Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 13:24 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/agitatorns-profil-i-ny-belysning/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Agitatorns profil i ny belysning

Hans Lagerberg

Små mord, fri kärlek

Carlssons

+++ Den första verkliga biografin över den socialistiske agitatorn Hinke Bergegren kommer ut i dag, författad av Hans Lagerberg. Leif Nylen har läst den och fått veta mer om figuren bakom de politiska karikatyrerna.

+++

UNGSOCIALISTEN Nils Adamsson blev förmögen på vad som i en annons i Brand 1905 kallas "franska försiktighetsartiklar". Carl Schröder hette en annan ungsocialist, redaktör för den skoningslösa Nya Folkviljan; preventivmedelshandel gjorde honom med tiden rik nog att förvärva stenhus i Malmö.

Sämre gick det för Hinke Bergegren. Visserligen var det just han som gjorde sexualupplysningen till en del av den ungsocialistiska agitationen: for land och rike runt och talade mot militärer, präster och kapitalister, för generalstrejken och preventivmedlen. Det fortsatte han med 70 år gammal - Hinke hade inte hunnit med att skaffa sig någon annan utkomst, än mindre stenhus. Det kunde bli fråga om sex framträdanden om dagen. Ofta två åt gången: först ett politiskt anförande och tjugo minuter senare ett föredrag om litteratur eller konst.

Bomb i fickan

I svensk politisk historia är Hinke Bergegren både en profil och en skugga. I den borgerliga propagandan från seklets början framställdes han ofta som profil och skugga på samma gång: en mörk figur med pipskägg och djävulsfrisyr, förmodligen med en bomb i ena fickan och en slidspruta i den andra. Hinke i spetsen för "unghinkarna" var och har i viss mån förblivit ett mytiskt begrepp - samtidigt som han marginaliserats i den svenska arbetarrörelsens historia.

För socialdemokratin kom han att framstå som en anarkistisk avvikare, utesluten ur partiet 1908. Efter 1917 följde han vänstersocialisterna och det svenska kommunistpartiet genom diverse partisprängningar. Men i kommunistisk historieskrivning tilldelas han på sin höjd en biroll: kanske på grund av sitt anarkistiska förflutna, kanske därför att han slutade hos de förlorande "kilbomarna".

Outplånliga spår har han däremot satt i den svenska juridikens historia. Inte mindre än tre lagar stiftades som lex Hinke. Den första riktade sig mot antimilitaristisk propaganda. Den andra inskränkte fångars verksamhet (Hinke hade redigerat Brand från fängelset i Ystad). Den tredje gjorde det förbjudet att i ord förespråka preventivmedel eller i skrift utnyttja ordet "kondom".

Välbärgad familj

För mig har Hinke Bergegren mest varit ett namn, en handfull revolutionära anekdoter, en lätt igenkännbar figur i de politiska karikatyrerna. Nu vet jag om inte bättre så åtminstone mer, efter att ha läst Små mord, fri kärlek av Hans Lagerberg - den första verkliga biografin.

Henrik Bergegren föddes i Stockholm 1861, i en så pass välbärgad familj att han rätt länge kunde klara sig någorlunda på mormorsarvet. Som 20-åring läser han Strindberg och Ibsen, hör Brandes föreläsa, blir tidningsskrivande kulturradikal med författardrömmar. 1886 går han med i Socialdemokratiska klubben, gör sig bemärkt som förespråkare för kvinnoemancipationen och hamnar genast i en splittringssituation - med Hjalmar Branting och Axel Danielsson bland motståndarna.

Omtalad i offentligheten blev han första gången efter en Verdandi-diskussion om "sedlighetsfrågan" 1897. Hinke hade inte bara talat för sexualitet utanför äktenskapet och preventivmedel utan också ifrågasatt Jesus sedliga vandel. Det senare ett exempel på den typiskt kulturradikala "blasfemi" som kom att förbli ett av Hinke Bergegrens retoriska grepp, som kom att skaffa honom uppmärksamhet och anhängare men också resultera i åtal och fängelsevistelser.

Anarkistisk terror

Den första konflikten mellan Bergegren och Branting bilades: Hinke blev rent av redaktionssekreterare på Social-Demokraten. Men på en partikongress i Norrköping 1891 fällde han de ord som kom att stämpla honom både innanför och utanför partiet: "småmord var utmärkta". Hans Lagerberg ifrågasätter om han verkligen uttryckte sig så. Hinke har själv förnekat det. Och någon förespråkare för anarkistisk terror som ett vapen i klasskampen var han nog aldrig, även om han drogs till våldet som språklig och politisk metafor.

Motsättningen mellan Branting och Bergegren handlade främst om synen på parlamentarismen. Branting menade i reformistisk anda att makten skulle erövras via rösträtt och riksdag - Bergegren talade redan 1891 om "den parlamentariska skökan". Men Hinkes alternativ var inte individuella "småmord" eller väpnat uppror utan "generalstrejk": genom att blockera produktionen skulle arbetarklassen manifestera sin verkliga makt. Och kräva sin ekonomiska och politiska rätt.

1902 blev Hinke Bergegren - 41 år gammal - ungsocialist och redaktör för Brand. Redaktörskapet skulle han med kortare avbrott upprätthålla till 1916, redaktionen utgjordes länge av ett rum i det Bergegrenska hemmet. Ungsocialisterna - snart kallade unghinkarna - förfäktade visserligen en mer antimilitaristisk och antiparlamentarisk ståndpunkt än partiet, men utgjorde ändå ett av två socialdemokratiska ungdomsförbund. Det var först sedan Bergegren och Schröder uteslutits som ungsocialisterna bröt sig ur och bildade ett eget parti.

Politisk rörelse

Ungsocialisterna utgjorde varken som förbund eller parti någon särskilt utbredd eller välorganiserad politisk rörelse, antalet medlemmar översteg knappast 5 000. Men Brand - först månads- och senare veckoutgiven - kunde ha en upplaga på uppemot 30 000. Ungsocialisterna hade sin kanske viktigaste betydelse som revolutionär sub- och ungdomskultur: kännetecknad lika mycket av livsstil, språk och klädsel som av åsikter. I Brand, på debatter i Folkets hus, på agitationsmöten runtom i landet testades den borgerliga offentlighetens gränser - att sitta av ett halvår eller mer för antimilitaristisk propaganda eller sårande av tukt och sedlighet var ett slags ungsocialistisk värnplikt. Till den ungsocialistiska kulturen hörde också många av den första generationen proletärförfattare: Leon Larsson, Maj Hirdman, Ivan Oljelund, Erik Lindorm.

Politiskt identifierades ungsocialismen med anarkism och terror. Inom rörelsen fanns ett spänningsfält från Marx och Bebel över Bakunin och Krapotkin till Nietzsche och Stirner - och från klassolidaritet till extrem individualism. Hinke Bergegren definierade sig själv närmast som "kommunistisk" - inte "individualistisk" - anarkist. Men i myndigheternas och den borgerliga pressens ögon var han först och främst "terrorist", ytterst ansvarig både för Anton Nilsons attentat mot strejkbrytarfartyget "Amalthea" och för att ungsocialisten Hjalmar Wång en junikväll 1909 i Kungsträdgården först sköt ihjäl en generalmajor och sedan sig själv. Inom rörelsen ansåg man nog snarare att Hinke hade en benägenhet att i sådana lägen fegt vika undan, skilja mellan ord och dåd.

Taktiskt svek

Orättvist behandlade eller ej utgör unghinkarna en parentes i den svenska arbetarrörelsens historia. Större och framsynt betydelse fick Hinke Bergegrens insats på sexualpolitikens område. Han hade börjat med att som kulturradikal förespråka "fri kärlek" på 80-talet. Som socialist hävdade han i Bebels efterföljd att kvinnan var "dubbelt förtryckt" - av kapitalismen och av patriarkatet - och angrep socialdemokraterna för deras taktiska svek mot kvinnorna i rösträttsfrågan.

1910 håller han ett föredrag i Folkets hus om "kärlek utan barn". Eller rättare sagt han håller två: först ett för kvinnor, dagen därpå ett för män. Han skiljer sexualiteten från fortplantningen, lusten från plikten och talar om hur åtskiljandet går till, om kondomer, kemiska medel, pessar. Föredraget väckte våldsam uppståndelse och kostade honom två månaders fängelse - i fortsättningen fick han nöja sig med att i ord förespråka "säkra perioder" och avbrutet samlag som preventiva metoder. Men broschyren "Kärlek utan barn" spreds i 50 000 exemplar och Hinke uppträdde med sitt budskap överallt i landet. Som något av en föregångare till Elise Ottesen-Jensen (gift med Axel Jensen, framträdande ungsocialist).

Hinke Bergegrens sexualpolitiska radikalism rymde två perspektiv: ett hedonistiskt och ett nymalthusianskt. Han hävdade den sexuella njutningens betydelse - och kvinnans lika rätt till den - samtidigt som han menade att den ofrivilliga barnalstringen bidrog till arbetarklassens nöd, till fattigdom och trångboddhet. Han hade ingenting emot samlag för vänskaps skull. Men Hinkes ideal var en familj med två, välkomna barn. Själv hade Hinke inget. Däremot levde han länge med två kvinnor. Med den "proletära" hustrun Nickan och med Hilda Sachs, änka, "kvinnosakskvinna", journalist. Andra och yngre kom emellan - men Nickan lämnade han aldrig.

Poserande person

"Hinkes stora fel är att han är synnerligen obegåvad", skrev en gång Knut Wicksell - och Hans Lagerberg har "ofta varit benägen att hålla med". Han klagar med jämna mellanrum över det poserande och ytliga hos sin huvudperson, som om han egentligen velat ha Hinke annorlunda. Kanske är det därför som "Små mord, fri kärlek" inte riktigt blivit vad jag med tanke på författarens litterära resurser och socialistiska engagemang väntat mig. Hans Lagerberg är visserligen rejält inläst på Hinkes, arbetarrörelsens och tidens historia, stilen är för det mesta spänstig och ibland målande. Jag kan ändå inte göra mig fri från känslan av att det handlar om ett havererat projekt som från början var tänkt som en politisk dokumentärroman.

Men huvudpersonen svek, förblev "dold" och obegriplig bakom sina revolutionära fraser och sitt vippande skägg. Framför allt dög Hinke - eller den åtkomliga kunskapen om honom - inte riktigt som det nya perspektiv på socialismen jag tror att författaren egentligen sökte: en möjlighet, inte bara kallnad historia. Distansen hanterar ett slags besvikelse. Och Hans Lagerberg ger varken form eller särskilt mycket plats åt den lidelse och fräckhet som måste ha präglat Hinkes framträdanden som skribent, agitator, folkupplysare. Läsaren frestas knappast att bli unghink.

Visst förtjänar "Små mord, fri kärlek" att läsas som biografi och politisk kulturhistoria. Hans Lagerberg lyfter fram Hinke Bergegren och ungsocialisterna ur den svenska arbetarrörelsens marginal, det är förtjänstfullt nog. Men den vidare mening som inledningen utlovar kommer liksom bort på vägen.

LEIF NYLEN

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt