Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-24 13:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/insidan/hellre-muskulos-an-tjejsnygg/

Insidan

”Hellre muskulös än tjejsnygg”

I början hade Frida Östberg svårt att acceptera att musklerna svällde och brösten krympte. Men hon har bestämt sig. ”Jag har tränat hårt, och jag tänker aldrig be om ursäkt för min kropp bara för att gubbar tycker att tjejer ska ha smala ben och stora bröst.”

Mediekulturen och modeindustrin ställer hårda krav på Frida Östberg som ung kvinna. Hon ska vara slank men ändå ha rundade, kvinnliga former. Hon ska vara sexig och mjuk, både i kroppen och till sättet. Under inga förhållanden ska hon vara dominant.

Men fotbollsspelaren Frida Östberg, back i landslaget och i Linköping FC, har helt and­ra förväntningar att leva upp till. På fotbollsplanen ska hennes kropp i första hand fungera, hon ska vara hård och muskulös, gärna aggressiv. Om hon inte tar plats blir hon genast utbytt.

Fotbolls-Frida är tuff och individualistisk, förklarar hon.

– När jag går in på en fotbollsplan blir jag bredbent och kantig i rörelserna. Folk säger att jag får fruktansvärda ögon – Marta (Vieira da Silva i Umeå IK) har berättat att de brasilianska tjejerna trodde att jag försökte skrämma dem. Och det var nog ganska sant. Jag sparkar hellre ner en motståndare än släpper henne förbi mig.

Vanliga Frida är helt annorlunda:

– Ja, när jag inte spelar fotboll är jag mjuk och varm, känslosam och väldigt mån om mina nära och kära. Jag är fåfäng och sminkar mig nästan alltid, fixar mycket med håret, älskar modekläder och har en ganska feminin stil.

Det gäller att lära känna sig själv och hitta en balans mellan sina olika sidor. Som fotbollstjej måste man snabbt växla mellan sitt mjuka och sitt hårda jag, säger hon.

– Efter en match släpper jag fram den snälla och reflekterande Frida som lyssnar och aldrig skulle skrika åt en lagkompis. Jag kan gråta i omklädningsrummet om det har gått dåligt för att vi inte var tillräckligt engagerade. Men nästa gång jag går ut på planen igen kan jag ryta och skälla. Då är det ju strid.

Manliga fotbollsspelare får snarast pluspoäng i livet när kroppen blir hård och underhudsfettet försvinner så att de svällande musklerna syns ordentligt, när de på muskelbyggarspråk blir ”deffade”. Deras kroppar kan ge dem feta reklamkontrakt; somliga tjänar nästan lika mycket pengar på att posera i modekalsonger som på att spela fotboll.

Men för kvinnliga fotbollsspelare kan den hårda träningen medföra en identitetskris – en riktig kvinna ska ju inte se ut som en man!

I gårdagens DN berättade sociologen Jesper Andreasson om sin kommande doktorsavhandling. Han har studerat ett manligt handbollslag i division två och ett kvinnligt fotbollslag i Allsvenskan. Flera av kvinnorna i hans undersökning känner sig ofta främmande inför sina egna, vältränade kroppar. De vill vara starka och framgångsrika i sin sport, men sam­tidigt vill de kunna se sig själva som sexiga och åtråvärda kvinnor.

Frida Östberg känner många lovande fotbollstjejer som inte står ut med att se sina kroppar förändras.

– De låter bli att lägga på tillräckligt många vikter när de tränar i gymmet, för de vill ha kvar sina slanka ben. De anpassar sig efter kraven på hur en tjej ska se ut, och därför riskerar de att inte nå sina idrottsliga mål. Det är sorgligt, tycker jag.

Hon tvekade själv när hon var yngre.

– Träningen gjorde ju att midjan försvann, jag fick sådana där muskler som vältränade killar har. Benen blev tjockare och bysten mind­re och mindre – det är ju väldigt många A-kupor som hänger i omklädningsrummen, om man säger så. Samtidigt kände jag kravet att vara så där smal och snygg som tjejer skulle vara, och ett tag funderade jag faktiskt på hur det skulle vara att förstora brösten för att bli lite kvinnligare. Men lyckligtvis övergav jag den tanken.

Hon säger att hon bestämde sig. Hon älskade att spela fotboll, och hon tänkte på vad hennes pappa hade sagt om att man är vacker om det syns på en att man har en stark drivkraft. Så hon stuvade undan tveksamheten, satsade stenhårt och utvecklades ganska snabbt till en av landets bästa backar.

– Jag kanske inte är lika snygg i jeans som jag hade varit om mina ben hade varit smalare. Modekläder görs ju inte precis för tjejer som ser ut som jag gör. Men det kan inte hjälpas. Jag är Frida, och jag är hellre muskulös och deffad och bra på fotboll än smal och tjejsnygg med C-kupa.

Fast visst kan hon undra ibland om hon är tillräckligt kvinnlig när hon till exempel klär upp sig för att gå på fest.

– Men jag tillbakavisar de där negativa tankarna. När jag går ut med mina kompisar tar jag ofta på mig kort kjol. Jag struntar i att jag har grova lår och massor av ärr på benen.

Hon tränar sex dagar av sju, ibland två gånger om dagen. Och minst en gång i veckan är det match.

– Många av tjejerna i laget är ganska unga, och för dem är utseendet jätteviktigt. De skämtar ofta om varandras kroppar i omklädningsrummet, de bearbetar väl de där dumma idéerna som går ut på att det skulle vara något fel på dem. Och de lyckas tydligen ganska bra, för de flesta verkar vara nöjda med sig själva.

Fotbollen har inte bara förändrat Frida Östbergs kropp. Hon har också utvecklat personliga egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas och avkrävas män. Hon har fått bättre självförtroende, och hon tycker att hon har blivit rakare när hon kommunicerar med andra människor.

– Jag lindar inte in det jag ska säga, och det har faktiskt orsakat problem. Folk har tyckt att jag tar för stor plats och att jag är alldeles för bestämd. Särskilt kvinnor kan döma kvinnor hårt, men många är för osäkra för att våga säga vad de tycker rent ut. Det har hänt ganska ofta att tjejer har snackat skit bakom min rygg därför att de inte gillar mitt sätt att vara.

Hon vågar vara bäst också, och det skiljer henne från många andra kvinnor.

– Jag tror på mig själv. Jag jobbar stenhårt för att nå mitt mål, och jag unnar mig att lyckas. Många kvinnor i min generation är inte så bra på det. Men de yngre fotbolls­tjejerna som kommer nu är både självsäkra och kaxiga. Och de blir inte lika ifrågasatta, för damfotbollen har fått högre status. Det är härligt!

Möjligen är det alltså lite lättare för de yngre spelarna att förena ­livet som ung kvinna med rollen som fotbollskämpe.

Men de går balansgång: det finns fortfarande gränser för hur manliga deras kroppar får bli om de vill bli uppskattade som snygga tjejer, och de vågar inte ta med sig för mycket av sin inlärda kvinnlighet ut på fotbollsplanen.

Ingen målar till exempel läpparna röda när det är dags för match, för det passar sig inte för en fotbollsspelare.

– Jag sminkar mig ofta inför matcherna, berättar Frida Östberg. Jag använder lite mascara och en ljus ögonskugga, och kanske lägger jag på en aning rouge för att se pigg och naturligt fräsch ut. Men läppstift – nej, det skulle inte kännas bra.

Gert Svensson

gert.svensson@dn.se 08-738 21 63

På lördag: ”Vår sjukdom är ingen slags ’aktivitetsfobi’ där lite mer träning och aktivitet löser alla problem”. En läsarreaktion på serien om kroniskt trötthetssyndrom.