Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 19:32 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/albert-camus-tackade-nej-till-strindberg-c-g-bjurstrom-svensk-fransman-har-foljt-den-franska/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Albert Camus tackade nej till Strindberg. C G Bjurström, svensk fransman, har följt den franska litteraturen på nära håll under femtio år

Sedan 50-talet har C G Bjurström varit en nyckelfigur i de svensk-franska litterära förbindelserna. Om sin uppväxt i Paris på 20- och 30-talen och mötet med den moderna franska litteraturen berättar han för Torkel Rasmusson.

+++

ÖVERSÄTTNING AV C G Bjurström och Tuve Nyström stod det bland förlagsuppgifterna på sidan 5 i en av min ungdoms favoritböcker, Henri Michaux’ "En barbar i Asien". Så kom jag att se C G Bjurströms namn allt oftare som översättare och introduktör av den franska efterkrigslitteraturen. Det var han som i BLM fick mig intresserad av den nya franska romanen i slutet av 50-talet, jag läste översättningarna av Raymond Queneau, Marcel Jouhandeau, Michel Butor och Claude Simon och följde hans presentationer och recensioner av de nya fransmännen i Dagens Nyheter.

Så har det förblivit. Bjurström intar sedan decennier en särställning som förmedlare av fransk litteratur. Jag träffar honom två sommarförmiddagar i hans lägenhet i ett 50-talshus strax intill Buttes-Chaumont-parken i nordöstra Paris. Och jag frågar om något som jag undrat över: Varför C G

För han kallas ju Gustaf.

- Beroende på att min bror tog mitt namn. Han var döpt till Olof Gustaf och jag till Carl Gustaf, men hemma var det jag som kallades Gustaf. Min far var kyrkoherde vid Svenska kyrkan i Paris och vi växte upp i prästgården som låg bredvid Monceauparken. Först gick vi i Svenska skolan, och där var det inga problem. Men när min bror, som var äldst, började i franskt läroverk retades han för sitt namn Olle, så han bestämde sig för att kalla sig Gustave. Charles blev det för mig när jag blev gymnasist. Då jag senare började framträda i skrift undertecknade jag med bägge namnen, men det blev för långt. Det fick räcka med initialerna.

- Min uppfostran var svensk. Hela huset var svenskt. Vi åt makaronipudding, kåldolmar och saftsoppa med klimp, sådant som fransmän inte har den blekaste aning om. Barnböckerna läste jag på svenska, till och med "Jorden runt på 80 dagar" och "De tre musketörerna".

Skräddare och skomakare

Familjen umgicks också mest med svenskar. På 20- och 30-talet bestod den svenska kolonin av konstnärer och trävaruhandlare och andra affärsmän, men också till en stor del av hantverkare som rotat sig i Paris, skräddare, skomakare och finsnickare som fick en större kundkrets här än i Sverige. Tillskäraren hos Lanvin på den tiden var en stor, kraftig dalmas som hette Samuelsson. En särskild kategori var sjukgymnasterna, detta var en tid då svensk sjukgymnastik spreds över världen.

På kyrkobasarerna vidtalades svenska konstnärer att dekorera samlingssalen. Han minns hur Grunewald ett år gjorde en märkvärdig urskog med noshörningar och palmer. En annan gång var det Dardel som bidrog med ett snölandskap där tomtar hoppade bock.

- Det var när jag började i gymnasiet som jag fick kontakt med den franska kulturen. Där var det fransk litteraturhistoria som gällde. Man gick igenom en pjäs av Racine, en av Moliere och en av Corneille varje år. Som tur var fick jag sista året en lärare som fick mig att upptäcka den moderna litteraturen.

I februari l942 kom Gustaf Bjurström till Sverige för att göra värnplikten och studera i Uppsala. Det var där han började översätta tillsammans med en vän, Tuve Nyström. Först Anouilh, sedan tog de itu med annat, en del fick de placerat i tidskriften 40-tal. Karriären som översättare och introduktör avbröts av ett drygt år på svenska legationen i Rom.

- Det var Joen Lagerberg, som då var envoye i Rom, som frågade om jag kunde ta posten som honorärattache. Tyskarna var fortfarande i Norge, så vi for i en flygande fästning långt upp till Skottland. Så skulle jag åka tåg därifrån ner till London. Min engelska var tämligen bristfällig, för jag hade inte läst engelska i skolan. På resan i dessa otroligt smutsiga järnvägsvagnar tänkte jag för mig själv att det var bra tokigt att ge sig ut på ett sånt här äventyr i ett land vars språk jag knappt kunde tala på väg till ett land vars språk jag inte talade alls för att uträtta ett arbete jag inte hade en aning om. Och jag skämdes för min tvehågsenhet och sa till mig själv att det här ska jag aldrig mer uppleva.

Så i februari l947 var han tillbaka i Paris efter en kort sejour i Uppsala där han avslutade sin fil kand. Fortsättningsvis kom han att arbeta med sina två modersmål, franska och svenska.

- Vid det laget hade jag fått ut översättningar av "En barbar i Asien" och Anouilhs "Eurydike". Georg Svensson på Bonniers frågade om jag ville rapportera om fransk litteratur för förlaget, det skulle jag få en slant för, femtio kronor i månaden närmare bestämt. Strax därpå började jag skriva i BLM och 1951 i Dagens Nyheter.

Samma år blev Bjurström chef för Svenska institutet, på den tiden inhyst i Sverigehuset vid Champs-Elysees.

- Jag skulle tala om det vidunderligt sköna, sociala landet Sverige och hur bra man hade det där. Jag fick åka runt och hålla föredrag om socialvård och andra mystiska saker.

Bonniers representant

1956 lämnade han institutet. Nu var han Bonniers representant i Frankrike.

- Men Georg Svensson insåg att ha en person i Paris var nog bra, men om detta skulle kunna fortsätta, måste förlaget ta in andra intressenter. Så han agerade slavhandlare, som han sa, och sålde mig till andra, till Gyldendal i Danmark, Pantheon Books i USA, Aschehoug i Norge och sedermera till engelska Heinemann och tyska Piper. Däremot var Bonniers inte särskilt intresserat när jag kom med förslag till egna översättningar. Det var Gebers som blev min förläggare när jag satte i gång med att översätta på allvar i slutet av 50-talet.

Han berättar om livet i prästgården under ockupationen och om tiden som nygift i ett grått och slitet Paris efter kriget. Han berättar om några av alla de projekt han varit inblandad i när det gäller att översätta och presentera svensk litteratur för en fransk publik - för Bjurström har sedan 50-talet varit en nyckelperson i fråga om de svensk-franska litterära förbindelserna åt bägge hållen. Han är en utmärkt berättare som utan vidare skulle kunna underhålla mig i åtskilliga timmar om detta och annat.

Men vad vi i första hand har träffats för att samtala om är fransk litteratur under de femtio år som han följt den på nära håll. För att börja i en lätthanterlig ända frågar jag hur han ser på det litterära klimatet direkt efter kriget.

Efter kriget

- När freden kom skrevs en hel del om kriget. Men det dröjde till 1949 innan det kom något av halt: "Week-end a Zuydcoote" av Robert Merle, en roman om evakueringen vid Dunkerque 1940. Tyvärr infriade väl Merle aldrig löftena från den boken. Två till som håller kom långt senare: Julien Gracqs "Un balcon en foret" 1958 och Claude Simons "Vägen till Flandern" 1961. Den bok som frapperade mig mest direkt efter kriget var nog David Roussets "Les jours de notre mort" som kom 1947, en helt realistisk roman som handlar om dem som skickades till lägren. Visst hade jag hört talas om judeförföljelserna och Auschwitz. Men den här boken uppenbarade för mig för första gången vad koncentrationslägren verkligen var; det handlade om att förnedra människorna så långt som möjligt, inte bara om att ta livet av dem.

- Under senare delen av 40-talet delade de forna motståndsmännen upp sig mellan kommunister, med Aragon i spetsen, på den ena sidan och på den andra katoliker. Det fanns då en rad katolska författare, mer eller mindre i Georges Bernanos’ efterföljd, många mycket bra för övrigt. De hade tidskriften Esprit som sitt forum under Emmanuel Mouniers redaktörskap, en motpol till kommunisternas Lettres Francaises men också i viss mån till surrealisterna, som också kom tillbaka efter kriget och hade viktiga saker för sig.

- Det kom massor av tidskrifter. Sartres Temps modernes följde jag inte alls och har just ingen uppfattning om vad som stod där. Jag var mer intresserad av kritikern Maurice Nadeaus Lettres Nouvelles. Så fanns då den konservativa La Table Ronde där Mauriac var en viktig person. Den viktigaste litterära var Fontaine som startats i Alger under kriget. Poeten Max Pol-Fouchet var länge redaktör, man publicerade surrealister men också Camus, ett ganska brett fält.

En bit in på 50-talet växte en högerreaktion fram samlad kring tidskriften La Parisienne. Gruppen kallades De unga husarerna, Roger Nimier och Antoine Blondin var tongivande namn. Man ville knyta an till Stendhaltraditionen, berätta historier med blod och kraft. Men "husarerna" hade svårt att slå igenom, bland annat därför att världen var övertygad om att fransk litteratur var detsamma som Sartre och Camus, och i förhållande till dem kom de med lite för lätt gods.

Sartre och Camus

Sartre och Camus. Åtskilliga år var de de dominerande och rivaliserande storheterna på den litterära scenen. Vilket, konstaterar Bjurström, är helt i linje med fransk tradition. Fransmännen har det så ordnat för sig i sin litteratur att de alltid haft parhästar som drar åt var sitt håll: Racine-Corneille, Voltaire-Rousseau, Balzac-Stendhal, nästan alltid (fast kanske inte just nu) har man rört sig med sådana motsatspar.

- Under en period samarbetade de, men det gick inte i längden. Camus företrädde en helt annan livsstil än Sartre. De var varandras motsatser, framför allt i temperament och skrivsätt, inte huvudsakligen vad gällde ideerna. I Sartrelägret avskydde man Camus djupt och innerligt. Jag har aldrig hört något så fräsande hatiskt om någon som när Camus fick Nobelpriset och den dam som var sekreterare på Temps modernes klagade över att det inte var Sartre som fått det.

Nobelprisåret 1957 gav C G Bjurström ut en bok om Camus, "Albert Camus. Från främlingskap till landsflykt".

- När jag skrev den försökte jag få kontakt med Camus och fråga om ett och annat, men förgäves. En energisk sekreterare avvisade alla försök. Men när han åkte upp till Stockholm för att ta emot priset var jag med på tåget. Och jag minns den stormiga sammankomsten på Studentkåren efter prisceremonin då en ung algerisk student reste sig upp och gick till attack mot Camus. Detta var under Algerietkrigets tid och Camus hade aldrig tagit avstånd från fransmännens närvaro i Algeriet.

- Det var vid det här tillfället han fällde ett yttrande som sedan ofta citerats men aldrig satts in i sitt rätta sammanhang: "Ska jag välja mellan rättvisan och min mor, väljer jag min mor." Efteråt har detta kommit att stå som ett uttryck för en allmänt reaktionär attityd. Men vad som hände på Studentkåren var att Camus som svar på algerierns attack svarade: Ni begår era terrordåd, ni kastar bomber i spårvagnarna. Men i en av de spårvagnarna kan min mor sitta. I det läget väljer jag min mor framför rättvisan.

- Efter mötet var Camus följeslagare upprörda över att han blivit så illa åtgången. Men han sa bara nånting om att det hade smärtat honom att se en broders ansikte på det viset; han menade algeriern. Hur pass uppriktig han var eller i vilken mån det var en vacker fras kan jag inte avgöra. Kort därefter - jag arbetade då med ett stort projekt att översätta Strindbergs dramatik till franska - frågade jag Camus om han ville arbeta med en fransk version av "Ett drömspel". Men han tackade nej.

Adamov och Vian

Några som däremot tog sig an uppgiften var Arthur Adamov och Boris Vian. Adamov, som översatte "Fadren", var då jämte Ionesco och Beckett ett av den absurda teaterns stora namn.

- Honom kom jag att ha mycket att göra med. Han var en fascinerande person, full av övertygelser och nonchalans på samma gång. Det var som om han inte brydde sig mycket om saker och ting i livet, men han var ändå sårbar.

- Boris Vians "Fröken Julie" är nog den bästa Strindbergtolkning som finns på franska. Den ofta häftiga och våldsamma sabelduellen, som utkämpas i dialogen, kom alldeles naturligt för Vian. Hans hustru talade svenska och henne kunde han rådfråga. "Erik XIV" översatte vi tillsammans. Jag skrev och kom till honom med vad jag gjort och han jobbade med det och så fick vi fram en text till slut. Han led av sömnlöshet, vilket gjorde att han arbetade i ett, spelade jazztrumpet, skrev böcker och artiklar och översatte. Så dog han knall och fall, på en biografföreställning tror jag, det var hjärtat som inte höll.

- Jag var ofta uppe hos honom i hans bostad ovanför Moulin-Rouge i Montmartre. Det var en ovanligt artig och älskvärd person. Jag har lagt märke till att ju finare författare, desto artigare är de. Det är bara de dåliga författarna som sätter sig på andra.

Några ur den andra kategorin som han återkommer till senare i vårt samtal är Marguerite Duras, Philippe Sollers och Bernard-Henri Levy. Dem har han inte mycket till övers för. Duras finner han "tvärsäker, ansvarslös och orakelmässig, otroligt upptagen av sig själv, en maktmänniska, kattliknande och samtidigt en sorts romanens Edith Piaf". Sollers och Levy erinrar han sig när de stod och språkades vid på en mottagning för inte länge sen.

- Jag skulle velat ha en bild av de två, bägge hela tiden på jakt efter sitt rykte, och på så vis fått en resume över det franska intellektuella livets sämsta sida. Bernard-Henri Levy skriver vad som helst var som helst nu för tiden, det viktigaste är att han blir fotograferad. Det sägs ju att han har Paris vackraste decollete.

Överfulla bokhyllor

Bjurström kan alltså vara elak om han vill. Men samtidigt slår det mig med vilken respekt och vilket oavlåtligt intresse han talar om litteraturen. Han har fyllt 72 men är lika ivrig som den som nyss upptäckt böckernas värld när han gång på gång avbryter samtalet och med visst besvär (han har ont i ena benet) går till de överfulla bokhyllorna för att kontrollera en titel och visa mig volymer jag inte känner till. Det är böckerna som utgör hans drivkraft, inte att synas på den litterära arenan.

- Jag har aldrig varit mån om att vara god vän med franska författare. Antingen skulle jag satsa på att läsa så mycket som möjligt eller skulle jag sitta på kafe och prata med folk om vad som sades om böcker. Jag valde bort det senare och har alltså inte umgåtts så förfärligt mycket med författarna. Men via översättningsarbetet har jag kommit i kontakt med somliga och fått en särskild relation till just dem.

Helst talar han om möten med författare ur en tidigare generation som han översatt. Som Henri Michaux, den hemlighetsfulle poeten som ringde upp eller stämde möte men aldrig svarade på brev - "han ville inte lämna sådana spår efter sig". Av encyklopedisten Raymond Queneau minns han mest det fantastiska skrattet - "hans skratt kunde hejda en spårvagn". Särlingen Marcel Jouhandeau, som på svenska endast finns representerad med en urvalsvolym som Bjurström översatte på 50-talet ("Porslinskrucifixet och andra berättelser"), "var en harmynt, lite finurlig person med en svavelosande inställning till livet. Han var skollärare i många år, säkert en rätt farlig sådan." En av hans personliga favoriter är Julien Gracq, vars ställning som en av de stora levande klassikerna kommit efter hand i Frankrike. Honom har han träffat ofta genom åren i bostaden på rue de Grenelle, men förvånas ändå över att "en så lite knaprig man, som en torr liten lärare, kan skriva dessa yviga verk".

Celine, vars "Resa till nattens ände" och "Död på krita" han översatt, mötte han aldrig. Men han berättar roligt om sammanträffanden med Malraux och Beckett och, i en extra utvikning, om några misslyckade svensklektioner med Edith Piaf.

Den nya romanen

Så återgår vi till ordningen och kronologin, till mitten av 50-talet då "le nouveau roman", den nya romanen, blev en samlande beteckning för en ny, stark generation författare. Det var en grupp som inrymde sinsemellan alldeles olika författarskap. Kärntruppen utgjordes av Alain Robbe-Grillet, Michel Butor och Claude Simon, men också Robert Pinget, Nathalie Sarraute, Marguerite Duras och Samuel Beckett räknades dit. Nästan alla kom ut på det lilla förlaget Editions de Minuit som nu fick ett stort uppsving.

- Den nya franska romanen var verkligen ett evenemang. Jag fascineras fortfarande av hur författarna i sitt sökande efter det rätta ordet driver språket så långt att de säger sådant som de annars inte skulle ha sagt. Vad de annars har gemensamt är väl mest ett avståndstagande från en traditionellt berättande roman och från den engagerade litteraturen.

- Jag minns när jag fick Robbe-Grillets debutroman "Les Gommes" i mina händer när den kom ut 1953 och insåg meddetsamma, jag förstår inte riktigt varför, att det här var något helt nytt. Jag blev mycket entusiastisk och recenserade omgående boken för DN. Några år senare skrev jag i BLM vad som måste ha varit en av de första, mera sammanhängande presentationerna av den nya romanen över huvud taget.

- När de här författarna sedan blev kända i Sverige skrev man många konstigheter om dem, att de Gaulles reaktionära skugga vilade över den nya franska romanen och annat sådant. Och här i Frankrike har man återigen ojat sig. Ministrar, kritiker och författare har klagat över att den nya romanen förstört den franska litteraturens anseende ute i världen. Men hade fransmännen inte haft den att tillgå, kan man fråga sig vad de skulle ha exporterat för slags litteratur.

Ja, det kan man undra. Nidbilden av den nya romanen som en sorts trist, avhumaniserad litterär ingenjörskonst har skymt det faktum att också de mest teoretiskt lagda i gruppen, Robbe-Grillet och Butor, skrev lysande romaner. När kom dessa två senast i nyutgåva på svenska

Trots ett par försök har Pinget aldrig slagit igenom hos oss. Sarraute, Duras, Beckett och Simon har hävdat sig bättre, kanske för att de inte längre förknippas med gruppen och de två sistnämnda säkert med draghjälp av var sitt Nobelpris.

Claude Simon

Claude Simon har Bjurström följt sedan decennier, översatt och introducerat. När han får tid över tänker han skriva färdig en länge planerad bok om Simons författarskap. Han låter besviken när han konstaterar att Simon aldrig helt accepterats i sitt hemland.

- Motvilligt erkänner man att Simon fått Nobelpriset, men annars bryr sig fransmännen inte mycket om vad han gör. Det är någonting med språket som stöter, konstigt nog, eftersom han skriver i Prousts efterföljd.

Vad hände sedan, i slutet av 60-talet när den nya romanen inte längre var ny

Frågan är inte helt lätt att besvara, eftersom litterära trender och tendenser nu blir svårare att urskilja. Några liknande gruppbildningar har inte uppstått. De som slog igenom vid den här tiden, som J-M G Le Clezio, Michel Tournier, Patrick Modiano och Georges Perec (tråkigt nog oöversatt), var helt olika typer av författare.

Mer gemensamt hade väl en rad kritiker, filosofer och samhällsvetare som börjat konkurrera med de skönlitterära författarna om läsarnas uppmärksamhet. Med termen strukturalism som täcknamn blev Roland Barthes, Claude Levi-Strauss, Michel Foucault, Louis Althusser och Jacques Lacan celebriteter i det intellektuella Paris.

På den vägen har det fortsatt. Det intresse som kommit historiker som Fernand Braudel, Georges Duby och Emmanuel Le Roy Ladurie och teoretiker som Jacques Derrida och Jean Baudrillard till del har gjort att skönlitteraturen till en del tappat sin starka ställning.

Men visst skrivs det fortfarande bra romaner i Frankrike (poesin har vi den här gången lämnat därhän, den förtjänar ett kapitel för sig). Bjurström nämner massor med titlar och namn på författare, många som jag aldrig hört förut. Han berättar till exempel om ett par "väldigt bra och pigga damer", Lydie Salvaire och Regine Detamtel som skriver otäcka små böcker lite grand i Stig Larssons och andra liknande svenskars anda. Och med en viss förtjusning noterar han:

Falska detektiver

- Den nya romanen lever vidare som en sorts underström, bland andra hos Jean Echenoz (som finns representerad på svenska med romanen "Cherokee") och Rene Beletto. Bägge är exponenter för något som man skulle kunna kalla "den falska detektivromanen", en genre som jag skulle vilja undersöka närmare. De ger bägge ut på Editions de Minuit, som återigen fått ett stall begåvade författare där också Marie Redonnet och Jean-Philippe Toussaint (bägge finns på svenska) ingår.

Personliga favoriter bland dem som kommit fram under 80-talet är Angelo Rinaldi och Hector Bianciotti som han båda översätter; i höst ska han ta sig an Bianciottis senaste bok som kom i våras. Lägger man till namn som vi bägge kommer på i vårt samtals slutskede - Dominique Fernandez, Tahar Ben Jelloun, Francois Bon och nykomlingen Jean Rouaud - plus somliga som bara han känner till men som han försäkrar är i högsta grad läsvärda, kan man konstatera att den franska romanen trots allt håller ställningarna.

Fast riktigt som förr är det kanske inte, som efter kriget när "En barbar i Asien" kom på svenska och Gustaf Bjurström återvände till Paris och fransk litteratur var något av det viktigaste i världen.

TORKEL RASMUSSON

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt