Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 07:04 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/rogelio-duran/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Rogelio Duran

Rogelio ”De Badajoz ” Duran har avlidit 52 år gammal i sitt hem i Gustavsberg. Hans närmaste är hans maka Annett och deras tre barn, Oliver, Alma och Matilda.

Rogelios svarta hår mot en djupblå sommarskymning. Rogelios röst som en flammande låga i den mörkaste vinternatt. Vi saknar honom vi, hans familj, vänner, elever och kollegor.

Det var björkarna som fick honom att komma till vårt land, vid nitton års ålder. På en bar i Madrid såg han ett fasttejpat vykort på en spegel och frågade bartendern var det kom ifrån. Sverige blev svaret, och han lovade att dit skulle han. Till landet där de vita träden med de skira löven växte.

Han lämnade ett Spanien utan demokrati och gatorna där han under några år försörjt sig som skådespelare, som medlem i en Commedia del Arte-trupp, och sökte friheten bland de vita träden. Friheten som han redan som tolvåring sökt bland zigenarna i sin hemstad Badajoz.

Fadern och hans nya fru hade oräkneliga gånger varit och hämtat honom under broarna vid floden där han lärde sig ett annat sätt att leva. Han var den enda utan deras blod som zigenarna välkomnade. Sedan dess var han för evigt en av dem. Jitano! Hos dem fann han en röst och en övertygelse om själens musik. Den blev hans viktigaste uttryckssätt trots att han senare kom att ägna sig åt både sång och teaterundervisning, skådespeleri och regi.

När han kom till Sverige var det vinter och björkarna stod nakna, men han lärde sig att älska vårt land och dess natur. Snabbt lärde han sig vårt språk och fick sedan rådet på arbetsförmedlingen att bli teaterpedagog då lediga platser för flamencosångare lyste med sin frånvaro. Som både teater- och sångpedagog kom Rogelio att bli uppskattad och älskad av många. Det var även så han mötte sin livskamrat Annett. Hon var hans elev. Hon sa att hon kunde vänta på honom tills de fick vara tillsammans och så blev det. Oliver kom två år innan de blivit vigda och sedan Alma. För nio månader sedan föddes lilla Matilda. Så efterlängtad.

Annett och Rogelio skaffade ett hem i Aguilas så att de skulle kunna spendera sina somrar där och barnen få en naturlig kontakt till sitt andra land och sitt andra språk. Dit har många av oss rest och blivit betagna av den lite bortglömda staden i Spaniens sydöstra hörn. Där fick Rogelio visa oss det som var hans och laga nyfiskade räkor åt oss som vi åt på balkongen under cikadornas sång.

Oräkneliga artister i hela världen har inspirerats av honom. Hans sätt att få sina elever att hitta kärnan i sitt eget skapande återknöt alltid till hans eget inre. Till hur man sjunger flamenco. Detta skrik om livets smärta och ensamhet som inte lämnar någon oberörd. Han var alltid allvarlig. Även när han skrattade. Allt han gjorde, gjorde han på allvar. Med sin teatergrupp Alma experimenterade han och sökte nya uttryck tillsammans med sin fru Annett och andra nära vänner. Han sjöng och skrev musik hela tiden vid sidan av sitt arbete som lärare och inspiratör och det var där han hade blivit en av de allra största om inte hans livslåga släckts så oväntat och hastigt. Vi var alla säkra på att dagen skulle komma då han med sin familj skulle återvända till Spanien och ägna sig åt flamencon på heltid. För Rogelios röst var unik. Den var sanning rakt igenom.

görel crona

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt