Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 02:31 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/inrikes/dn-special-formeln-som-forbjuder-perssons-plan-om-arbetslosheten-sjunker-under-10-5-procent-stramar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

DN-SPECIAL: Formeln som förbjuder Perssons plan. Om arbetslösheten sjunker under 10,5 procent stramar regering och riksbank åt så att den ökar igen

Av EWA STENBERG

Göran Perssons viktigaste löfte inför den socialdemokratiska kongressen är att halvera arbetslösheten. Samtidigt räknar hans finansdepartement med att den inte får sjunka under 10,5 procent, eller cirka 450 000 personer, för då kommer inflationen att ta fart. I valet mellan arbetslöshet och inflation väljer regeringen - trots alla vackra ord från talarstolen - att bekämpa inflationen.

"Hela folket ska sättas i arbete", lovar partistyrelsen i riktlinjerna till kongressen som börjar på fredag. Denna paroll rymmer socialdemokratins själ. I så gott som varenda arbetarkommun och fackförbundsavdelning finns en hoprullad röd banderoll med texten "Arbete åt alla".

Samtidigt är socialdemokratin längre från det målet än någonsin under efterkrigstiden. Partiets politik har kluvits. Det låter på ett sätt i talarstolarna men när politiken ska genomföras ser den ut på ett annat sätt.

DN har granskat dessa dubbla budskap.

TITTA PÅ FORMELN på svarta tavlan här intill. Den beskriver något som kallas den naturliga arbetslösheten. (UN i formelns början står för engelskans unemployment, natural). Mannen som håller i kritan heter Bengt Assarsson och är docent i nationalekonomi och rådgivare åt finansdepartementet. Enligt hans och andras beräkningar har denna "naturliga" arbetslöshet ökat kraftigt i Sverige. Exakt hur mycket finns det olika bud om. Finansdepartementet räknar med att den är över tio procent (och då räknas både öppet arbetslösa och de som sysselsätts av Ams) - och att risken för ökad inflation är överhängande om denna gräns underskrids.

Teorin om att det finns en naturlig nivå för arbetslösheten utvecklades av de amerikanska ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps i slutet av 60-talet. Deras teori säger att om arbetslösheten understiger den naturliga nivån ökar inflationen. Överskrids däremot denna nivå minskar inflationen.

Genom att låta arbetslösheten öka kan således inflationstakten minskas. Efter några år vänder arbetslösheten tillbaka igen - i teorin.

I Europa sänkte man inflationstakten genom att låta arbetslösheten öka under 70- och 80-talen. Problemet var bara att den inte minskade igen. Den frös fast på en hög nivå som dömde miljontals människor i Europa att gå utan arbete. Många förlorade sitt självförtroende och sina yrkeskunskaper. Andra gick arbetslösa så länge att arbetsgivarna inte vågade anställa dem av rädsla för att de tagit skada av sin sysslolöshet. Ekonomerna sade att den naturliga arbetslösheten ökat. Nu fanns en ny jämviktsnivå som skulle hållas om landet skulle slippa inflation.

NU HAR OCKSÅ SVERIGE nått målet låg inflation. Och priset är detsamma som i andra Västeuropeiska länder. Finansdepartementet, riksbanken och en enig ekonomkår räknar med att den naturliga arbetslösheten i Sverige har ökat kraftigt. Det gör utsikterna mörka för en rejäl nedgång i arbetslösheten vilket regeringen på sitt omisskännliga politikerspråk också uttrycker i en bilaga till höstens tillväxtproposition:

"En central frågeställning är i vilken grad dagens höga arbetslöshet kan minska utan att löner och priser accelererar på ett ohållbart sätt. Årets avtalsrörelse indikerar att pris- och lönebildningen ännu inte fullt ut anpassat sig till vad som är förenligt med Riksbankens inflationsmål eller med prisstabilitet på god europeisk nivå. Detta minskar sannolikheten för en mer markant minskning av arbetslösheten."

Det betyder att regeringen och riksbanken inte kommer att stimulera ekonomin för att minska arbetslösheten under den nivå som regering och riksbank bedömer är den naturliga. Det betyder också att om det kommer ett nytt ekonomiskt uppsving i omvärlden och efterfrågan på svenska varor ökar kraftigt så kommer regering och riksbank att strama åt när arbetslösheten sjunker under den kritiska gränsen.

"I ett medelfristigt perspektiv räknar vi med att den totala jämviktsarbetslösheten är 10,5 procent", säger Anders Palmér som är biträdande chef för finansdepartementets ekonomiska avdelning.

JÄMVIKTSARBETSLÖSHET är ett annat namn på den naturliga arbetslöshet som formeln på svarta tavlan anger.

"Om ekonomin får stark stimulans genom till exempel expansiv penningpolitik eller internationella impulser så att den totala arbetslösheten hamnar under jämviktsnivån kommer lönerna att öka och smitta av sig på inflationstakten. Vi får en inflation som är oförenlig med riksbankens inflationsmål, och med den dominerande ekonomiska utvecklingen i Europa och i hela världen. En för hög inflationstakt leder till stigande långa räntor och sannolikt försvagad växelkurs och det blir en ohållbar situation som leder till att riksbanken måste strama åt igen", säger Anders Palmér.

"Nu är arbetslösheten cirka 12 procent. Det betyder att det kan ske en viss nedgång av arbetslösheten utan att vi riskerar att inflationen börjar stiga", summerar han.

Teorin om jämviktsarbetslösheten är vedertagen av många politiker. Den finns omnämnd i propositioner och riksdagsbetänkanden. Men politikerna talar sällan om att Sverige har en naturlig arbetslöshet på 10 procent när de står i talarstolen.

"Det är klart att många politiker är väldigt medvetna om problemet - men det är inte så lätt att pedagogiskt beskriva det. Det är ingenting som appellerar direkt till människor. Man kan inte gå ut till de arbetslösa och säga du är cykliskt arbetslös och du är strukturellt arbetslös. Man får se kunskapen om jämviktsarbetslösheten som ett viktigt analytiskt verktyg", säger Anders Palmér.

Han kan inte kritiseras för att de politiskt ansvariga i regeringskansliet inte berättar för sina väljare om den naturliga arbetslösheten. Han är ekonom och inte politiskt vald. Den politiskt ansvarige är finansminister Göran Persson. DN har sökt honom sedan mitten av februari för en intervju. Men han ställer inte upp. Enligt hans pressekreterare kräver ett ämne som detta ordentlig förberedelse och den kan Göran Persson inte få in på sitt pressade schema.

I teorin finns det två sätt att minska den naturliga arbetslöshetens nivå. Det första är att pressa de arbetslösa till att söka jobb ihärdigare och acceptera en lägre lön. "Hungriga vargar jagar bäst", som lärarna på grundkursen i nationalekonomin på Stockholms universitet förklarar saken.

På politikerspråk kallas det "att öka incitamenten för arbetslösa". När regeringen talar om "en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen" menar de att långtidsarbetslösa inte längre ska få arbetslöshetsunderstöd utan hänvisas till socialbidrag om de inte kan få ett vanligt jobb. Det är ett typiskt exempel på dessa ökade incitament.

STORBRITANNIEN har gått längst för att minska arbetslösheten med avregleringar och ökade incitament. Där har fackföreningarna och anställningsskyddet försvagats. Minimilönen som förut var omkring tre pund i timmen (cirka 31 kronor) har avskaffats. Brittiska LO räknar med att en tiondel av dess medlemmar i dag tjänar mindre än så.

"Trots att ett land som England genomfört dramatiska förändringar på arbetsmarknaden har man inte lyckats sänka arbetslösheten med mer än cirka 3 procentenheter. Jag tror man lurar folk om man säger att man snabbt kan minska arbetslösheten drastiskt", säger professor Lars Calmfors, en av Sveriges främsta experter på arbetsmarknaden.

Det andra sättet att minska den "naturliga" arbetslösheten är se till att lönerna hålls nere. Detta försökte de dåvarande socialdemokratiska finansministrarna Kjell-Olof Feldt och Allan Larsson under sista hälften av 80-talet och 90-talets första år - utan bestående resultat.

För att i alla fall till synes minska arbetslösheten kan regeringen också välja att låta ännu fler öppet arbetslösa gå kurser eller få ett tillfälligt arbete betalat av Ams.

Vad betyder då socialdemokraternas mål att halvera arbetslösheten

I opposition avsåg man att halvera den totala arbetslösheten, alltså inklusive de arbetslösa som tillfälligt sysselsätts till exempel i Amsutbildning eller alujobb. Totalt 14 procent av arbetskraften var då utan ett vanligt jobb. Det innebär att socialdemokraterna ville minska arbetslösheten med 7 procentenheter.

I regeringsställning formuleras kravet: "Målet är att halvera den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000."

Den öppna arbetslösheten är i dag knappt 8 procent.

Sammantaget har socialdemokraternas ambition nästan halverats.

FRAMFÖR ALLT har politiken för att nå målet förändrats. I opposition kritiserade socialdemokraterna regering och riksbank för att de bekämpade inflationen till priset av ökad arbetslöshet. I partiets ekonomiska motion i maj 1993 krävde man en ny inriktning för den ekonomiska politiken formulerad så här:

"För att värna sysselsättning och välfärd måste insatserna för att få i gång tillväxten överordnas andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god tillväxt."

