Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 13:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/insidan/min-pappa-ar-alkoholist-hur-mycket-ska-jag-stotta-hans-fru/

INSIDAN

”Min pappa är alkoholist – hur mycket ska jag stötta hans fru?”

Dottern har äntligen lyckats distansera sig från sin pappas alkoholberoende, som hon växte upp med. Pappan har fortfarande problem, och nu söker hans fru stöd hos hans dotter. Frun har ingen annan att vända sig till. Hur mycket ska dottern engagera sig? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Min fråga gäller det problem jag har med hur jag ska förhålla mig till min pappa, som under lång tid varit alkoholist, och hur jag kan hjälpa hans medberoende fru. Jag har under större delen av min uppväxt haft en pappa som inte räckt till som förälder på grund av sin alkoholism. När mina föräldrar skildes var jag i tonåren och har sedan dess mer eller mindre fått leva som medberoende med allt vad det innebär, i ett varannan-vecka-liv.

Min pappa gifte om sig för tio år sedan och jag bodde tillsammans med honom och hans fru under de perioder som hans alkoholism var som värst. Med hjälp av intensiv terapi har jag på senare tid lyckats distansera mig från hans alkoholberoende. Jag blir inte lika ledsen och kan känna att jag kan ha en distans till honom och hans fru. Jag har skapat mig mitt eget liv med bostad, pojkvän, jobb och har i övrigt väldigt bra relationer i mitt liv.

Då till min egentliga fråga: min pappas fru har ingen annan än mig att vända sig till vilket medför att hon söker stöd hos mig då min pappa fortfarande har ett alkoholberoende som han förnekar. Då jag gått i åtskilliga terapiformer, pratat med nära och kära och även gått i stödgrupper så känner jag mig för första gången ganska ”fri” från honom.

Dock väcker det otroliga skuldkänslor när hans fru gråter hos mig och vill få mitt stöd. Jag känner att jag inte kan hjälpa honom mer – jag har försökt allt redan. Dock vill jag hjälpa henne men vet inte riktigt hur jag ska göra och inte heller hur stor ”skyldighet” jag har att faktiskt engagera mig igen. Har föreslagit terapi för henne men det vägrar hon. Jag mår bra nu men känner mig ledsen å hennes vägnar, hur ska jag tänka kring detta?

Tacksam för svar

Svar:

Hej! Nej, låt mig säga det på en gång, någon skyldighet att engagera dig i din pappas alkohol­problem har du inte. Och det innebär förstås att du med all rätt även kan säga nej, när du förväntas göra det indirekt genom din pappas nuvarande hustru. Trots hennes utsatthet så har du all anledning att försvara den frihet som du uppnått i förhållande till honom.

Mitt råd är att du konsekvent upprätthåller det du äntligen börjat uppnå, att du har slutat att vara så känslomässigt insnärjd i din pappas alkoholproblem, och har kunnat frikoppla dig och ge plats för ditt eget liv. Det visar på en autonomi och en klarsyn som är något som tyvärr långt ifrån de flesta anhöriga till personer med substansberoende kommer till.

Samtidigt tror jag att det är angeläget att du är uppmärksam på riskerna för återfall i gamla skuldkänslor och gamla mönster. Det kan locka in dig i att återigen engagera dig i din pappa och hans fortsatta alkoholberoende, och alla de problem som det ger honom och folk omkring honom. Ett inslag i detta kan vara att du har en tydlig strategi för hur du ska förhålla dig till hans hustru, och bete dig mot henne. Jag återkommer till detta.

Som anhörig till någon som har beroendesjukdom hamnar man ofta i ett ganska typiskt mönster för hur man relaterar till personen, och får en speciell självbild. Den anhörigrollen kan man utveckla både när man vuxit upp i ett hem där sjukdomen finns, och som vuxen i en kärleksrelation. Mönstret kan uppfattas som oförnuftigt och närmast självdestruktivt, men det är viktigt att påpeka att det i grunden handlar om kärlek och omtanke. Och ju mer nära man är den andra, desto större är risken att glida in i den här rollen och dess speciella beteenden.

