En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 14:36
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/sverker-ljunghall/
Sverker Ljunghall
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Professor Sverker Ljunghall, Uppsala, har avlidit i en ålder av 72 år. Närmaste anhöriga är hustru Kerstin och sönerna Per och Hannes med familjer.
Sverker var Linneus-professor i medicin vid Uppsala universitet 1990–2007.
Han tillhörde den sista generationen professorer som samtidigt var klinikchef, prefekt för institutionen och klinikverksam läkare. Den stora arbetsbördan verkade snarast stimulera Sverkers skarpa intellekt, organisatoriska förmåga och intresse att ta sig an nya utmaningar.
Som akademisk forskare gjorde Sverker stora insatser inom områdena njursten, hyper-parathyroidism och benskörhet. Han benämnde sig själv som en ”flitig pojke” och publicerade många artiklar och handledde mer än 20 doktorander från olika kliniska specialiteter till examen.
Under en tioårsperiod initierade och utvecklade Sverker ett helt nytt forskningsfält inom benmetabolism och benskörhet. Forskningsgruppen omfattade alltifrån grundforskning med genetik, klinisk forskning med bentäthetsmätning och läkemedelsstudier till epidemiologisk forskning av hög internationell klass.
Sverker var Svenska osteoporossällskapets förste ordförande. Under den sista perioden av sitt yrkesverksamma liv arbetade Sverker på Astra Zeneca med läkemedelsutveckling och var under en period globalt ansvarig för alla kliniska studier vid företaget.
Utöver forskningen hade Sverker ett stort kulturellt intresse som han odlade tillsammans med hustrun Kerstin. Han var också mycket engagerad i familjens hus i Marpes på Fårö, dit man alltid var välkommen. Dessutom hade han ett gediget sportintresse och sprang någon mil varje morgon.
Det är många som har Sverker att tacka för sina akademiska karriärer. Sverker var en stor inspiratör och en klok vägvisare. Tack vare Sverker har vi kunnat utvecklas till självständiga forskare, den sista och svåraste uppgiften för en forskningshandledare. Vi kommer att sakna en stor vetenskapsman, och en god vän som man även kunde prata om andra saker än forskning med.