I regeringsställning är låg inflation inte längre ett medel utan huvudmålet:

"Målet för Riksbanken är prisstabilitet. Det bör ligga fast. Utöver det målet skall penningpolitiken även bidra till hållbar tillväxt och sysselsättning", skriver partistyrelsen i sina riktlinjer till den socialdemokratiska kongressen.

Den politik som menar att regeringen och riksbanken ska inrikta sina krafter på att hålla priserna stabila kallas normpolitik. Idén är att fackföreningarna själva ska få betala räkningen om de höjer lönerna för mycket. Regeringen ska inte rädda dem undan arbetslöshet. Denna politik började föras redan på den socialdemokratiska regeringens tid i skarven mellan 80- och 90-tal, med ett tillfälligt avbrott under oppositionstiden.

LO-ekonomen P O Edin minns den politiska kursändringen tydligt.

Det var vinter 1989/90 och det radikalare LO blev mer och mer oroligt över regeringens högervridning. P O Edin begärde två allvarliga samtal med statssekreterarna på finansdepartementet, Bengt K Å Johansson och Erik Åsbrink. Under dessa samtal fick han bekräftat att regeringen i fortsättningen helt skulle inrikta sig på att hålla inflationen låg och kronkursen fast. Edin undrade om detta gällde också om priset blev hög arbetslöshet. Han tog exemplet 4 procents öppen arbetslöshet, vilket var skyhögt med 80-talets mått mätt. De båda statssekreterarna bekräftade att kronkursen skulle försvaras till och med då.

LO-EKONOMEN lämnade samtalen med slutsatsen att nu hade det sista betydande maktcentrumet - det socialdemokratiska finansdepartementet - ställt sig bakom normpolitiken.

EG, de borgerliga partierna, näringslivsorganisationerna och riksbanken stod redan där. LO stod ensamt kvar vid den gamla politiken som hellre devalverade kronan än lät arbetslösheten stiga.

P O Edin är upprörd över att socialdemokratin aldrig diskuterade priset för den nya politiken. Han kallar det ett intellektuellt haveri. Det fanns ingen saklig analys av riskerna, trots att Europa är fullt av exempel, menar LO-ekonomen.

"Argumentet för låginflationspolitiken var att så många makthavare tyckte så. Inte kunde vi ha rätt, vi var ju så få. Det var för mig lite av en chock att systemet är så . . . (tystnad) . . . så fogligt för makt. Nu har jag lärt mig att maktanalysen ska man göra först. Den ekonomiska är mindre viktig", säger P O Edin.

Lars Calmfors stod på motsatt barrikad i den ekonomiska debatten under 80-talet. Han var en av de ekonomer som hetast förespråkade den politik som inriktas på att hålla inflationen låg.

"Genomslaget för det här synsättet kom väldigt sent. Det var starkt motstånd under många år och så svängde det plötsligt. Från ett år till ett annat blev det accepterat. Men det överordnade målet låg inflation infördes när löneökningarna redan hade ägt rum. Då skulle man till varje pris hålla en fast växelkurs. Det man ville förhindra hade redan inträffat. Inflationsnormen kom att införas i alldeles fel läge."

Lars Calmfors beskriver hur alla nyanser försvann i den ekonomiska diskussionen. De som nyligen omvänts till normpolitiken ville inte höra talas om att göra avsteg från den. De blev dogmatiska.

DET HÄNDELSEFÖRLOPP som P O Edin och Lars Calmfors beskriver kan avläsas i de tidigare socialdemokratiska regeringarnas finansplaner.

"Arbete åt alla är den ekonomiska politikens viktigaste mål", inledde den dåvarande regeringen sin finansplan som antogs i december 1989.

"För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekonomiska politiken de närmaste åren med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift måste överordnas andra ambitioner och krav", heter det i den finansplanen som antogs ett år senare.

Innebär denna politiska omsvängning att socialdemokraterna nu accepterar arbetslösheten

Nej, inte alls.

"Socialdemokratin hävdar den enskildes rätt till arbete. Var och en, som kan och vill, ska med sin förmåga ha möjlighet att vara med i en arbetets gemenskap." Det kan läsas i partiprogrammet.

Men faktum kvarstår. De två socialdemokratiska regeringarna och den borgerliga regeringen har låtit arbetslösheten skjuta i höjden. Och den politik man fört i regeringsställning har haft många likheter.

Socialdemokraterna anser sig nu föra den enda politik som är möjlig med avreglerade och mäktiga kapital- och valutamarknader. Sitt mål om allas rätt till arbete har man kvar. Det är bara politiken som ska nå dit hän som man söker efter.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt