Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 13:07 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/insidan/hemlangtan-gjorde-lisbeth-sjuk/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Hemlängtan gjorde Lisbeth sjuk

Lisbeth och hennes man är vana resenärer, och nu skulle de vara på resande fot i ett halvår. Men ju längre söderut de kom i Europa, desto mer nedstämd blev Lisbeth. Till slut fanns bara en sak att göra – återvända hem.

Lisbeth är 56 år och har arbetat som brevbärare i 26. Hon har bott och arbetat i London, åkt i egen buss till Indien tur och retur två gånger. Liftat runt världen, emigrerat till Australien och återvänt hem igen.

– Jag var hippie. Jag älskade att resa och ta dagen som den kom.

Hon träffade en man som också tyckte om att resa. När de gifte sig bestämde de sig för att de skulle fortsätta att utforska världen tillsammans, med eller utan barn.

De fick två barn. När barnen var tre och sex år gamla, tog Lisbeth och hennes man ett sabbatsår. De hyrde ut sin bostad, packade in familjen i bilen och begav sig till Marocko. Där hade de varit som unga, en upplevelse som hade givit dem mersmak.

– När vi kom hem från den resan bestämde vi oss för att vi båda skulle gå i tidig pension, så att vi kunde ge oss iväg igen, när barnen var på väg ut ur boet.

Hösten 2003 var det dags. Barnen hade då hunnit bli 19 och 22 år gamla. Lisbeth och hennes man sade upp sig från sina respektive arbeten och for i väg med bil och husvagn genom Europa ner till Nordafrika. De skulle vara borta i sex månader, hade de bestämt. De hyrde ut villan och ordnade lägenheter åt barnen. Allt var noga förberett. Barnen skulle komma ner och fira jul med sina föräldrar. Deras flygbiljetter var redan bokade och betalda.

– Det var skönt att städa och rensa upp i huset och slänga gamla grejer. Men det var fruktansvärt vemodigt att lämna barnen. Vi hade ju egentligen aldrig varit ifrån varandra tidigare. Dottern hade visserligen varit i Spanien på kurs tidigare, men då åkte jag ner och hälsade på henne.

Det var med tungt hjärta hon tog farväl av sina barn, vilket inte var så konstigt, tänkte hon. När de närmade sig Danmark försvann vemodet och reslusten infann sig.

– Vi var på väg, äntligen. Jag kände mig förväntansfull. Amsterdam, Paris, Atlantkusten och Lissabon, underbara platser låg framför oss.

Men något hände. Lisbeth började känna sig nedstämd. Hon längtade hem. Ju längre söderut de kom, desto sämre mådde hon.

– Det kändes så ensamt på något märkligt sätt. Vi träffade visserligen folk på vägen, men det var inte som förr när vi var unga. Min man och jag hade det bra tillsammans, så det handlade inte om vår relation. Men jag var ju van vid ett stort umgänge. Som brevbärare är man dessutom i ständig rörelse. Nu var det bara min man och jag, husvagnen och bilen. Och mycket stillasittande.

Lisbeth tappade lusten och engagemanget. Ingenting var kul eller lockande längre, tyckte hon. Livet kändes bara tomt och ödsligt, trots att de besökte många intressanta platser och fullföljde sina planer på att besöka museer, leta upp mysiga restauranger, byar och udda konstgallerier.

Efter en och en halv månad, när de hade nått södra Spanien, mådde Lisbeth så dåligt att hon var tvungen att söka läkarhjälp.

– Jag var deprimerad, sa läkaren, och gav mig nervlugnande- och antidepressiva mediciner. Jag förstod ingenting. Varför var jag deprimerad? Varför hade jag fått ångest och panikattacker? Jag som knappt visste vad nerver var, än mindre depression.

Medicinerna hjälpte henne inte. Lisbeth blev bara sämre och sämre. Hon grät och kunde inte äta längre. Hon magrade och blev helt apatisk.

– Jag hade en förfärlig ångest. Min man försökte stötta och uppmuntra mig. Vi tänkte att det nog skulle bli bättre när barnen kom ner till jul.

Barnen kom som planerat, men de fick en chock när de såg sin avmagrade och apatiska mamma. De stannade i två veckor och bad sina föräldrar att återvända hem.

– Jag bara låg hela dagarna. Jag sa till min man att jag var olycklig. Då förstod han att det var allvar, det hade han aldrig hört mig säga tidigare. Vi uppsökte ännu en läkare. ”Kanske hade jag drabbats av hemlängtan”, sade han.

Efter nyår reste de hem igen.

– Det var otroligt. Jag kände hur ångesten sakta rann ur mig ju längre norrut vi kom. Jag började äta igen. Lusten kom tillbaka. När vi åkte över Öresundsbron kände jag mig nästan helt frisk. Ofattbart, faktiskt.

Livet återkom och Lisbeth bestämde sig för att sluta äta medicinen hon hade ordinerats.

– Det var inga problem, det gick hur bra som helst att sluta med de antidepressiva tabletterna, trots att vänner och bekanta varnade mig och sa att det skulle ta lång tid innan jag skulle känna mig frisk igen. De sa att jag hade hamnat i en existentiell kris.

Visst det var stort att bryta upp från jobb, arbetskamrater, grannar, barn och vänner, erkänner hon, men hon hade en känsla av att det handlade om något annat.

– När jag förra sommaren läste en intervju med Karin Johannisson fick jag en aha-känsla. Där omnämndes hennes bok ”Nostalgia”, som handlar om diagnosen nostalgi – att man kan bli sjuk av hemlängtan. Wow, tänkte jag, den boken måste jag bara läsa.

Hon lånade boken på biblioteket och sträckläste den från pärm till pärm.

– Jag hade reagerat precis på samma sätt som de unga soldaterna gjorde när de befann sig i krig långt hemifrån. Enligt 1700-talsläkaren Leopold Auenbrugger led de av nostalgi, sjuklig hemlängtan. Så här citeras han i boken:

”De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan …”.

– Precis så var det för mig. Det enda som hjälpte soldaterna att bli friska, var att man skickade hem dem. Så var det naturligtvis, jag hade blivit sjuk av hemlängtan. Det var verkligen en befrielse att få sina egna känslor bekräftade, även om diagnosen är flera hundra år gammal.

I ”Nordisk familjebok” (1914) definieras nostalgi som en ”ofta tärande, med aptitlöshet och afmagring förenad förstämning, som kan utveckla sig hos personer som vistas på fremmande ort och ej förmå att psykiskt anpassa sig efter de nya förhållandena …”

– Jag har tittat i flera uppslagsverk som kommit ut efter 1914, och där fanns inte ordet nostalgi med. Att vara nostalgisk anses väl inte höra hemma i ett modernt liv. Men vi är ju människor med känslor, oavsett i vilken tid vi lever.

År 1959 publicerades en sociologisk undersökning, baserad på 200 intervjuer med östtyska flyktingar i Västtyskland med syfte att ringa in ”hemlängtan” som fenomen. Resultatet visar att ”hemma” inte i första hand är bindningen till ett geografiskt rum, inte ens till ett kulturellt rum, utan hemma är innersta förtrogenhet med människor – gemenskap, berättar hon.

– Så tror jag att det var för mig. Människorna vi träffade under vår resa var rara och trevliga, men jag kände ingen gemenskap med dem. När vi var unga var det på ett annat sätt. Då var man ute för att uppleva äventyret. Man utbytte erfarenheter med andra unga som var ute, tipsade om nya spännande platser. Det var så jag hamnade i Australien. Folk hade sagt att där var så häftigt.

Lisbeth mår bra igen. Hon har haft en smärtsam upplevelse, säger hon, men skulle inte vilja vara utan den.

– Jag förstår nu att min familj, mina vänner och gamla arbetskamrater är viktigast för mig, att det är gemenskapen, närheten och värmen med dem som jag behöver. Inte äventyret.

Reser gör hon och maken fortfarande, fast bara under kortare perioder.

– I februari i år var vi i Thailand och i Vietnam ett par veckor. Jag var lite nervös att ångesten skulle komma tillbaka. Men jag bemästrade den och kunde njuta av att vara där. Men mer än en månad kommer jag nog aldrig att vara borta, såvida jag inte har en massa vänner med mig på resan.

Awiwa Keller

awiwa.keller@dn.se 08-738 17 13

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt