Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 21:17 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/inrikes/svensk-kupp-gav-nazisternas-ryska-koder-till-usa/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Svensk kupp gav nazisternas ryska koder till USA

+ Redan timmarna efter krigsslutet bröt Sverige mot neutralitetspolitiken. Det skedde genom den svensk-amerikanska "kuppen i Lillehammer".

+ Vidden och djupet av samarbetet med väst mot öst framgår av nyligen frisläppta dokument från den hemliga militära underrättelsetjänsten, T-kontoret.

+ I tre avsnitt redovisas hur underrättelsetjänsten arbetade. DN har bland annat tagit del av en hemligstämplad korrespondens mellan chefen för T-kontoret Thede Palm och hans schweiziske motsvarighet Hans Hausamann.

Text: Peter Bratt

Hitler-Tyskland kapitulerade på kontinenten den 4 maj 1945. I Norge fanns 350 000 tyska soldater, utvilade och väl rustade. Det svenska militärkommandot fruktade att den tyska Norge-armén skulle anfalla Sverige och ockupera Skandinavien för en desperat slutstrid.

Men den 8 maj kom så beskedet till sist från den tyske överbefälhavarens huvudkvarter i Lillehammer: kapitulation.

Chefen för den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten Carl Petersén gav omedelbart sin medarbetare Algot Törneman order att resa till själva nästet, turisthotellet i Lillehammer. Törneman kastade sig i en bil och kom dit på kvällen den 9 maj.

Det var en farlig och på gränsen till dumdristig operation. De tyska soldaterna var inte avväpnade, de var irriterade och aggressiva. Men Törneman lyckades ensam ta sig in och fram till den tyske överbefälhavaren. Han informerade om sitt uppdrag.

Löjtnanten vid tyska underrättelsetjänsten Edmund Sala som befann sig i Oslo kallades omedelbart till Lillehammer. Klockan 23 kom Sala fram och han och Törneman gick till en stuga utanför stabsområdet och satte sig att förhandla.

Sala hade varit chef för den tyska radiospaningen i Rovaniemi med posteringar längs den finsk-ryska fronten. Efter vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjet i september 1944 hade tyskarna retirerat in i Norge.

Sala hade lyckats forcera de ryska militära koderna och kunde kontinuerligt följa den ryska radiotrafiken. Han hade också rapporter med sammanställningar av allt tyskt underrättelsematerial från östfronten. Det beskrev var de ryska förbanden var placerade från fronten och österut, material om trafiken på järnvägen till Murmansk, krigsviktiga industrier och kraftverk.

Sala hade fått order inför kapitulationen att förstöra allt material, men han visste mycket väl hur värdefull den information han hade var för västmakterna. Vad han förhandlade om med Törneman var villkoren för att lämna över materialet till den svenska underrättelsetjänsten, vars namn var C-byrån.

Bakom svenskarna stod USA. Det kalla kriget hade redan börjat.

Efter Hitler-Tysklands sammanbrott utbröt jubel. Konfettin singlade ner från skyskrapornas fönster över segerparaderna i New York. Trafalgar Square var en festplats.

Kriget hade i grunden förändrat den europeiska scenen. I Frankrike blev kommunistpartiet landets största i valet 1946 med 26 procent av rösterna, i Italien fick kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti säte i regeringen som justitieminister.

För miljoner arbetare i väst var Sovjet det stora föredömet. Det var det enda riket där folket självt ägde fabrikerna, marken och kapitalet. Detta sovjetiska folk hade visat världen att det kunde besegra den ondskefulla nazistiska diktaturen. Och till ett fasansfullt pris: 20 miljoner döda. Majoriteten av arbetarklassen i Europa såg med beundran på Sovjet och särskilt arbetarna i Italien och Frankrike såg skördetiden nalkas - ekonomisk demokrati.

Men de militära ledarna såg helt annorlunda på situationen i maj 1945. Och de hemliga militära underättelsetjänsterna i väst visade i praktisk handling vad de hade för målsättning. Det är just därför de är hemliga - för att kunna handla när den politiska ledningen är låst av hänsyn till opinionen och väljarna.

Den amerikanske militärguvernören i Berlin fick veta av spionchefen Reinhard Gehlen att Sovjet hade 175 stridsberedda divisioner öster om zongränsen i det av Sovjet ockuperade Tyskland. Militärledningen i Washington räknade med att Röda armén 1947 skulle kunna ta sig tilll Engelska kanalen på tre veckor och nå Gibraltar efter fem månader.

Reinhard Gehlen hade under kriget varit chef för det tyska spionaget mot öst: Fremde Heer Ost. Inför sammanbrottet hade han överlämnat sig själv, sin stab och sina arkiv till amerikanerna i Bayern. Han fick först fungera som konsult, men fick snart i uppdrag att bygga upp den nya västtyska underrättelsetjänsten, som fram till 1956 kom att heta Organisation Gehlen. Amerikanerna övervakade och ledde uppbyggnaden via CIA, som upprättades 1947.

För militären i väst stod hela Europa inför ett omedelbart hot om "bolsjevisering". Stalins mål var att genomföra världskommunismen med våld. Den kommunistiska ideologin var det sinnenas gift som förgiftade massorna och förvandlade dem till femtekolonnare, potentiella förrädare.

Till sist kom den tyske underrättelseofficeren Edmund Sala och Algot Törneman (son till målaren Axel Törneman, sedermera professor och sekreterare vid Konstakademien) överens. På morgonen nästa dag lastade Törneman bilen full med fyra lårar underrättelsematerial och for till Sverige. En koffert innehöll också Salas privata saker inklusive en summa på en och en halv miljon finska mark, som Sala ville att hans finske spionkollega Paatsalo skulle få. Hellre det än att makulera dem, uppgav Sala i norska förhör 1946.

Förmodligen hade han då i maj 1945 förhoppningar om att själv kunna fly till Sverige på något vis.

Den 12 maj fördes hela Salas manskap med signal- och kryptospecialister med bilar, inalles 38 man, till ett interneringsläger i Torsby i Värmland. En månad senare transporterades de vidare till Torslanda flygplats vid Göteborg, beledsagade av en agent från C-byrån. På plattan väntade två amerikanska Dakotaplan, DC 3:or. De tyska signalspecialisterna bordade planen och flögs direkt till en USA-bas i Frankfurt. Amerikanerna fick även underrättelsematerialet som Sala givit till Törneman. Naturligtvis hade svenskarna dessförinnan kopierat allt av värde.

Sala arresterades av britterna den 26 juni i Lillehammer och fick tillbringa ett och ett halvt år i ett brittiskt fångläger i Oslo innan han i sin tur överlämnades till amerikanerna i Västtyskland. Han placerades genast vid Organisation Gehlen och därmed vid CIA.

Kuppen i Lillehammer var ett upplägg mellan C-byrån och den amerikanska underrättelsetjänsten. Det hemliga materialet om de sovjetiska koderna och allt det tyska manskapet snoddes bokstavligen framför näsan på britterna, som betraktade Norge som "sitt" område. Britterna misstrodde svenskarna. De ansåg att de under kriget lämnade ut för mycket av sitt eget material till tyskarna liksom om de allierade.

Svenskarna samarbetade av tradition med tyskarna och såg i USA den framtida bastionen mot Sovjet. Britterna betraktades med viss misstänksamhet. De hade utfört sabotage i Sverige under kriget.

För de amerikanska och svenska underrättelsetjänsterna gällde det att så snabbt som möjligt rusta mot Sovjet, med alla medel - att kvickt lägga beslag på all kapacitet, människor och materiel. Om människorna tidigare hade varit högt uppsatta nazister var sekundärt. Huvudsaken var att de var motståndare mot Sovjet.

C-byråns chef hette Carl Petersén. Han hade en minst sagt brokig bakgrund. Han hade tjänstgjort vid det persiska gendarmeriet, deltog i Churchills misslyckade fälttåg mot Gallipoli 1915, utbildade sig till ballongförare och slogs under finska inbördeskriget på den vita sidan och blev personlig bekant med general Mannerheim. Han tillbringade flera år i Mellanöstern på olika NF-uppdrag.

När kriget bröt ut 1939 saknade Sverige en modern militär underättelsetjänst. Uppdraget gick till Petersén som började från ingenting. En av de första som knöts till verksamheten var Gunnar Jarring, som var ansvarig för att så många akademiker knöts till byrån, som började på allvar 1942. Thede Palm var en av dem, fil dr och vän till Tage Erlander sedan Lundatiden.

C-byråns andre man var Helmuth Ternberg. Han var tyskvän, men för den skull vad man vet ingen nazistsympatisör, däremot djupt konservativ och nationalist. Han var liksom Petersén utpräglad äventyrare. Fördelningen var i stort att "Petter" skötte kontakterna med västmakterna och Ternberg de med tyskarna.

Amiral Wilhelm Canaris var chef för Abwehr, den tyska underrättelsetjänsten. Ternberg hade i sitt hem en uppsättning tennföremål som han fått av Canaris i personlig gåva som tack för gott samarbete under kriget. Canaris var i hemlighet motståndare till Hitlers utrikespolitik och lyckades enrollera och i sin tjänst dölja flera av konspiratörerna mot Hitler. Canaris avrättades i april 1945 för sin inblandning i attentatet mot Hitler 1944. Ternberg hade goda kontakter med Canaris lokala organisation i Stockholm, byrå Wagner, men han hade också värvat en av medarbetarna, Erika Schwarze, som hemlig agent, mot tyskarna och enbart för svenskarna. Ternberg hade av Abwehr fått ett Sonderausweis, specialtillstånd, som gjorde att han kunde kliva på vilket tåg som helst var som helst i tyska riket, där han rörde sig fritt under kriget. Enligt vad han själv berättat följde han tyska armén fram till Stalingrad och han hade av DN:s redaktionschef kapten Dehlgren blivit ackrediterad som journalist iEstland och Litauen under namnet Georg Bross.

Vid krigsslutet fanns 149 personer upptagna i tjänst vid C-byrån, som huserade på den så kallade Centralen i en lägenhet på Sibyllegatan 49.

Svenskarna hamnade i "deep shit" efter operationen i Lillehammer. En stor summa pengar försvann när Salas privata koffert öppnades på "Centralen" på Sibyllegatan. Ternberg, Törneman och Petersén misstänktes alla att ha stulit av pengarna. Mellan en halv och en miljon finska mark försvann. Det motsvarar i dag en summa av mellan 68 och 137 miljoner kronor! Det blev process om affären liksom om en privat vapenhandel som Petersén och Törneman hade organiserat. De hade sålt vapen via en egen firma, Skandiastål, till de norska och danska motståndsrörelserna, men hade därvid skott sig ordentligt. Alla frikändes dock. Men anledningen till att det blev en process, den svenska underrättelsekuppen i Lillehammer, blev aldrig känd. Lika litet som att Sverige smugglade 38 tyska krigsfångar till den amerikanska ockupationszonen i Tyskland.

Operationen innebar naturligtvis ett flagrant brott mot svensk neutralitetspolitik.

C-byrån, vars rykte var fläckat efter rättegången om korruption, lades ner och Petersén och Ternberg fick sluta.

Men i stället uppstod T-kontoret 1946, nu med Thede Palm som chef. Namnändringen var bara kosmetika. Verksamheten fortsatte som vanligt. Svenskarna hade valt sida endast timmen efter det tyska sammanbrottet. Det blev USA.

Ternberg har berättat att han efter kriget fick anställning vid "den nya Canaris-organisationen, där även Sala arbetar". Det var alltså Organisation Gehlen, som 1956 ombildades till BND, Bundesnachrichtendienst. Gehlen förblev dess chef till i april 1968.

Men Gehlen var i verkligheten styrd av CIA. Och Ternberg fortsatte att nära samarbeta med T-kontoret, med fortsatta operationer i Finland och Baltikum. Det var han som upprätthöll förbindelserna med Vatikanens underrättelsetjänst, Societas Jesu, som hade ett imponerande kontaktnät i öststaterna. Ternberg talade inte bara tyska utan även ryska.

DN har tagit del av en unik brevväxling mellan T-kontoret och den schweiziska underrättelsetjänsten byrå Ha. Korrespondensen sträcker sig från 1954 till 1961. Här får man för första gången svart på vitt på vem den hemliga militära underrättelsetjänsten byter varor med och vad det gäller för varor. För underättelsematerial är just varor, "äpplen mot päron", som byts mellan organisationerna. Men vem som byter vad med vem tillhör branschens mest välbevarade hemligheter.

Breven skickas till Thede Palms privata hemadress respektive till en fotofirma i S:t Gallen.

Byrå Ha är Hans Hausamann, schweizisk underättelseofficer. Nationalist, konservativ. Under kriget var hans underrättelsebyrå inblandad i en rad mer eller mindre märkliga affärer. Han deltog i en regelrätt komplott för att göra sig av med landets utrikesminister under kriget, Marcel Pilet-Golaz. Han förfalskade en rapport ställd till Schweiz överbefälhavare i vilken han påstod sig veta att ministern hade förhandlat med USA:s ambassadör om villkoren för en tysk separatfred med västmakterna under 1943. Han blev avstängd från tjänst några månader, men sedan var det "business as usual".

Den 13 februari 1954 skriver Palm till Hausamann och säger att "hans höga herrar" har hört rykten om ryska truppsammandragningar vid den ungersk-österrikiska gränsen. Man tänker genast på möjligheten av ett nytt, men omvänt Anschluss, skriver Palm. (Tyskarna ockuperade Österrike 1938 vilket kallades anschluss, det vill säga anslutning.

Sovjet ockuperade ännu 1954 östra delen av Österrike. När ockupationssoldaterna äntligen lämnar landet 1955 skriver Palm och frågar Hausamann vart de tar vägen.

Av korrespondensen framgår att Ternberg reser till Schweiz i februari 1957 och träffar Hausamann. I maj samma år beger sig Hausamann till Stockholm. Palm är förhindrad men skickar Ternberg i sitt ställe. Hausamann skriver att det vore lämpligt om Ternberg hämtar honom vid flygplatsen så kan han ge honom en försändelse till andremannen på T-kontoret.

Inför Ternbergs resa skriver Palm att Hausamann måste berätta "Barracuda-historien" för Ternberg. Han känner P mycket bättre än jag, skriver Palm. Att P är Petersén framgår av att Palm skriver att det förvånar honom att hans gamle vän fortfarande är så aktiv, för han är född 1883. Petersén flyttade efter kriget till Schweiz där han fortsatte representera vapenfirman Skandiastål. Palm talar om några affärer som skadar Peterséns rykte och tillägger "i ekonomiska frågor verkar han vara helt omöjlig". Hausamann tackar Palm för att han ställt en bil med chaufför till hans förfogande under besöket i Stockholm.

Det är sannerligen märkvärdigt att Ternberg, som officiellt lämnade den svenska underrättelsetjänsten 1946, ännu 1957 fungerar som chefens ställföreträdare vid behov.

Ternberg tillhörde vid den här tiden en sammanslutning som hette Frankfurter Tafelrunde och som stod långt till höger. Det var en sorts sällskapsklubb med motsvarighet i andra tyska städer. Den förefaller ha skapats av Reinhard Gehlen och bestod mest av höga militärer. Säkert ett bra ställe för att knyta kontakter och inhämta informationer. Ternberg höll själv ett föredrag inför sällskapet 1966 om svensk säkerhetspolitik.

1956 betalade Palm 16 000 schweiziska franc för Hausamanns informationer, i dag ungefär drygt 200 000 kronor.

Vad frågar de då varandra om

1954 har det hänt något med underrättelsenätet i Ungern. Det måste byggas upp på nytt. Palm skriver att han inte vet vad "våra amerikanska vänner har ställt till med" men att det i vart fall inte finns någon läcka på T-kontoret, eftersom "vi inte har importerat några sådana varor".

I november 1955 skriver Palm att våra diplomater har hört att Tito skulle vara svårt sjuk.

"Var vänlig undersök om det är riktigt, för om det är sant kan det få stora återverkningar."

I maj 1954 skriver han att det förekommer nattliga överflygningar över Sverige in över Sovjet med försöksplan, vilka alla lyckligen återvänt. Han tillägger att finnarna förhandlar med ryssarna om att köpa Mig-15-plan. Vad det är för försöksplan han talar om är obekant.

1957 svarar Palm på en rad frågor om förhållanden i Danmark. Det handlar om det kommunistiska inflytandet på olika plan.

1961 skriver så Palm att omständigheterna i Sverige har förändrats. "Ledarna för den koncern, i vilken min firma ingår", dvs försvarsstaben, måste spara pengar. "Vårt samarbete måste tyvärr avvecklas och det låter sig ju lättare göra eftersom materialet av lättförklarliga skäl under senare år har avtagit." Vad Palm menar med det vet vi inte. Av Hausamanns brev framgår att han har bäst kontakter i Ungern. Hans polska material är inaktuellt, vilket Palm påpekar och "därifrån får vi bättre rapporter från annat håll".

Att Hausamann även får material från T-kontoret framgår klart, men mycket litet om vad det är han får. Det talas om "förtjusande kopparstick" som han vill ha dubbelt så många av och om "svenska papper" som tagit slut. Likaväl återkommer från Hausamann bekräftelser på mottaget material, som inte sänds via post utan med någon form av kurirer. Med tanke på pengarna och mängden material T-kontoret skickar honom bör utbytet ha varit omfattande.

Timmen efter krigets slut valde Sverige sida för återstoden av det kalla kriget: USA. Det skede genom kuppen i Lillehammer. Korrespondensen mellan Palm och Hausamann - den enda kända mellan svensk hemlig militär underrättelsetjänst och en av dess utländska samarbetspartner - dokumenterar graden och djupet av västsamarbetet och därmed ihåligheten i den utåt deklarerade neutralitetspolitiken. En bokstavlig schweizerost.

Att Palm sysslar med en ljusskygg verksamhet - underrättelsetjänsterna hemlighöll ofta vad de gjorde även för sina överordnade - framgår med patetisk tydlighet i ett brev av den 18 juli 1956. Palm skriver att han tyvärr måste inställa årets resa till fotofirman i S:t Gallen, eftersom den svenska armégeneralen greve Ehrensvärd ska avlägga ett officiellt besök i Schweiz i oktober. Då vore det ju opassande att avlägga ett inofficiellt besök för en annan uppdragsgivare, skriver Palm. Med det måste han ju mena att han inte vill blir ertappad av arméchefen, alternativt kompromettera honom.

Den hemliga militära underrättelsetjänsten är ingen glamorös verksamhet.

Källor:

T-kontorets material, Krigsarkivet

Bern: Schweizerisches Bundesarchiv, Hans Hausamann, 21 hyllmeter

Fra varm till kald krig, Tore Pryser, Oslo 1994

Töväder och kallt krig, Oleg Grinevsky, Stockholm 1995

Kodnamn Onkel, Erika Schwarze, Borås 1993

Zwischen Bundesrat und General, Erwin Bucher, Zürich 1993

Fakta/Sverige och neutraliteten

+ Den svenska neutralitetspolitikens syfte var alliansfrihet i fred för neutralitet i krig.

+ Från krigsslutet till början av 90-talet försökte Sverige skapa trovärdighet i föresatsen att stå utanför en stormaktskonflikt.

+ Efter Maastrichtfördraget 1991 har alliansfriheten börjat ifrågasättas.

+ Under senare år har alltfler utredningar och vittnesbörd framkommit som visar att Sverige egentligen var en icke-officiell medlem av Nato.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt