Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 03:07 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/allhelgonafest-for-skinnjackor-punkten-har-aldrig-varit-dod/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Allhelgonafest för skinnjackor. "Punkten har aldrig varit död"

Av NICHOLAS WENNÖ

Punken upplevde något av en renässans på Fryshuset i söndags. Trots att huvudbandet Toy Dolls från England och sexskandalomsusade Suzie beats them all lämnade återbud, blev det ändå en välbesökt tillställning med några av Sveriges främsta punkband.

Mellan 500 och 600 punkanhängare från hela landet hade slutit upp för att fira allhelgona med tung, välspelad och aggressiv musik.

Att galan utspelades under allhelgonahelgen är allt annat än ett tecken på att punken är död.

- Men den är nog lite svältfödd, säger Jan Dahlbom från kulturföreningen och skivbolaget Rosa Honung som arrangerat tillsammans med 1 000 dB.

Det doftar skinnjackor och folk har kängor, nitar, näsringar och välfriserade tuppkammar som skimrar i vackra färger i motljuset från scenen.

Rosa Honung firar tioårsjubileum också, fast några år för sent.

Men det är inte så noga med den saken. Huvudsaken är att det blir hederlig punkmusik, enligt Jan Dahlbom.

Rosa Honung har gett ut ett 50-tal plattor genom åren. Mest handlar det om punk, hard core och rätt aggressiv musik.

Men även andra artister har börjat sin karriär här.

Carola Sogaard, som kompades av Stand by med Pontus Holmgren från Pontus & Amerikanerna, och Louise Hoffsten är väl inte direkt representativa för bolagets musik utan visar snarare på bredden.

Men den allra första skivan som gavs ut hette faktiskt "San" med gruppen Livin’ Sacrifice, som dagen till ära också fanns på plats. Fast det är nästan tio år sen de sist spelade tillsammans.

- Skitkul! säger gitarristen Mia Lundberg, 28 år. Men vår musik låter väl som rena dansbandsballaderna i dag. Numera är vi patetiska punktanter. Men jag känner igen mig själv när jag ser alla de unga punkarna i dag. Det är gulligt.

I dag är alla medlemmarna ganska stadgade. Men de minns precis hur det var då det begav sig. Efter att ha vuxit upp med Ramones, Ebba Grön, Sex Pistols och Magnus Uggla gjorde de sin egen musik i Stockholmsförorten Tensta. De var nog också lite nervösa för hur de skulle tas emot av den nya generationen.

- Vi trodde vi skulle få stryk när det kom ett gäng emot oss utanför, berättar Mia Lundberg. Men de hälsade glatt och bad oss spela låtarna "San" och "Fuck off".

Ilsken musik

- Frågan är vad de ska revoltera mot när vi, som skulle kunna vara deras morsor, står på scenen, säger Mia Lundberg, som skyndade hem till familjen efter spelningen.

Dom lyckliga kompisarna är ett av de nya arvtagarband det pratas om. De gör en tung, välspelad och ilsken musik. De ger sig till och med på arrangörerna med låten "Rosa honungs grav" för att de tycker att publiken luras på pengarna eftersom de största banden uteblev. Jan Dahlbom tar det dock med ro trots att han beklagar återbuden. Han känner dem och säger att det är bra killar.

Om publiken lever med när Dom lyckliga kompisarna spelar, så går det desto sämre för proggpunkarna Gudibrallan. Bandet har svårt att göra sig gällande hos den unga publiken, som knappt gör sig besvär att titta åt scenen. Allt före 1977 tycks vara preskriberat.

Räddar kvällen

I små grupper sitter folk på presenningen inne i hallen bland trasiga plastmuggar och löst skräp och småpratar lite medan Gudibrallan spelar. Det går städat till. De flesta väntar på smått legendariska Asta Kask, som räddat kvällen för arrangörerna. Gruppen från trakterna kring Mariestad nämns i samma andetag som Ebba Grön och KSMB och har fått kultstatus hos den nya publiken.

- Smickrande, men vi kan inte riktigt förstå det, säger Ernie och ser uppriktigt oförstående ut.

Eftersom de slutade spela precis när det började gå riktigt bra, är det få av de unga som sett dem spela. Nu har de i alla fall återuppstått bara för denna allhelgonakväll. Men det har de i och för sig gjort förut också.

- Alla andar går igen, liket lever, djävligt symboliskt, säger Bonta ironiskt.

Asta Kask anser att det våras för punken på nytt i tider av lågkonjunktur. Samtidigt törstar folk efter rakare och enklare grejer.

Bitter ironi

- Men punken har nog aldrig varit död egentligen, tror Bonta. Den har funnits som en alternativ rörelse hela tiden. Punk är ingen modefluga i dag och därför inte lika stark som för tio år sedan.

Det är väl detta som också är punkens bittra ironi: Om den ska nå ut till många måste den bli kommersiell och då försvinner den genuina punken. Så den kanske ändå mår bäst lite vid sidan om.

- Vi sparkar inifrån numera, tillägger Bonta med glimten i ögat. Folk måste påverka sin situation själv.

Så idealen finns kvar fast det gått ett bra tag.

- Texterna låter kanske lite naiva i dag, men vi står för innehållet, säger Bonta.

Jubel

När Asta Kask ska spela drar det ut lite på tiden. Bandet vill helst spränga en TV som happening och i protest mot "dumburkens passivisering". Men mixerkillarna har ingen lust att plocka upp glassplitter från TV-n så det blir inget.

Richard Strauss "Also sprach Zarathustra" dånar ur högtalarna och det som liknar vit krutrök stiger som dimman på ett slagfält över scenen. När bandet drar den första låten brakar jublet loss och publiken dansar vilt framme vid scenen. Knutna nävar hötter taktfast mot scenen. Att det var tio år sedan sist märks knappast. Det är som om tiden stått stilla. Punken lever, trots allt.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt