Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Jag var ofta rädd – men jag behövdes ju”

Hon har varit Desmond Tutus husläkare och var den som undersökte Nelson Mandela när han släpptes fri. Men sitt djupa engage­mang har svenska Ingrid le Roux hos de allra ­fattigaste i Sydafrikas kåkstäder, där hon verkat under 40 år.

När Nelson Mandela efter 27 år i fängelse frigavs den 11 februari 1990 var de närmaste lite oroliga över hans hälsa. Då kallade man på den svenska läkaren Ingrid le Roux, bosatt i Sydafrika sedan många år.

Hon fick packa sin läkarväska och ge sig av till Desmond Tutu med ­familj där Nelson Mandela vistades under sitt första dygn efter frigivningen.

– För mig var det mötet totalt oväntat. Jag kommer ihåg det väldigt starkt. Första intrycket var att han var så otroligt glad, och en fantastiskt varm och karismatisk person. Man bländades av honom helt enkelt, säger Ingrid le Roux.

Hon kunde konstatera att Nelson Mandela behövde ta igen sig ett dygn i Kapstaden och ett planerat massmöte i Soweto dagen därpå sköts upp ett dygn, trots att ett fullsatt stadion redan väntade på honom i Johannesburg.

Efter läkarundersökningen åt Nelson Mandela sin första lunch i frihet tillsammans med hustrun Winnie, Ingrid och deras gemensamma vän Mamphela Ramphele.

– Vi satt i Tutus vardagsrum. Det var stor uppståndelse. Hela trädgården var full av journalister.

I över 40 år har Ingrid le Roux arbetat som läkare i Sydafrikas kåkstäder. Det är hos de mest utsatta hon har sitt hjärta.

Till Sydafrika kom hon i början av 1970-talet, nygift med sydafrikanen Pieter le Roux som hon träffat under ett studieår i USA på sextiotalet.

Hemma i Sverige hade den tilltagande debatten om Sydafrikas apartheidpolitik gjort att många ­varit kritiska till att hon skulle gifta sig med en vit sydafrikan av afrikaan­släkt. Flera vänner vände henne ryggen och det var svårt att hitta en präst som ville viga dem.

I Johannesburg engagerade sig paret i kyrkan för att kunna göra en insats för den svarta befolkningen. Men de fick inte släppa in några svarta i kyrkans samlingslokaler. Då ordnade de i stället undervisning i sitt hem. En morgon strax därefter ringde det på dörren. Hela huset var omringat av säkerhetspolisen, som förbjöd dem att bjuda in svarta människor.

Hur reagerade de vita grannarna på ert engagemang?

– De mötte oss mest med tystnad. Men det fanns ju redan då även många vita i Johannesburg som var emot apartheid, säger hon.

Ingrid och Pieter trotsade säkerhetspolisens order och fortsatte med de välbesökta kurskvällarna i villan. Säkerhetspolisen gjorde flera påstötningar men ingrep aldrig igen.

I slutet av 70-talet blev det flytt till Kapstaden där maken hade fått en tjänst på det svarta universitetet Western Cape. Ingrid började arbeta med blodsjukdomar på det välrenommerade universitetssjukhuset Groote Schuur.

Det dröjde inte länge innan några medicinstudenter på sjukhuset kontaktade Ingrid. De hade startat en rullande barnklinik i kåkstaden Crossroads och behövde hjälp av en läkare. Ingrid hade ju så mycket tid när hon var barnledig på halvtid, tyckte studenterna.

Ingrid följde med. Det var en halvtimmes resa rätt ut i mycket fattiga områden. Invånarna bodde i mycket enkla skjul av plåt, papp eller plast.

– Det var en sådan dramatisk skillnad i resurser jämfört med sjukhuset där jag hade min tjänst. Det gjorde att jag bestämde mig för att stanna kvar, säger Ingrid.

Efter tio års arbete på ideell basis och med stöd av kväkarna och norska konsulatet fick Ingrid ett erbjudande om att bli Svenska kyrkans utsända i området.

I dag har verksamheten under namnet Philani växt till sex hälsokliniker med mödra- och barnavård i olika kåkstäder runt Kapstaden.

– Vi arbetar med rehabilitering av undernärda barn som kommer till oss varje dag och får fem måltider med näringsrik mat. De får också produkter att ta med sig hem, säger Ingrid.

På Philani har de arbetat efter en metod som kallas för positiv avvikelse. Det innebär att man i stället för att undersöka vad som gör att visa barn drabbas av undernäring studerar de friskaste barnen. Grundtanken är att det alltid finns människor som har en förmåga att hitta lösningar.

Dessa barns mödrar rekryterade Ingrid till sina kliniker för att de skulle sprida sina kunskaper till andra kvinnor i kåkstäderna. Det kunde handla om att amma sina barn längre i stället för att ge dem bröstmjölksersättning eller om att se till att barnen inte leker på ohygieniska platser som ger diarré.

I dag finns 200 mentormammor som var och en ansvarar för ett geografiskt område.

– De har hand om ungefär 500 familjer var. Vi fokuserar på alla gravida kvinnor och barn som är undernärda, hiv-positiva, har tbc, är föräldralösa eller befinner sig i riskzonen på annat sätt. Hälsoproblemen är enorma. I våra områden är 35 procent av kvinnorna smittade med hiv, säger Ingrid.

Inom Philani finns i dag även vävstugor där kvinnorna kan arbeta och förskolor för barnen.

När kampen mot apartheid drevs som intensivast i Sverige i mitten av 80-talet med sanktioner, stödgalor och samarbete med ANC var det förenat med livsfara att vistas i Sydafrika. Crossroads var en krigszon och läget var mycket spänt.

– Det var pansarbilar som kom in utifrån och möttes av våldsamt motstånd inifrån. Mycket förföljelse av aktivister och många människor som fängslades och dog.

Ingrid fortsatte att ta sig in till kliniken i kåkstaden under stora risker. När undantagstillstånd infördes kunde hon inte längre köra ända fram. I stället fick hon parkera vid motorvägen och ta sig in i området till fots.

Ingrid var förbjuden att vistas i Crossroads av apartheidregimen.

– Min vita läkarrock skyddade mig nog mot säkerhetspolisen, säger hon

Var du aldrig rädd?

– Jag var ofta rädd. Särskilt eftersom jag hade tre små barn där hemma och aldrig visste om jag skulle komma levande hem. Men jag behövde ju vara kvar för invånarnas skull, det fanns inget annat alternativ. Jag kunde ju åka därifrån på kvällarna. Det kunde inte de kvinnor som jag arbetade med.

– Samtidigt var det en väldigt dynamisk tid i Sydafrika och fantastiskt att få leva med i det. Jag upplevde att historia höll på att skrivas.

Vad har varit din drivkraft?

– Jag upplever en stor tacksamhet över att ha fått födas och växa upp som kvinna i Sverige. Sedan har jag letat efter var det verkliga pulserande livet finns. Jag fann det i Kapstadens kåkstäder där det är en konstant kommunikation mellan människor. Barnen leker på gatan, kvinnorna ropar till varandra mellan skjulen. Det är samtal, gråt och skratt, det är liv hela tiden.

Hon tycker att det varit ett privilegium att få arbeta i kyrkans tjänst, men har aldrig sett sitt uppdrag som mission.

– För mig har det handlat om att med hjälp av den utbildning jag fått föra över något från en värld med mycket resurser till värld med små resurser, säger hon.

I journalisten Lisbeth Gustafssons biografi ”Ingrid le Roux”, som precis kommit ut (Verbum förlag), pratar flera medarbetare och vänner om Ingrid le Roux ledarförmåga. Samtidigt som hon utstrålar mildhet kan hon vara mycket bestämd. ”Hon har ett hjärta av guld och en ryggrad av stål”, som hennes vän Hellen Zille säger i boken.

Hur ser du på dig själv som ledare?

– Jag har eftersträvat ett delat ledarskap i samtal med medarbetarna. Det är den vishet som finns hos mina medarbetare som gjort att vi överlevt som organisation, säger hon.

En ledare som hon inspirerats av är Desmond Tutu. I 30 år har hon varit hans husläkare och de är nära vänner privat. När han hade det som allra svårast 1987 ordinerade Ingrid honom semester i Sverige.

– Desmond Tutus liv har varit kampen mot apartheid. Efter befrielsen har han levt i en konstant förlåtelse helt utan bitterhet.

Varför tror du att Nelson Mandela blev en så stor och respekterad ledare?

– Han hade en stor trygghet i sig själv och en absolut övertygelse om det rättfärdiga i det han kämpade för. Han var en lyssnande ledare som summerade andras åsikter och vågade ta ett beslut. Jag tror också att det fanns en djup tro som bar honom genom allt det svåra, men det pratade han aldrig om, säger Ingrid le Roux.

Vad har ditt liv i Sydafrika lärt dig om förlåtelse?

– Att kunna konfrontera det svåra och förlåta dessa övergrepp är en nästan övermänsklig bedrift som visar på människans otroliga förmåga till förlåtelse.

Utvecklingen i Sydafrika under senare år med ökad arbetslöshet, kriminalitet och korruption bekymrar dock Ingrid le Roux.

– Sydafrika har sålts ut till stora internationella affärsmän, vilket är djupt bedrövligt. Vad som ändå är positivt är att människor reser sig mot detta. Den finns en väldigt sund grupp inom ANC som verkar i Nelson Mandelas anda. Jag tror optimistiskt att den falangen har en framtid tillsammans med oppositionen. Den nuvarande regimen är så korrupt och måste förlora makten.

Du har själv en stark tro. På söndag är det kyrkoval i Sverige. Hur ser du på svenska kyrkans roll i dag?

– Det känns ibland som om kyrkan anpassar sig till världen i stället för att våga tro på det dramatiska och revolutionerande i kristendomens kärleksbudskap. Kyrkans plats är bland de svaga och utsatta, inte i maktens korridorer. Det som givit den kristna tron mer trovärdighet i världen är en livsgärning som Moder Teresas. Jag tror inte att kyrkan förstår att det är där som den har sin roll, säger hon bestämt.

Bor: Villa i stadsdelen Orjanjezicht i Kapstaden

Familj: Maken Pieter le Roux, från afrikaansläkt. Har som professor och expert i utvecklingsekonomi haft ett stort inflytande över den ekonomiska politiken i Sydafrika. Är en av arkitekterna bakom den syd­afrikanska modellen med garanterat socialbidrag till utsatta människor. Tre söner, varav två är läkare. Tredje sonen är civilingenjör och känd tävlingssimmare.

Fritid: Vistas i naturen. Vandra och cykla.

Om Sverige: Alla barn talar flytande svenska. Familjen har alltid vistats i Sverige på somrarna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.