Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Jag fick tala om min sorg”

Nyligen arrangerade Bris en stödhelg för familjer där en förälder tagit sitt liv. För tio år sedan var Emelie Dahlgren med på en liknande helg. Hon hade förlorat sin syster i tsunamin och livet hade vänts upp och ned. ”Mötet med andra drabbade hjälpte mig att bearbeta det som hänt”, säger hon.

När Emelie Dahlgren insåg att hon aldrig mer skulle få träffa sin lillasyster Alma igen var det som om det mesta förlorade sin mening. Under en stödhelg i sörmländska Mariefred där de andra deltagarna hade likande erfarenheter förstod hon att livet måste gå vidare – och att det fanns hjälp att få.

– När det hemska och ofattbara inträffar blir man så ensam. Att möta andra drabbade var skönt. Vi delade tankar och erfarenheter. Jag kände igen mig i de andras berättelser om sin saknad och sorg. Plötsligt insåg jag att mina tankar och känslor inte var så konstiga och annorlunda, berättar Emelie Dahlgren.

För tio år sedan var hon på en semesterresa till Thailand med sina föräldrar, sin storebror, hans dåvarande flickvän, sin lillasyster och sin moster. De låg och slöade vid en hotellpool när vattnet i havet plötsligt började bete sig konstigt. Emelie minns att hon såg en våg komma in mot stranden, att hon vände sig om och började springa. Sedan är allt tomt.

– Jag tog mig till en kulle och efter några timmar hörde jag min far ropa på mig. När han kom fram till mig berättade han att Alma, min lillasyster, inte längre fanns. Jag förstod först inte vad han menade. Hon hade ju legat och halvsovit i solstolen vid poolen, hon måste finnas någonstans ...

Väl hemma i Sverige igen fick Emelie och familjen möjlighet att träffa ett kristeam genom faderns arbete. Hon fick också frågan om hon behövde mer stöd och hjälp.

– Jag ville inte det då och befann mig liksom min far, min mamma och min bror i chock. Även om jag innerst inne visste så hoppades jag att min syster en dag skulle komma hem levande. Hon hade hittats död ganska direkt, men flögs inte hem till Sverige förrän efter drygt en månad. Då fick jag se henne en sista gång.

Emelie Dahlgren är en av flera tusen svenskar som förlorade en anhörig i samband med tsunamin annandag jul 2004. Drygt tio år tidigare hade den estniska färjan ”Estonia” gått till botten under en kraftig storm på Östersjön. Efter den katastrofen arrangerades stödhelger för drabbade i Estland – men något motsvarande skedde inte i Sverige.

Först efter tsunamin hände något här i landet. Då startade ett unikt samarbete mellan Bris, Rädda Barnen, Röda Korset och Ersta diakoni. Med hjälp av pengar från Allmänna arvsfonden kunde de fyra ideella organisationerna tillsammans anordna stödhelger för barn som blivit föräldralösa, och för familjer som förlorat ett eller flera barn.

Socionomen Sofia Grönkvist, sakkunnig på Bris, var med på den allra första stödhelgen. Hon berättar att en del psykologer och andra professionella var skeptiska den gången. En del befarade att mötet med andra drabbade under en intensiv helg kunde väcka alltför starka känslor hos deltagarna – och att det inte skulle finnas någon beredskap att hantera detta på plats och när deltagarna återvände till vardagen igen.

– Ju fler helger vi genomförde, desto mer övertygade blev vi om att det här verkligen fungerar. Och för varje gång lärde vi oss mer om hur vi skulle förfina och utveckla upplägget, säger Sofia Grönkvist.

Totalt blev det fyra stödhelger för föräldrar, barn och unga som förlorat en eller flera anhöriga i samband med tsunamin. Utvärderingen gav så bra resultat att de inblandade organisationerna ville behålla och utveckla en modell för bemötande av familjer i kris.

Därför startades projektet ”stödhelger för familjer som drabbats av dödsfall genom suicid”. Det drevs gemensamt av Bris, Rädda Barnen och Röda Korset. Från och med i år står Bris som ensam arrangör.

– Hela familjen påverkas när någon dör och ingenting blir sig längre likt. Ofta har barn svårt att sätta ord på sina tankar och känslor. Föräldrar kan i sin tur bli helt utom sig av sorg. Under våra stödhelger ges möjlighet att under två veckoslut träffa andra familjer och utbyta erfarenheter, säger Sofia Grönkvist.

Hon påpekar att modellen med stödhelger där barn och föräldrar träffas fungerar väl även vid andra typer av sorg, sjukdom, psykisk ohälsa eller missbruk i familjen.

Vi träffar Sofia och Emelie Dahlgren på Bris kontor i centrala Stockholm veckan före jul. De har haft kontakt ända sedan stödhelgen i Mariefred. Emelie berättar om hur det kändes den där gången:

– Mamma och far var med under de två dagarna, fast vi var i olika grupper. Jag hade nog inte så stora förväntningar när vi åkte dit, och då hade jag heller ännu inte pratat med någon annan drabbad. Det kändes skönt att sitta där och lyssna till andra som hade varit med om samma sak som jag.

– Vi fick också skriva, måla och rita. Jag minns även att en geolog förklarade varför en jordbävning kan orsaka en tsunami. Jag hade stor nytta av att möta andra drabbade, även om det var jobbigt och jag grät väldigt mycket. Men det är skönt att gråta, befriande på något sätt.

Under stödhelgen mötte Emelie jämnåriga tjejer som förlorat en nära anhörig när tsunamivågen träffade den thailändska kusten. Med dem kunde hon utbyta erfarenheter, och ofta märkte hon att deras känslor och tankar var lika hennes.

– Det kunde ibland vara jobbigt att prata med de andra i familjen, eftersom jag visste att de redan var så ledsna och mådde dåligt. Jag ville inte belasta mina föräldrar ytterligare och höll nog min sorg lite för mig själv. Under stödhelgen förstod jag hur viktigt det var att få ur mig mina känslor av skuld, ilska och saknad. Väl hemma gick jag sedan till en psykolog en gång i veckan under ett år.

Efter att hon kommit hem från Thailand gick Emelie ibland in i Almas rum. Hon luktade på lillasysterns kläder, tittade på hennes saker och mindes.

– Och i sängen där Alma brukade sova låg ofta hennes katt och väntade, berättar Emelie.

I dag har hon fyllt 27 år och bor sedan två år i Stockholm. Hon arbetar som sjuksköterska, men vidareutbildar sig just nu till barnmorska.

– När jag läste till sjuksköterska dog en bror till en kurskamrat i en bilolycka, och andra jag känner har förlorat nära anhöriga. Jag bär med mig en erfarenhet som innebär att jag kanske kan vara till stöd för andra i svåra stunder, men samtidigt kan det ibland vara jobbigt.

Under stödhelgen i Mariefred lärde sig Emelie Dahlgren att det finns hjälp och stöd att få för den som befinner sig i kris. Psykologer och stödgrupper är viktiga – men personer i den nära omgivningen betyder kanske ännu mer.

– På gymnasiet där jag gick var min rektor fantastisk. Jag mötte henne varje dag och hon stöttade mig hela tiden. Ja, hon var helt underbar. Och det var min morbror som en söndag ringde och sa att det fanns en tid hos psykologen klockan fyra dagen därpå. Det var inget krav att gå dit, men möjligheten fanns där.

– Många vänner fanns där som stöd, en del mer framträdande än andra. Men jag klandrar inte dem som inte orkade möta mig. Det var inte så lätt för dem att veta hur de skulle prata med och vara mot någon som började gråta så fort hennes syster kom på tal.

Efter nyår åker Emelie till det öst­afrikanska landet Tanzania för att praktisera som barnmorska. Men först väntar julfirande med familjen hemma i Skåne.

– Efter det som hände Alma längtar jag inte direkt efter julen. Men det är roligt att träffa familjen. Jag tänker på Alma varje dag och kommer att sakna henne i mitt liv så länge jag finns. Men nu när min bror har fått barn och jag har blivit faster är det som att familjen fått lite ny energi.

– Jag försöker tänka och leva som Alma hade önskat att jag gjorde. Hon var en sådan positiv person, och hon skulle inte vilja att jag ska vara ledsen och må dåligt.

Emelie Dahlgren

Ålder: 27

Gör: Sjuksköterska, utbildar sig till barnmorska.

Familj: Pojkvän, mamma, far, storebror med familj och lillasyster Alma som omkom i tsunamin.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Deltog under första stödhelgen som arrangerades av bland andra Bris efter tsunami­katastrofen 2004.

Sofia Grönkvist

Ålder: 45 år.

Gör: Socionom, sakkunnig på Bris.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Var med ledde den allra första stödhelgen som arrangerades av bland andra Bris efter tsunamikatastrofen. Är ansvarig för Bris verksamhet med stödhelger. Var med och skrev boken ”Stödja familjer i kris” (Gothia förlag). I den beskrivs hur arbetet med parallella stödgrupper för barn och föräldrar i kris.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.