Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Barnet som dött kommer alltid att fattas”

Psykologen Ulrika Lignell är kanske särskilt lämpad att tala med ­föräldrar som förlorat ett litet barn. Hennes son Valdemar dog ­under graviditeten. – Jag vet därför vilken smärtsam sorgeprocess det är att ta sig ­igenom. Men det går att överleva och hitta tillbaka till livet och ­glädjen igen, säger hon.

Artikeln är tillfogad en rättelse publicerad den 7 september 2017.

Ulrika Lignell arbetar som psykolog inom mödra- och barnhälso­vården i Göteborg. Några gånger per år möter hon föräldrar vars lilla barn dött, redan i mammans mage eller också under eller strax efter förlossningen.

– Även om en familj inte vill ha någon psykologkontakt kan jag stötta sjuksköterskorna och barnmorskorna i deras arbete. Det är ju de som har den första kontakten med en mamma som mist sitt barn, säger Ulrika Lignell.

Hon är distriktsordförande för Spädbarnsfonden i Västra Götaland och träffar även i den egenskapen många familjer som får stöd och hjälp via bland annat samtalsgrupper och öppna träffar). Fonden har en egen lokal i Göteborg och på en av väggarna där hänger bilder på barn som dött innan livet fick börja på riktigt.

När ett litet barn dör kopplas nästan alltid sjukhusens stödfunktioner in. Där kan finnas en kurator, en präst eller en barnmorska.

– Efter ett par veckor kan så ­familjen komma till mig, ofta är det då den berörda barnmorskan som berättat att jag kan vara ett stöd. I första hand är det mammorna som söker upp mig. De har ju i sin kropp upplevt det traumatiska att deras barn dog, säger Ulrika Lignell.

Hon påpekar att många via sin hemförsäkring eller via sin arbetsgivare har rätt till krisstöd, något hon tror att en del också använder sig av.

Hur mår de som söker upp dig?

– Att träffa nydrabbade föräldrar är svårt och fruktansvärt sorgligt. De sitter där gråa i ansiktet och med en tom blick. Jag möter alla former av känslor. En del är arga, andra bara ledsna och förtvivlade. De har inte längre något fotfäste i livet, ingen grund att stå på.

När hon själv förlorade sitt väntade barn var det som om ryggraden slitits ut vid svanskotan, säger Ulrika Lignell.

Hösten 2009 väntade Ulrika och dåvarande sambon Kjell sitt andra barn. I familjen fanns redan ­dottern Saga som då var sju år. Men några veckor före den planerade förlossningen slutade pojkens hjärta att slå. Dagen därpå sattes förlossningen i gång.

När Valdemar kom ut blev det alldeles tyst i rummet.

– Först ville jag inte se min lilla pojke, jag var rädd för hur han skulle se ut och trodde att han hade någon allvarlig missbildning som gjort att han hade dött. Men så tog jag honom i min famn, och förutom den gränslösa smärtan och ­sorgen, kände jag även en omedelbar ­kärlek och stolthet.

– Ingen kan föreställa sig hur det känns, ingen som inte upplevt ­detta. Jag bär med mig den här erfarenheten livet igenom. Kanske ­bidrar den till att jag bättre förstår föräldrar i samma situation än de som inte är drabbade, tänker ­Ulrika.

Hon säger att många föräldrar känner skuldkänslor oavsett hur deras barn dött. Gjorde vi något fel? Kunde vården inte ha förhindrat dödsfallet? Frågorna är många. Och så finns där lätt en avundsjuka gentemot andra gravida eller nyblivna föräldrar.

Ulrika Lignell träffade en präst, en kurator och en psykolog efter att hennes son dött. Men den bästa hjälpen fick hon under samtalen med andra drabbade.

– Det var den viktigaste pusselbiten i min läkningsprocess. Fast självklart är det bra att komma till en psykolog som bidra till att reda ut alla motstridiga känslor och tankar.

– Jag visste förstås att barn kan dö under graviditeten och i samband med förlossningen, men inte att det är så vanligt som det är. Utifrån min egen erfarenhet kan säga att det är helt naturligt att vara arg, förtvivlad och uppgiven.

– Och att det under en eventuell ny graviditet också är naturligt att vara orolig och rädd. Men jag kan även förmedla att glädjen återkommer efter en tid och att livet känns värt att leva igen.

Vill alla drabbade föräldrar se sitt döda barn?

– Nej, inte alla. Jag har mött föräldrar som velat åka hem direkt utan att se eller röra sitt barn. I några fall har de återvänt till sjukhuset för att ta farväl. En del tar inte ­bilder på sitt döda barn, men ångrar sig efter en tid. Eftersom sjukhusfotografen alltid tar bilder på de avlidna finns möjligheten att få en bild i efterhand.

När Ulrika Lignell mist sin son fick hon ett presentkort på fotvård av sin syster, ett sätt att lyfta fram vikten av att också göra ”goda ­saker” mitt i sorgeprocessen.

– Fotvårdaren som jag gick till berättade att hon förlorat ett barn på 1980-talet. Hon fick reda på att det var en pojke, men personalen hade genast gått i väg med honom och gett rådet att nu gällde det att gå vidare.

Men den här kvinnan kunde inte glömma sin son. En dag köpte hon ett litet gipstaty som föreställde ­huvudet på ett litet barn. Hon ställde statyn i sovrumsfönstret och varje kväll klappade hon på det och önskade godnatt.

– De flesta drabbade bär med sig tankar och känslor om sitt döda barn – det handlar om en livslång saknad. Men med rätt stöd och hjälp återvänder livsglädjen – och många får uppleva lyckan att få ett friskt och levande barn. Som det blev i min familj.

I dag har Ulrika och Kjell fått ännu en dotter. Men graviditeten var kämpig. Ulrika trodde att det nya barnet var missbildat, var orolig för att barnet skulle vara sjukt och var säker på att något skulle gå snett igen.

När hennes älskade dotter fötts upplevde hon på nytt smärtan över att ha förlorat en son, och hade svårt att riktigt glädjas över den nya lyckan.

– De här känslorna har många av de föräldrar jag möter. Ofta kommer det en ny ”sorgevåg” när småsyskonet är fött. Föräldrarna förväntar sig att allt ska bli bra igen, och så känner de ändå sig nedstämda. Då kan samtal med en psykolog vara välgörande.

I ett samtal kan föräldrarna få hjälp att förstå komplexiteten i känslorna och att de kan vara tacksamma för det levande syskonet, men ändå tillåta sig att sörja det barn som inte fick leva, säger Ulrika Lignell. Först när det nya syskonet är fött inser föräldrarna vad de gått miste om, vidden av förlusten.

– Med tiden lär man sig även att sorgen efter ett förlorat barn är livslång och något man alltid bär med sig. Och att det inte spelar någon roll hur många barn man än har, ­eller får, så fattas ändå alltid ett.

Är en rikstäckande ideell förening till stöd för alla som förlorat ett barn under graviditeten och under barnets första levnadsår.

Verkar också genom forskning och informationsspridning för att minska antalet barn som dör.

Driver stödverksamhet för familjer bland annat genom samtals­grupper, minnes­stunder, en årlig familjehelg i augusti och så kallade Stilla Dagar, en retreathelg i lugn och ro.

Föreningen arbetar med utbildning om bemötande av familjer som mist ett litet barn. Bland annat genom seminarier för vård­personal runt om i landet.

Vill skapa opinion för att öka medvetenheten kring spädbarnsdöd.

Har gett ut boken ”Ett litet barn dör. Ett ögonblicks skillnad” som är skriven av ­Ingela Bendt. Den handlar om hur det är att mista ett litet barn och vilken stöd och hjälp som finns att få.

Mer info: www.spadbarnsfonden.se

Artikeln är rättad. I en tidigare version angavs fel titel och fel författare till boken som var på en av bilderna. Rätt är att boken heter ”En fjäril på min kofta” och att den är skriven av Ann-Katrine Engström. Rätt är också att den bland annat säljs genom Spädbarnsfonden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.