Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 23:25 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/inrikes/mastartranare-i-svart-kostym/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Mästartränare i svart kostym

ZORAN LUKIC

Ålder: 45.

Bor: Hägersten, men vill flytta till Karlaplan. "Det är bra när jag blir gammal och vill gå och kolla på träningarna vid Kaknäs. Jag ska bli en sur gammal gubbe som hävdar att allt var mycket bättre förr."

Familj: Snjezana Lukic, dotter Andrea

Klubbar: Sarajevo FC, Favorit FC, Admira Wacker och Nykvarn.

Tränarkarriär: Nykvarn, Djurgårdens ungdomssektion, Djurgårdens a-lag. "Jag vill gärna bli tränare i Tyskland. Deras resultatorienterade stil passar mig, dessutom kan jag språket."

Senast lästa bok: "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov.

Intresse: Beteendevetenskap.

Favoritklädmärke: Armani.

Längd och vikt: 182 cm /82 kg

Vad ville du bli när du var liten

Pilot

Favoritämne i plugget

Matematik.

+ + +

Zoran Lukic. Han fostrades i kollektivismens Jugoslavien och blev en individualismens glödande förkämpe. Zoran Lukic tränar topplaget Djurgården med metoder som går stick i stäv med normalsvensk fotbollsfilosofi.

+ + +

På Djurgårdens gulliga träningsanläggning i skuggan av Kaknästornet på Djurgården är förmiddagens lätta träningspass just avslutat. Några gubbar hänger vid sidan av planen och snackar om kvällens viktiga Uefa-cupmatch mot Bordeaux. Spelarna samlar ihop bollar och lommar in i omklädningsrummet. Efter några minuters väntan kommer en av Djurgårdens två huvudtränare Zoran Lukic fram till mig.

- Är det mig du väntar på

säger han och stäcker fram högerhanden och ler. Han är klädd i en mörkgrå kostym och svarta skor. Det svarta håret börjar få grå stick, men några övriga tecken på annalkande ålderdom märks inte. Zoran har lätt, nästan studsande gång. Vi går in i träningsanläggningens innanmäte och sätter oss i en soffgrupp med utsikt över de gröna fotbollsplanerna.

Vi börjar från början. Varför blev du fotbollsspelare

- Det var en dröm som alla småkillar i det forna Jugoslavien hade på sjuttiotalet. Jag drömde om att spela fotboll, bli proffs och att få komma ut i Europa.

Zorans dröm blev verklighet. Vid tio års ålder började han i Sarajevo FC. De som saknade talang gallrades snabbt bort, men Zoran klarade sig hela vägen fram till A-laget. Han spelade på mittfältet och som forward.

- Jag var ganska snabb och klok, jag hade bra speluppfattning. En säsong när vi hade kris i laget spelade jag även vänsterback.

Nu skriver vi sjuttiotal och vi skriver Titos Jugoslavien.

- Det var något slags mellanting mellan socialism och kommunism, inte alls lika strängt som i länderna som styrdes direkt av Sovjetunionen, men visst var det central- och toppstyrt, fotbollen såväl som det mesta i samhället.

A-lagsdebuten är Zoran Lukics starkaste fotbollsminne.

- Jag gjorde ett mål och spelade fram till ett mål i min första A-lagsmatch inför 20 000 personer på vår hemmaarena. Vi spelade och vann mot Olympia, ett slovenskt lag.

Framgång är viktigt när det gäller fotboll. Det är förlösande. Det finns inte ord för hur viktigt framgång är när det gäller fotboll. När Zoran Lukic och hans tränarkollega Sören Åkeby tog över Djurgårdens A-lag fanns det en ramsa som gick så här: "Upp och ner, upp och ner. Djurgården ser vi aldrig mer." Det var år 1999 och laget var på väg att trilla ur allsvenskan. Så skedde också. Men klubben hade en plan. Tankarna samlades i ett kompendium och målet var att återvända i den högsta divisionen, vinna allsvenskan och komma ut i Europa och spela i Champions League.

Vägen dit gick via ett antal studiebesök på den holländska klubben Ajax och ett nytt spelsystem: 4-3-3. För att spela detta spel krävs starka, snabba, tekniska spelare, en bristvara i svensk fotboll. Det finns spelare som har kanske två av dessa gåvor, men spelare med alla tre är lika ovanliga som efterlängtade. Sören Åkebys uppgift är att få spelet att fungera, Zoran Lukics uppgift är att få spelarna att fungera.

- Jag har en modell som heter stöd - krav, krav - stöd. Spelarna ska veta vad de är bra på. När en spelare kommer hit frågar jag, vad är du bra på

Om spelaren svarar, "jag tror jag är bra på..." räcker det inte. Han ska vara säker på vad han är bra på. Och våga säga det. Sedan analyserar vi vad han är dålig på och vad som ska bli bättre. Det räcker inte med att vara bra på vissa saker, man måste förbättra sig. Samtliga spelare i truppen har gått framåt och bättrat sig under min tid här. Inte en enda har blivit sämre.

- I vårt kompendium står det att 60 procent av träningen ska vara individuell och syfta till att utveckla den enskilda spelaren och att 40 procent syftar till att stärka kollektivet. På planen under match är varje spelare ansvarig för sin individuella prestation, det är vi tränare som är ansvariga för resultatet.

När man frågar Zoran Lukics vad en fotbollstränares viktigaste uppgift är svarar han att det är att ta fram det som duktiga fotbollsspelare har i sig. Spelarna ska fostras och förberedas för större uppgifter, landslagspel, spel utomlands etcetera. Svaret går stick i stäv med svensk fotbollsfilosofi, nittiofem av hundra svenska fotbollstränare skulle säga att tränarens uppgift är att få fotbollskollektivet att fungera. Det säger inte Zoran.

- Jag tror att individens betydelse i en grupp är enorm. Förr sa man att gruppen formade individen, i dag är det tvärtom. Skickliga individer formar starka kollektiv.

Djurgårdens lagbygge består av spelare med både den gamla tidens ideal och den nya tidens. En spelare i den gamla traditionen är veteranen Stefan Rehn som i år spelar sin sista säsong.

- Han behöver inte synas som de unga spelarna. Men han sprider ljus och värme i gruppen. Stefan behöver inte säga något i omklädningsrummet, det räcker med att han tittar åt ett visst håll för att de andra ska förstå. Hans betydelse kan inte undervärderas, han är den viktigaste värvning vi gjort och någonsin kommer att göra.

Stefan Rehn trängs på mittfältet tillsammans med Kim Källström, en av svensk fotbolls just nu mest lovande fotbollsspelare.

- Det växer upp en annan typ av människor nu, för dem är ordet vi utbytt mot ordet jag. Kim Källström är ett exempel på den nya tidens spelare. Han vet att han är bra och han gillar att synas.

Men han är inte perfekt. Zorans analys av den före detta Häckenliraren var, liksom många andra, att "Kongo-Kim" var för långsam.

- Vi har jobbat mycket med det, och Kim har blivit snabbare, kanske inte på 60-100 meter, men han har blivit snabbare på små ytor. Det är bra.

Det var bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic som fick Zoran Lukic att lämna Sarajevo.

- Jag känner inte honom väl, men vi är bekanta. Under tre-fyra år på åttiotalet var han Sarajevos klubbläkare.

Det var i slutet på åttiotalet som Zoran Lukic träffade Radovan på en restaurang utanför Sarajevo tillsammans med en massa andra före detta spelare och aktiva i FC Sarajevo. Zoran hade precis avslutat sin fotbollskarriär i Österrike på grund av en skada och återvänt till hemstaden.

- Radovan sa till mig att du kommer att tvingas välja sida. Han sa att det skulle komma ett krig och om jag tänkte vara neutral kunde jag glömma det. Min pappa är serb och min mamma är kroat. De tog aldrig upp vem som är vad. Det är en människas mänskliga kvaliteter som avgör, inte bakgrunden.

- Det Radovan sa var helt främmande för mig. Men sen började jag prata med en massa människor och det visade sig att det var många som tyckte som han. Då insåg jag att jag var tvungen att ge mig av. Till slut var det min far som sa till mig att hitta ett annat land.

Zoran Lukic hamnade i Sverige. Han hade vänner som bodde här, kom hit och hälsade på och trivdes bra. Gång på gång under vårt samtal återkommer Zoran till att Sverige är ett utmärkt och underbart land att bo och leva i.

- Jag kan jämföra, jag har bott i Österrike, där är det anpassa, existera och acceptans som gäller - bara. Om man inte får stanna kvar är det ingen som bryr sig. Här fylls tidningarna med artiklar så fort det är någon som ska kastas ut, i Österrike bryr ingen sig om du inte får stanna. Det är stor skillnad. Här kan människan vara fri, ni som har bott här hela ert liv fattar inte riktigt den känslan.

Att Zoran Lukic blev tränare är något av en slump. Han hamnade i division 3-klubben Nykvarn för att han ville spela fotboll, men det gick så där. Den efterhängsna skadan hindrade kontinuerligt spel, men klubben gillade sin nya medlem och när den gamla tränaren slutade erbjöds Zoran tränarjobbet. Han tackade ja.

- Hade jag inte blivit tränare hade jag nog blivit egenföretagare.

Det är han också, tillsammans med sin fru Snjezana Lukic driver han bolaget Avendia som sysslar med personaluthyrning och städning.

Efter några år hos Nykvarn hoppade Zoran över till Djurgården och där har han blivit kvar.

- När klubben bestämde sig för att satsa nytt fick jag vara kvar eftersom jag inte var belastad av det förflutna och förstörd av det svenska utbildningssystemet.

När man ser Zoran Lukic bredvid sin tränarkollega Sören Åkeby är det inte som att titta på karbonkopiorna i landslaget, Lars-Tommy i samma joggingdress.

Åkeby är huvudet kortare än sin kollega, ständigt klädd i träningsoverall och ur munnen kommer tung urstockholmska. Zoran bär nästan alltid kostym, pratar juggesvenska, uppmanar spelarna att ha kostym när de går på krogen och går gärna själv på krogen. Sturehof vid Stureplan och Tidlös på Södermalm är favoritställena.

De två tränarna är olika och skämtar då och då om det, men det som förenar dem - förutom kärleken till fotbollen - är intresset för trav. Varje onsdag sitter de två i kaféet på Solvalla tillsammans med Stefan Rehn och lämnar in ett gemensamt system.

- Vi brukar försöka sälja andelar till de andra i laget, men det är ingen som vill köpa. De säger att vi aldrig vinner något och det kanske är sant.

Och så är vi framme vid resans slut. Djurgården är på väg att nå sina mål. Men än återstår en hel del. När Djurgården möter Bordeaux, ett topplag i den franska ligan, senare denna dag är det klasskillnad. De kvicka, starka och tekniskt duktiga spelarna i det franska laget rycker gång på gång igenom Djurgårdens försvar. Järnkaminerna backar in i sitt eget straffområde och vore det inte för målvakten Andreas Isaksson, den enda med samma klass som fransmännen, skulle Djurgården blivit förnedrade på hemmaplan. Nu slutar matchen 0-1 till gästerna.

När jag möter honom en halvtimme senare i Råsundas inre har de franska spelarnas sång och handklappning i omklädningsrummet tystnat och de håglösa Djurgårdenspelarna duschat och satt sig i bussen i väntan på den gemensamma middagen.

Zoran har bytt till svart kostym, vit skjorta och har nu den obligatoriska Djurgårdenslipsen i lagets färger. Han verkar varken speciellt förvånad eller besviken på matchresultatet.

- Det var en bra lektion. Att spela internationell toppfotboll är inte som att titta på det på tv. Det är mycket tuffare. Det är som att dricka sprit, man måste smaka lite för att förstå att man kan bli berusad.

Viggo Cavling

viggo.cavling@dn.se

08-738 21 77

SAGT OM ZORAN

Sören Åkeby, Zoran Lukics tränarkollega:

"Vi är olika, han är jugge jag är svensk, men det har inte varit ett enda problem. Vi har samma fotbollsfilosofi, tänker på samma sätt och gillar en glad, rolig anfallsfotboll."

Bosse Andersson, sportchef i Djurgården:

"Zoran var framgångsrik redan som juniortränare hos oss. Han fick fram bra talanger och ledde laget till SM-final. Han är professionell och har en bra inställning som passar unga människor."

Andréa Lukic, Zorans 22-åriga dotter:

"Han är en otroligt häftig och grymt cool person, mycket coolare privat än på fotbollsplanen. Jag är med i en modellagentur som heter Catwalk, pappa misstycker inte utan stöttar mig till 100 procent. Han är på min sida vilka idéer jag än får."

Tränarens roll. Spelarna ska fostras och förberedas för större uppgifter som till exempel spel utomlands, menar Zoran Lukic.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt