Fångarnas barn

Del 1.

Man beräknar att cirka 30 000 barn i Sverige har en förälder som är frihetsberövad. De barnen nämns inte i lagstiftningen och syns inte i någon statistik.

När Madelein Kattel var 17 år tog hon genom en bekant hand om en pojke på fyra år vars båda föräldrar satt i fängelse.

– Det blev så att han delvis växte upp hos mig. Jag reagerade på att släkten inte ville berätta sanningen om föräldrarna för honom. Hur förklarar man för ett barn att föräldrarnas arbete är så viktigt att de inte ens kommer hem till jul eller födelsedagar?

Erfarenheterna bidrog till att Madelein Kattel många år senare började engagera sig för barn med frihetsberövade föräldrar. I dag är hon verksamhetschef för den ideella organisationen Bufff (Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse) som stöttar barnen. Bufff har bland annat en nationell stödtelefon och chatt öppen för utsatta barn.

I Sverige finns uppskattningsvis 30 000 barn i Sverige som har en förälder i fängelse, häkte eller frivård. Men siffran är osäker, för ingen har räknat.

– Dessa barn är oräknade, osynliga och bortglömda på alla sätt, säger Madelein Kattel.

Hon menar att barn med frihetsberövade föräldrar är en utsatt grupp som samhället ofta missar. Det finns ingen samlad bild av hur dessa barn har det och hur de hanterar att ha en förälder som sitter inlåst. Det är också oklart var i samhället ansvaret för barnen ligger.

– De här barnen ramlar konstant mellan stolarna. De nämns ingenstans i lagstiftningen. Och syns man inte så finns man inte, säger Madelein Kattel.

Ett exempel hon ger är att barn till föräldrar som missbrukar har laglig rätt till stöd och egen information. Men om samma förälder häktas har inte barnet samma givna rättigheter.

Kriminalvårdens ansvar är inriktat på den fängslade föräldern. Barnens är de 290 kommunernas ansvar, men socialtjänst och skola känner sällan till dessa barn.

Inte ens i barnets närhet är det alltid lätt att finna stöd. Om ett barns förälder drabbas av sjukdom finns oftast omgivningen där. Men ett fängelsestraff leder sällan till stöd och sympati, visar forskningen. I stället måste familjen hantera svårigheterna på egen hand.

– Generellt är det en stor skam kopplad till att ha en förälder i fängelse. Barnen blir själva dömda för att föräldern gjort en dum och olaglig handling. Barnen känner ofta en skuld själva, trots att de är helt oskyldiga, säger Madelein Kattel.

Barn som har kontakt med Bufff berättar att de ofta känner sig bortglömda och att ingen förstår deras situation.

Frihetsberövandet blir ett abrupt avbrott i relationen, ett slags förlust av föräldern på obestämd framtid – samtidigt som föräldern hela tiden finns närvarande i barnets medvetande. Det kan leda till en stor förvirring och osäkerhet. En anknytning som plötsligt bryts kan vara svårläkt enligt forskningen.

Enligt Copingstudien, som undersökte förutsättningarna för barn med frihetsberövade föräldrar i fyra olika EU-länder, har svenska barn märkbara behov av hjälp och stöd i samband med att en förälder blir intagen i fängelse eller häkte. Särskilt viktigt är att barnet kan besöka sin förälder så snart som möjligt efter frihetsberövandet.

– Det måste ske även om den andra föräldern sätter sig emot – om det inte finns särskilda skyddsbehov, naturligtvis, säger Madelein Kattel.

Samtidigt understryker hon att alla barn inte vill ha kontakt med eller besöka sin fängslade förälder.

– Även dessa tankar kan leda till skuldkänslor hos barnen. När de får träffa andra barn i samma situation på våra träffar eller prata med våra handläggare inser de att de inte är ensamma om sådana tankar och att det är helt okej.

Madelein Kattel säger att samhället inte alltid underlättar samvaron mellan barn och förälder:

– När möjligheterna till särskilda permissioner stramades åt för några år sedan blev det svårare för barn att träffa sin förälder utanför fängelset på en plats barnen själva valt. Det blev till exempel svårare för barn att få visa sin skola eller idrottsplats för föräldern.

I bästa fall kan barn och förälder träffas regelbundet i låsta besöksrum.

– Men även det kan skapa mycket funderingar och oro hos barnen. Hur har föräldern det egentligen där inne? säger hon.

Ett problem är att barnet inte alltid ens får veta vart föräldern tagit vägen. Det är inte ovanligt att hemmavarande föräldrar väljer att inte berätta sanningen för sina barn. I stället säger de att pappa eller mamma arbetar borta eller rest utomlands för en längre tid. Kanske gör man det av rädsla för att sanningen kan skada barnet, för att kompisarna i skolan inte ska få veta, eller för att man helt enkelt inte orkar berätta.

Madelein Kattels råd är att alltid berätta sanningen för barnen. Annars lämnar man dem med svåra tankar och många frågor, menar hon. Vad är det som är så viktigt att mamma eller pappa inte kan komma hem ens till skolavslutningar eller födelsedagar? Varför kan jag inte få ringa och prata med mamma eller pappa?

– Barnen riskerar att känna sig bortvalda eller övergivna. De känner att något inte stämmer och behöver svar på alla sina frågor. De lämnas helt till sina egna fantasier, vilka ofta är mycket värre än verkligheten, säger Madelein Kattel.

Om barnen inte får veta är risken stor att de i stället att de får reda på det på omvägar, kanske från löpsedlar eller från nätforum som Flash­back, vilket är betydligt värre.

– Även små barn kan googla i dag, säger Madelein Kattel.

Hur barn påverkas av att en förälder döms till fängelse kan se väldigt olika ut. Ibland – till exempel vid ekonomisk brottlighet – kan ett fängelsestraff komma som en total överraskning för familjen.

– Det kan bli ett enormt ekonomiskt fall. Kanske måste familjen sälja villan och flytta, säger Madelein Kattel.

För andra barn, som levt med missbruk, kriminalitet eller psykisk ohälsa i familjen, kan det snarare vara befriande och tryggare när en förälder döms till fängelse och försvinner ett tag.

Men även i dessa fall tampas barnen med en oro för den frihetsberövade föräldern och känner ett stort ansvar själva.

I de flesta skolor finns barn som har någon nära anhörig i fängelse, men det finns inget enkelt svar på frågan om man som barn eller omsorgsförälder ska berätta detta för skolan. Risken är att fokus mer hamnar på vad föräldern gjort för att hamna i fängelse än på hur barnet har det. Många föräldrar kan också oroas av att barnet ska utsättas för mobbning.

– I grunden är det bättre om kompisarna får veta av barnet direkt än att de läser om det på sociala medier. Men det är något som barnet och föräldrarna måste prata ihop sig om, säger Madelein Kattel.

På Bufff tycker man att det oftast är bra om skolan får veta. Men då är det viktigt att informationen hanteras på rätt sätt.

– Många barn som hör av sig till oss vittnar om att de fått ett dåligt bemötande i skolan när de väl bestämt sig för att berätta. Det får inte bli fel, för då kanske barnet aldrig berättar igen. Det behövs oerhört mycket mer kunskap om detta i skolorna, säger Petra Westerling, verksamhetsutvecklare på Bufff.

Att inte berätta kan få lika jobbiga konsekvenser. Hemlighetsmakeriet kan leda till att barnet drar sig undan och exempelvis slutar med fritidsaktiviteter för att slippa utsättas för frågan om varför föräldern aldrig hämtar barnet längre.

– Det kan göra att de här barnen blir otroligt ensamma, säger Petra Westerling.

Ett ökande problem på senare år som man sett på Bufff är föräldrar som döms för sexualbrott som grooming eller pedofili.

– Det är det mest skamfyllda brottet. För barnet är det oerhört smärtsamt att ta del av medierapporteringen av brottet. Man måste alltid ha med sig att det kan komma ut vem det handlar om och förbereda barnen på hur de ska hantera detta. Den andra föräldern, oftast mamman, får en chock och kan själv behöva mycket stöd och kanske psykologisk hjälp, säger Madelein Kattel.

Så säger barn till fängslade

"Det är så många gånger jag hulk­gråtit mig igenom en film där en mamma är när­varande. Eller gråtit till att kompisars mammor hämtat dem ifrån träningen."

”Varje kväll klockan åtta fylldes ett otroligt tomrum i mig, tidigare var det alltid då han brukade ringa mig och fråga hur min dag varit, för vi bodde inte ihop.”

"Det är tufft att sitta där vid varsin ände om bordet och inte ens få ge min egen pappa en kram."

”På cirka 15 år så hörde jag av min pappa – om jag hade tur – vart tredje år på telefon, och då fick jag olika förklaringar var han befann sig.”

"Det är väldigt jobbigt för mig men för pappa är det mycket jobbigare. För det är tufft där i fängelse."

”Tyvärr finns det ingen handbok där det står hur man ska känna och bete sig när till exempel ens förälder gör fel och hamnar i fängelse.”

Citaten är hämtade ur Bufffs blogg ”Andrasidan­murarna”, där barn och unga som har, eller har haft, sina föräldrar i fängelse, skriver om sina erfarenheter.