"Jag är stolt över det jag gör"

Lars Lindqvist är undersköterska. Han undrar hur landstingspolitikerna kan höja sina löner med 30 procent samtidigt som de tar bort hans och kollegernas nattillägg. I dag strejkar 9 000 kommunanställda.

LARS LINDQVIST ÄR 46 år och undersköterska. Han har arbetat inom intensivvården på Linköpings universitetssjukhus i tjugofem år. Han älskar sitt jobb.

Med van hand kopplar han bort medicindoseraren så att den nyopererade får tillbaka sin syrgas. "Så du ska åka till Eksjö i morgon

Det blir väl skönt", säger han till den drygt 80-årige mannen.

- Patienten kan inte prata med slangen i halsen, så det gäller att kunna läsa på läpparna och tolka ansiktsuttryck, säger Lars.

Det piper och tjuter och lampor blinkar i olika färger i apparaterna längs med väggen bakom den nyopererade. Det gurglar, suckar och väser i pumparna och slangarna som är kopplade till hans kropp. Och ovanför patientens huvud går sladdar kors och tvärs i ett för den oinvigde enda virrvarr.

- Nej, vi har inget ingenjörstillägg, trots att det är vi som ansvarar för att maskinerna gör vad de ska, säger han som om han kunde läsa mina tankar.

Det har hänt mycket under de senaste tjugo åren. Lars skakar lite på en slang, slänger en erfaren blick på lampor och kurvor och säger att det är det här jobbet som han vill ha. Här känner han sig betydelsefull.

- Att vara nära patienterna, att stå för omvårdnaden - det är meningsfullt för mig. Det gensvar jag får från patienter och anhöriga räcker långt. Jag känner mig stolt över det jag gör, men den ekonomiska belöningen är usel - nästan kränkande.

Lars började med sand och cement, som trädgårdsanläggare, efter grundskolan. Men tiden som sjukvårdare i lumpen fick honom på andra tankar. Han träffade sin fru på ett konfirmationsläger. Hon har valt samma bana och arbetar som undersköterska på sjukhuset, fast på en annan avdelning. De har två barn i tonåren som inget högre önskar än att deras föräldrar hade mer tid för dem.

- Vi arbetar väldigt mycket båda två, det blir liksom så. Jag arbetar en del med arbetsmiljöfrågor och våra möten måste vi lägga utanför arbetstiden, annars hinner vi inte med allt.

Lars tjänar 17 100 kronor i månaden, det är något över medel, säger han. Han tycker att han borde få 5 000 kronor mer i månaden. Då skulle han ta ut pengarna i ledig tid.

- Fem tusen skulle göra fem, sju timmar i veckan. Då skulle jag kanske slippa känna mig så fysiskt och mentalt utpumpad när jag kommer hem efter mina arbetspass. Jag skulle få mer tid med barnen, det längtar jag verkligen efter. Vi har pratat om att läsa italienska tillsammans, men som det är nu finns det inga möjligheter.

Det är ett ständigt pusslande och planerande för att få tiden att gå ihop med allt som familjen vill, berättar han. Att de för ett tag sedan lyckades resa till Italien var ett under, säger han - både ekonomiskt och tidsmässigt.

Många landsting har en kärv ekonomi och det är hårda tider inom vården. Östergötlands landsting - dit sjukhuset i Linköping hör - har till exempel dragit in undersköterskornas nattillägg. För några anställda betyder det 2 000 kronor mindre i månaden. Men sjuksköterskorna har sitt tillägg kvar.

- Det är verkligen förnedrande. Som om undersköterskornas obekväma arbetstid är mindre obekväm än andra yrkesgruppers. Det finns ingen logik i det.

Han skakar på huvudet, drar en djup suck och säger:

- Är man det minsta konspiratoriskt lagd så ... i ena stunden höjer landstingspolitikerna sina egna löner med 30 procent och i nästa tar de bort vår ersättning. "Ersättningen är inte finansierad", säger de som förklaring. Vad betyder det

Vem betalar deras löner då

! Man blir stum av ilska. Det är ett svineri. Vet du vad tillägget kostar Östergötlands landsting

Fem miljoner kronor. Sjuksköterskornas, som ju får ha sitt kvar, kostar 17 miljoner. Det handlar alltså om en spottstyver.

- I åratal har vi kämpat utan att det har gett någon utdelning. En ensamstående undersköterska med barn klarar sig helt enkelt inte på sin lön i dag. Visst är det förnedrande.

Trots detta har hans äldsta dotter valt omvårdnadsprogrammet.

- All heder åt dem som ändå väljer det här yrket i dag. Min dotter, ja, jag har faktiskt inte påverkat henne.

Hon har valt själv, säger han, inte utan stolthet.

- Antingen har man en vilja att hjälpa andra eller så har man den inte. För mig är det nog närmast ett kall.

Och så goda arbetskamrater och bra chefer, tillägger han.

För dryga tio år sedan startade thoraxintensiven där Lars nu arbetar. Personalen rekryterades från allmänintensiven där han tidigare jobbade.

- Jag tror att vi är rätt privilegierade. Vi kände ju varandra och fick tillsammans bygga upp en helt ny arbetsorganisation, med lika många sjuksköterskor som undersköterskor.

Det innebar att undersköterskor fick mer ansvar och sjuksköterskor en del arbetsuppgifter som läkarna tidigare utförde.

- Alla har höjt sig ett snäpp, så att säga.

Personalomsättningen är nästan obefintlig, berättar han. Försvinner någon så är det för att vidareutbilda sig. De flesta har dock kommit tillbaka. Tidigare funderade han själv på att gå vidare, men nu tycker han inte att det är lönt.

- Fyra år för att bli intensivvårdssjuksköterska, nej. Jag gör ju redan det jag vill. Ska jag dra på mig studieskulder för den lönen

I stället arbetar han på att förbättra sin arbetssituation. Han har till exempel varit med om att starta ett nytt arbetsschema på sin avdelning, som innebär att alla arbetar dag, kväll och natt.

- Man får högre poäng på obekväm arbetstid. Ju högre poäng, desto mer betalt. Vi är ensamma om det.

Någon rivalitet förekommer nästan aldrig, anser han. Men visst kan det bli lite jobbigt när han får en ung nyexaminerad sjuksköterska vid sin sida.

- Vi har visserligen samma mål med arbetet, men vi kan ha olika uppfattningar om hur vi ska nå dit. Så det kan bli lite knepigt ibland. Jag är ju rätt erfaren vid det här laget och kan faktiskt mitt jobb.

Det finns många möjligheter att påverka arbetet, säger han ... nåja, det kan ta lite tid, som det där med belastningsskadorna.

- Hade man lyssnat på mig för några år sedan, så hade vi inte haft så många belastningsskadade som vi har i dag.

Tyvärr handlar det ibland om prestige, medger han. Men nu arbetar han och kollegerna med att alla ska delta i olika kvalitetsprojekt. Det behöver inte vara några stora saker. Det kan handla om att hitta ett nytt formulär, miljövänligare utrustning eller bara att göra det trivsammare.

- Det ger tyvärr inget tillägg i lönekuvertet, men det ger engagemang. Men som sagt, man vill ju leva också och då är pengar inte oväsentligt. Och nu ger vi oss inte. Jag tror att vi har folkets stöd, det känns så i alla fall. Och äntligen LO:s också, för de har ju inte precis drivit de offentliga "kvinnojobbens" talan tidigare.

AWIWA KELLER

awiwa.keller@dn.se 08-738 17 13

I morgon: Kommunalrådet som vill höja kvinnolönerna.