När försöken till omsorg om personen inte förändrar situationen till det bättre, är man som anhörig benägen att öka insatserna och göra ännu mer av samma sak. Det får som konsekvens att alltmer kretsar kring hur den andra ska räddas från sitt beroende. Den anhörigas egna känslor, behov och ambitioner i livet hamnar i skuggan, och prioriteras ner.

Trots alla de ansträngningar som man gjort känner man att man misslyckats, och självkänslan blir allt sämre. En upplevelse börjar tränga sig på av att man gör fel om man säger nej, och önskar något för egen del.

Den kanske mest framträdande känslan hos den anhöriga blir skuldkänslan. Och den är lättväckt. Inte bara i relation till den närstående, utan även i andra relationer. Vad säger du, är det kanske det som händer dig när din pappas hustru hör av sig till dig och vädjar om din hjälp, och du träffar henne trots att du nog egentligen inte vill?

Detta som vi nu resonerat om är inget unikt för beroendesjukas anhöriga. Även hos anhöriga till personer med till exempel psykossjukdom, svåra kroppsliga nedsättningar eller kognitiva svårigheter uppstår gärna detta mönster som de anhöriga måste förhålla sig till, och ibland söka hjälp för lära sig hantera.

Jag använder inte ordet ”medberoende”, för många gånger skuldbeläggs de anhöriga med det begreppet. Enligt mitt sätt att se på det gör de anhöriga vad de kan för att förhålla sig till en mycket svår situation. Och det är ingen av oss som är förnuftig och balanserad när vi går igenom svåra händelser.

Anhöriga kan spela roll vid rehabilitering vid beroendesjukdom, och några behandlingar har detta inbyggt i sina behandlingsupplägg. Men en förutsättning är att man finner det rimligt att vara i den situationen. För tillvaron är nu en gång sådan att föräldrar och barn ska separera. Man kan som vuxet barn bekymra sig för sina föräldrar, och sörja för deras skull, när de har det svårt, men man kan inte ta ansvar för eller kontrollera deras liv.

Den insikten verkar du ha nu genom de terapier och stödgrupper som du deltagit i under åren. Men det är inte så enkelt att bli av med ett inrotat beteendemönster, och sätt att reagera på. Det kan ibland, särskilt vid känslomässiga påtryckningar från andra, vara svårt att veta var gränsen går mellan normal omtanke och över­driven omtanke.

Så du kanske ska ”boosta” din autonomi utifrån det som händer nu. På något sätt som passar dig. Kanske du ska vända dig till någon som du har förtroende för, och som du bedömer kan hjälpa dig med just detta? Ett annat alternativ som jag gärna tipsar dig om är Forum för anhöriga. Det finns på nätet, och är ett chattforum som drivs av Alkoholhjälpen och Anhörigstödet, två av hälso- och sjukvårdens nationella hjälplinjer. Där kan man anonymt resonera om anhörigrollen, göra inlägg och läsa andras. Ett lästips är boken ”Släpp kontrollen – vinn friheten” av beteendevetaren Carina Bång. Du kan också läsa mer om Craft, en behandlingsform för att underlätta anhörigas situation, på riddar­gatan1.se.

Och så till hur du ska förhålla dig till din pappas nuvarande hustru. Mitt råd är att du säger det du tänker och känner. Att du inte längre vill träffa henne och få berättat om din pappas alkoholproblem för att det berör dig illa. Att du vill fokusera på ditt eget liv.

Allt detta kan behöva sägas varsamt och med ömsinthet. För visst är det svårt för henne. Så visa gärna din omsorg på ett annat sätt om du vill, säg till exempel att du kan träffa henne på villkoret att din pappas alkoholproblem inte nämns, utan att ni bara umgås, gör saker ihop och har kul tillsammans. På det sättet kan du hjälpa henne att då och då få vila från sin oro och få lite egen tid. Men gör bara detta om du bedömer att du och hon kan hålla denna regel.

Jag använder inte ordet ”medberoende”, för många gånger skuldbeläggs anhöriga med det begreppet.­ Enligt mitt sätt att se gör de anhöriga vad de kan i en svår ­situation.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt