Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 10:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/insidan/knacktes-inte-av-fangelset-med-manniskovardet-i-behall-ali-bourequat-och-hans-broder-overlevde-18/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Knäcktes inte av fängelset: Med människovärdet i behåll. Ali Bourequat och hans bröder överlevde 18 år av ofattbara umbäranden

Av Birgitta Albons

"Ingen kan ta ifrån en människa hennes värdighet. Det är inte möjligt. Men det vet inte torterarna, bödlarna, diktatorerna och andra som försöker. De tar fel . . . Människan har krafter inom sig hon inte själv vet om. Kungen och hans män utsatte oss för tortyr - oavbruten svält, köld, sjukdomar, inlåsta i ständigt mörker i nästan elva år. Ju sämre de behandlade oss desto hårdare kämpade vi för att uthärda.

Vi blev oändligt mycket starkare än våra bödlar. De trodde att vi skulle tyna bort och dö . . ."

Ali Bourequat berättar med värme, humor och livsglädje om ofattbara umbäranden.

En julimorgon 1973 när Ali låg och sov med familjen väcktes han av säkerhetspolis. Med bindel för ögonen fördes han och bröderna bort. Ingen visste var de fanns, om de levde. Tills de plötsligt frigavs den 30 december 1991 - efter 18 år. Utan anklagelser, utan rättegång, utan förklaring.

Just nu är Ali Bourequat i Stockholm för att delta i Amnesty Internationals konferens om tortyr med deltagare från 120 länder. Samtidigt visas Ingela Romares film om honom i helgen, "Om den mänskliga själens värdighet". För tre år sedan var han här med bröderna Bayazid och Midhat i samband med Amnestys kampanj mot "försvinnanden" och politiska mord. De ville berätta om sina umbäranden för att få omvärlden att förstå hur tusentals andra människor förföljs, torteras och dödas.

Sedan dess har Ali dessutom hotats till livet av franska myndigheter. Han flydde till USA och har där, veterligen som första person med västerländskt, franskt, pass fått politisk asyl.

Innan de tillfångatogs var de framgångsrika affärsmän och tillhörde en förmögen familj i Marocko. Modern var kusin med kungen. Sönerna är liksom fadern franska medborgare.

De första dagarna torterades Ali. Hängdes upp och ner i papegojställning: en stång under knävecken och händerna bundna vid underbenen, bindel för ögonen. Över ansiktet en trasa doppad i toaletten för att försvåra andningen.

- Sedan haglade slagen över kroppen, benen och huvudet. Från sju på morgonen till sena kvällen. Två dagar iföljd.

Från den 13 juli 1975 till klockan ett på dagen den 19 december 1979 hade alla tre händerna i handbojor framför kroppen. I fyra och ett halvt år. Den dagen de kunde röra sina händer igen var Alis födelsedag.

I slutet av mars 1981 fördes de i helikopter till ett hemligt fängelse inuti en militärförläggning, byggt av fransmännen medan de ännu var herremän i Marocko, alltså före självständigheten 1956. Det ligger i den lilla byn Tazmamart, inte långt från den algeriska gränsen, vid foten av Atlasbergen där öknen tar vid.

- Den dagen stannade våra liv. De tog av våra ögonbindlar, knuffade in var och en av oss i ett svart hål och låste dörren. Det var som en likkista. Där fanns ingen elektricitet, inget vatten, ingen tvål . . . bara ett toaletthål i golvet och en betongbrits längst in. Cellen var tre meter lång, två meter bred och tjocka väggar. Vi fick tre filtar och en gång om året skjorta och byxor.

När någon dog kastades överblivna trasor in i de ännu levande männens celler. Nio månader om året frös de. Betongväggarna var ofta isklädda. Tre sommarmånader var hettan svår, 40-50 grader.

Ovanför järndörren fanns tolv runda hål i väggen. Genom dem kom ett svagt ljus tio minuter tre gånger om dagen när vakterna delade ut mat. Annars var det totalt mörker.

Smutsigt te och 300 gram bröd på morgonen. Och en kanna vatten. Kikärtssoppa, oftast utan salt, utan fett, till lunch. Och vattenkokta makaroner till kvällen. Varje dag i tio år och nio månader . . .

De blev svaga, sjuka. I åtta år satt Ali på britsen. Han vågade inte lägga sig ner. Då skulle han aldrig komma upp och nå maten innanför dörren. I sju år blev Midhat sittande på golvet vid dörren, i sin avföring. Bayazid satt på samma vis i fyra år.

- Vi satt här i cell 52, 53 och 54, säger Ali och pekar på en karta över fängelset i boken han skrivit. Många celler var tomma. Sammanlagt fanns sju andra fångar när vi kom, utspridda. Vi var tvungna att skrika till varandra. Två dog och fyra nya kom. Vi blev tolv, men bara sju av oss överlevde.

Det svåraste för fångarna var att inte tappa förståndet.

- Vi hittade ett sätt att besegra mörkret, att ta oss ut därifrån. Vi talade om saker utanför. Skrek till varandra i tur och ordning för att upprätthålla kontakt, behålla vår mänsklighet.

- Vi levde mest i Paris. Vi hade allt. Musik, dans, sång, poesi, pjäser, filmer. Vi träffade vänner, gick på restauranger, kaféer, lagade utsökta rätter. Vi njöt av livet som vi redan levt. Vi gick promenader vid havet, vi reste mycket . . .

- Det undermedvetna väcker minnen som man trodde var borta. Det tar längre tid att leva ett år av sitt liv på nytt än att leva det. Och man uppskattar det mer, känner det starkare, fylls av det. Det gör en euforisk och stark på ett sätt som man inte är i vanliga fall.

Fångarna turades om att laga frukost och lunch, hitta på nya recept. Men när det var Bayazids tur blev det alltid skrattorgier. Han lagade alltid för mycket mat, eller hällde i för mycket salt.

- Jag har aldrig skrattat så mycket i mitt liv, som i Tasmamart, säger Ali när han berättar. Innan vi tillfångatogs kunde min bror inte steka ett ägg. Han lärde sig i Tasmamart, i teorin. Nu praktiserar han vad han lärt och lagar mesta maten själv.

- Jag tror alla människor har en förmåga till fantasi under sådana omständigheter. Det är inget man lär sig. Det kommer när man är tvungen. Om man tänker på verkligheten tappar man förståndet. För att fysiskt överleva är det likadant med kroppen. Den vänjer sig vid lidandet. Det kan man inte föreställa sig.

Den 15 september 1991 fördes fångarna plötsligt därifrån. I efterhand fick de veta att den amerikanske utrikesministern fått hemliga rapporter om fängelset. Kung Hassan ställdes inför ultimatum: om han ville komma på statsbesök i USA måste han först släppa fångarna i Tasmamart.

- De tog oss till militärsjukhus, inte för att vårda oss, utan för att få oss att se ut som människor i stället för skelett. Den 30 december träffades vi alla tre för första gången sedan 1981. Den 3 januari 1992 flög vi till Paris. Vi var fria efter 6 750 dagar i fängelse. Vi hade räknat rätt på tiden i 18 år. Jag var 55 år, mina bröder 59 och 60 år.

- Efter frigivningen skrev jag boken "Arton år av ensamhet". Men i Frankrike har den inte distribuerats. I boken berättar jag en del av sanningen om hur franska underrättelsetjänsten 1965 kidnappade Ben Barka, en ledande marockansk oppositionspolitiker, vars öde varit en gåta sedan dess. Han fördes till Marocko och mördades.

Jag kände Paris som de mänskliga rättigheternas vagga. Jag känner inte igen mig i det Frankrike som nu är repressivt och rasistiskt och förföljer folk som kämpar för mänskliga rättigheter. Det påtalar också Amnesty i en rapport. Jag hoppas det finns länder inom EU som vågar se, så att Frankrike avslöjas och får stå avklätt inför världen, säger Ali Bourequat.

Nu handlar hela hans liv om kampen för andra förföljda, torterade, fängslade människor.

---

Fotnot: På lördag och söndag visas filmen "Om den mänskliga själens värdighet"på Fågel Blå i Stockholm. Ali Bourequat kommer att vara där för diskussion efteråt. Den 2 november kommer den i TV.

+++

Hur man överlever helvetet

Nelson Mandela, i dag Sydafrikas president, satt fängslad 1964-1990. I sin självbiografi "Den långa vägen till frihet" beskriver han bland annat livet på den beryktade fängelseön Robben Island: "Utmaningen för varje fånge, och alldeles särskilt varje politisk fånge, är att överleva fängelset intakt . . . att bevara sin övertygelse och till och med ge den nytt innehåll . . . Fängelset är utformat för att bryta ned människors initiativkraft och förstöra alla föresatser . . . krossa varje initiativ och upphäva alla tecken på individualitet - allt i avsikt att undertrycka den livsgnista som gör varje människa mänsklig. Vår överlevnad var beroende av att vi förstod vad myndigheterna försökte göra med oss och att vi delade förståelsen sinsemellan . . . Vi stödde varandra och fick styrka från varandra. Allt vi visste, allt vi lärde oss, delade vi . . ."

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt