Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 04:02 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/insidan/lat-oss-i-varden-skota-vart-jobb-utan-pekpinnar-uppifran/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Låt oss i vården sköta vårt jobb utan pekpinnar uppifrån”

Politiker som detaljstyr, chefer som delar ut musmattor med värdegrundsord och meningslösa enkäter. En dag tröttnade överläkaren Anna Spencer. ”Lyssna på oss som vet vad vi talar om” är hennes enkla budskap.

Läkaren Anna Spencer hade i flera år retat sig på den ”dumhetskultur” som hon tycker brett ut sig i den svenska sjukvården. Till slut skrev hon en rasande krönika i tidningen Dagens Medicin – och den väckte ett enormt gensvar.

Folk från hela landet hörde av sig. Mejlkorgen var snart full av uppmuntrade tillrop. Kollegor vittnade om att också de plågas av meningslös dokumentation och enkäter som stjäl tid från det viktiga mötet med patienterna.

Även sjuksköterskor, chefer och administratörer kontaktade Anna och tackade för modet att säga ifrån. Samtidigt fick hon höra från en del personer i chefsställning att hon var illojal som ”lämnade ut verksamheten” och att hon ”borde veta bättre”. 

– Men att förbli tyst hade varit att gå emot min etiska kompass och emot allt det som jag står för som läkare, säger Anna Spencer.

Hon är överläkare inom den palliativa vården i Malmö, och möter dagligen patienter som vårdas i livets slutskede. De kan ha alltifrån någon dag till flera månader kvar att leva och kan få god lindring av bland annat smärtor och ångest.

– Min krönika handlade inte specifikt om palliativ vård utan om vården generellt. Jag har fått nog av okunniga politiker, regiondirektörer och administratörer som styr in i minsta detalj. Låt personalen sköta sitt jobb utan klåfingriga pekpinnar uppifrån, säger Anna Spencer.

Vi träffar henne efter en vanlig arbetsdag. Hon berättar varför hon valde att bli läkare och om hur hennes yrke förvandlats.

Anna vill inte att man pratar om patienterna som ”Svarte Petter”, som någon man till varje pris vill bli av med. Något som, enligt henne, är vanligt i dag när antalet slutenvårdsplatser minskat dramatiskt.

– Inte en enda patient ska behöva skrivas ut på någon annan grund än den medicinska. Det låter så självklart. Men i en allt mer byråkratisk sjukvård reduceras patienterna till att bli delar i en produktionsapparat och inte till att vara männi­skor i behov av omsorg.

Anna berättar om den gången hon fick ett samtal från en läkare på en sjukhusavdelning där patienterna högst ska stanna i en dag. Sedan ska de skickas vidare.

– Nu berättade den här läkaren att hen hade en patient som kunde dö vilket ögonblick som helst och som måste skickas vidare till den palliativa vården. Jag blev förvånad och uppgiven.

Anna bad läkaren att ta det lugnt och bad honom behålla patienten till nästa morgon eftersom hen var döende och det kändes absurt att flytta någon på grund av en stelbent regel.

– Jag tyckte inte att det var etiskt försvarbart att flytta en döende patient om inte patienten själv eller de anhöriga verkligen ville det till varje pris. Tänk om patienten dör i hissen eller i ambulansen? Hur skulle vi då kunna titta de anhöriga i ögonen och på allvar hävda att döden blev värdig? 

Hur gick det?

– Patienten fick vara kvar och dog arton timmar efter det att sjukhusavdelningens tidsgräns passerats. Jag blir beklämd när kollegor pressas att fatta beslut som de troligen inte skulle ha fattat om de hade tid och ork att reflektera över det tanklösa system som vi sitter fast i.

I slutet av augusti kände Anna att måttet var rågat. Det var ingen enskild händelse som fick henne att skriva den där krönikan i Dagens Medicin, en tidning hon regelbundet medverkat i under de senaste tio åren. Snarare kände hon en moralisk skyldighet att berätta.

– Det råder en kultur där organisationskonsulters ord blir till lag. Vi läkare ska utföra en vård som måste vara grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det gäller inte hur vården styrs. Där har mer eller mindre suspekta managementteorier fått fotfäste, säger Anna Spencer.

Hennes pappa är en pensionerad Nato-general från Kanada, mamman växte upp i ett prästhem i Sörmland. En av förklaringarna till att Anna alltid sätter patienterna i centrum, och att hon är handlingskraftig och bestämd?

– Kanske det, säger hon med ett skratt.

Som ung tvekade Anna mellan att försöka bli journalist och att läsa medicin. Flera i hennes släkt har yrken där man arbetar med ord, och hon har själv alltid gillat att skriva och att beskriva.

– Varför jag valde att bli läkare? Jag har alltid tyckt om naturvetenskap och riktiga mänskliga möten och det är ju de viktigaste inslagen i läkaryrket. För mig är yrket ett kall.

Under grundutbildningen vikarierade Anna på en psykiatrisk avdelning där en del patienter fick elbehandling, så kallad ECT. Före behandlingen skulle de sövas ned. En dag menade narkosläkaren att Anna borde välja just det området, anestesi, inför sin fortsatta karriär där eftersom det gav en bra grund att stå på som läkare.

– Jag vikarierade på narkos och trivdes trots att det var utmanande för en ung läkare. När jag senare definitivt skulle bestämma mig för en specialitet, drömde jag en natt att jag stod på akuten, vid bårens huvudända, och gav order om vilka åtgärder som måste sättas in.

– Jag kände att jag ville vara den som bringar ordning i kaoset. Och det är ofta narkosläkaren som gör just det.

Under flera år arbetade Anna Spencer som anestesiläkare på Thoraxkliniken på Universitetssjukhuset i Lund. Där utförs avancerade hjärt­operationer och transplantationer av hjärtan och lungor. Vården är högteknologisk och allt arbete går ut på att rädda liv.

Så bytte Anna inriktning och är i dag alltså överläkare inom den palliativa vården i Malmö. Den omfattar vård i hemmet och det finns en avdelning med 24 platser för dem som inte kan vårdas hemma.

– Från att försöka ge och bevara livet ska jag nu möta patienter som står inför döden. Det kan vara småbarnspappan som har kort tid kvar att leva och är djupt förtvivlad eller den gamla kvinnan som känner sig färdig med tillvaron här på jorden.

– Vi försöker ge lindring på alla plan som behövs och strävar efter att alla ska må så bra som möjligt fram till det oundvikliga slutet. När vi läkare och sjuksköterskor träffar patienterna måste det bli äkta och sanna möten. Det finns inget utrymme för floskler och ointresse.

I dag talas det allt oftare om att personalen inom vården ska uppnå vissa produktionsmål och det får Anna att rysa. Hon frågar vad som produceras inom den palliativa vården, på till exempel ett hospis.

– Här blir det direkt oetiskt att försöka fylla varenda vårdplats så fort någon har dött. Om personalen inte hinner hämta andan och reflektera en stund över det liv som just tagit slut, innan en ny patient ska tas emot – ja, då är det stor risk att vi börjar förlora vår empati.

Anna Spencer säger att allt av värde inte är mätbart och att allt som mäts i dag inte är värdefullt.

– I Skåne, även hos oss, ska patienterna i tid och otid fylla i enkäter. Hur upplever du din smärta? Hur graderar du din ångest på en skala? Hur många gånger har du varit förstoppad den senaste tiden? Har du berättat för dina anhöriga hur du mår? Och så vidare.

Anna Spencer menar att en professionell läkare eller sjuksköterska inom den palliativa vården bättre fångar upp det som enkäten i bästa fall kan bekräfta. Hon anser att enkäter inte kan ersätta innerliga samtal med en döende människa, med en patient som står inför en svår operation eller någon som mår psykiskt dåligt. I ett levande samtal där man är närvarande kan patienten berätta med egna ord.

– Jag är rädd för att tilliten till den palliativa vårdpersonalen urholkas, om man ska sticka fyrkantiga enkäter under näsan på patienterna. Att jaga runt för att få en hög svarsfrekvens i stället för att få tid med patienterna.

Men är det inte bra att dokumentera vad som sker?

– Jo, men jag menar att det handlar om en överdokumentation. Ibland får jag för mig att dokumentationen är viktigare än det vi faktiskt gör och utför. Jag betackar mig för skyltfönsterverksamhet.

Du säger vad du tycker. Är du inte rädd att bli omplacerad eller förlora jobbet?

– Nej, jag tycker att jag gör ett bra jobb och är duktig. Om någon tycker att jag är för frispråkig ... ska det inte vara högt i tak på alla arbetsplatser? Jag tänker att man borde värna om dem som vågar ifrågasätta.

Företagsekonomen och professorn Mats Alvesson menar att vi i Sverige har en kultur som präglas av försiktighet, feghet, förljugenhet och följsamhet.

– Det stämmer väl in på vården i dag, tycker Anna och tillägger att en försiktig kultur också kan leda till att man blir förbannad.

Varför är det inte fler läkare som protesterar?

– Ofta är det obehagligt att protestera och säga ifrån, man blir en problembärare. Risken är att du står där ensam och det vill ingen uppleva. Läkare är ofta duktiga pojkar och flickor som inte vill protestera utan göra ett så bra jobb som möjligt.

Anna Spencer, överläkare inom den palliativa vården i Malmö.

Begreppet New Public Management (NPM) lanserades under 1990-talets första hälft och syftar till en förändring av hur den offentliga sektorn ska styras och organiseras.

Det handlar till exempel om ökad användning av prestationsmått, utvärderingar och dokumentation.

En generell kritik är att NPM snarare resulterat i en ökad administrativ börda – samtidigt som yrkesgrupper inom exempelvis skolan och vården förlorat makten över sitt yrkesutövande.

Vidare menar kritikerna att fokusering på mätbarhet och möjlighet till relativt enkel och skenbar uppföljning gör att aspekter som medborgarperspektiv och rättssäkerhet får stå tillbaka.

Källa: NE

Ålder: 55 år.

Bor: I Lund.

Familj: Fyra barn, tre bonusbarn och valpen Charlie.

Bakgrund: Arbetar som läkare sedan tjugofem år. Har bland annat varit narkos­läkare på Universitetssjukhuset i Lund.

Gör: Är överläkare inom den palliativa vården i Malmö.

Aktuell: Med en uppmärksammad krönika i tidningen Dagens Medicin den 24 augusti i år där hon kritiserade ”dumhetskulturen” inom svensk sjukvård. Den har hittills delats 44 000 gånger på Facebook.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt