Älskade, hatade Hamlet - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Älskade, hatade Hamlet

Lars Norén har ett kluvet förhållande till ”Hamlet” som han anser är ”alldeles för mycket opera” med ett förskräckligt slut. Men att sätta upp pjäser som man älskar blir lätt lite självuppfyllande, tycker han. DN:s Calle Pauli har träffat en avspänd men koncentrerad ensemble, som gör sitt bästa för att fylla hålen i Shakespears klassiker.

Äntligen möts Lars Norén och William Shakespeare på Romateatern på Gotland. Den sedan länge planerade föreställningen av ”Hamlet” blir nu verklighet: ett politiskt maktspel med döden ständigt närvarande. Innan rollerna var besatta visste Lars Norén att han ville ha två tuffa skådespelare i 30-års­åldern som Hamlet och Ofelia. Det blev ”lasermannen” David Dencik och ”bergsprängardottern” Lo Kauppi.

Solen gassar över Romateaterns scen med sina mäktiga ruinvalv som fond och över den halvfärdiga publikläktaren som inför ”Hamlet” -premiären förses med nya ärtgröna plaststolar. Under ett svart parasoll har regissören Lars Norén sin plats, men den är för det mesta tom. Oftast är han på scenen tillsammans med skådespelarna och det har han varit hela tiden. Nu talar han med Iso Porovics ångestridne kung.

En koltrast drillar högt uppe på scenbyggets krön och hans sång snirklar in sig i kungens vånda kring det brodermord han begått.

– Fråga inåt, sök inget utifrån, säger Lars Norén apropå kungens försök till bön.

Plötsligt förirrar sig två damer i svarta motorcykeloveraller av läder in på scenen från sidan. Roma är ett populärt utflyktsmål.

– Välkomna! Slå er ner! ropar regissören vänligt. De accepterar tveksamt.

Alltifrån första repetitionen på Riksteatern i Hallunda har stämningen varit avspänd, djupt koncentrerad och vänlig. Skrattet finns hela tiden nära till hands.

Ofta har dagarna börjat med dans, till bland andra Nick Cave och Frank Sinatra. Eller med volleyboll, som en morgon under den första repetitionsperioden med en fnissig match mellan Ofelias lag och Hamlets lag.

– Sprid ut er över planen! Fot­arbetet, fotarbetet! Hetsade den hårt kämpande Ofelia, men det hjälpte inte. Hamlets lag vann med 12–6.

Lars Noréns ser ”Hamlet” som ett ideologiskt drama om makt, spioneri, korruption och svek.

– Det är ett ständigt spionerande och lyssnande på andra. Ingen kan lita på någon. Det finns ingen sanning. Du kan bli avsatt, avskedad, förvisad, lönnmördad eller avrättad när som helst. Danmark är ett vidrigt samhälle.

– Ni sitter obönhörligt fast i maktens hjul, säger han till ensemblen.

– Ni är maktens marionetter, oavsett vilka ni är och vad ni har för bakgrund.

– Handlingen är viktigare än psykologin, påminner han om gång på gång under repetitionerna.

Lars Norén har ihärdigt uppmanat skådespelarna att inte fundera för mycket över pjäsen hemma. Före­ställningen skall födas på golvet, med alla i ensemblen involverade. Om en repetition hakar upp sig runt ett problem för länge bryter han:

– Ni får inte fastna i att psyko­logisera! Vi går framåt, sedan backar vi och ser om vi fått någon kunskap. Det kommer saker av sig självt om vi jobbar framåt och försöker förstå bakåt! Vi kan prova allt. Vi måste vara fria att göra hur många fel som helst.

Lars Noréns förhållande till ”Hamlet” är kluvet. Å ena sidan säger han att det är en oerhörd text med en oerhörd människokunskap och livsinsyn och att ”Hamlet” är ett absolut modernt drama.

Å andra sidan är den ”alldeles för mycket opera och slutet är ju förskräckligt” . Under en av de första repetitionerna kommenterade han beskedet om Ofelias död med ”så är det i den här jävla pjäsen. Oj! Så mycket olyckor.”

Men hans dubier födde också lusten att sätta upp den.

– Att sätta upp pjäser jag älskar blir lätt självuppfyllande, säger han.

Inför Ibsens ”Lille Eyolf” som han satte upp förra året på Riksteatern sade han att han inte tyckte om Ibsen.

– Men nu älskar jag ”Lille Eyolf” . Men inte ”Hamlet” . Däremot älskar jag skådespelarna och vårt arbete. Vi bedriver människoforskning långt in i Shakespeares språk­partiklar. Skådespelarna har krävt mer av pjäsen än vad som finns i den och gjort den mycket rikare, säger Lars Norén.

Ensemblen som i övrigt består av Lil Terselius, Per Burell, Suzanna Dilber och Scott Ackerman är handplockad efter ingående samtal.

– Viktigast för mig har varit vad skådespelarna kan göra med varandra och vilka energier som kan uppstå mellan dem, säger han.

Pjäsens allvarligaste brist är kvinnorollerna, säger han. Kvinnorna är redskap.

Lil Terselius och Lo Kauppi har kämpat hårt för att göra Drottningen och Ofelia till levande kvinnor av kött och blod.

– Gertrud är drottning, mor och maka men Shakespeare har glömt henne som människa, säger Lil Terselius.

– Var det inte mer

Hur skall jag kunna göra en människa av det här

Det var min reaktion när jag nu läste pjäsen igen.

För att fylla bristerna har hon och Lo Kauppi skapat några stumma scener, och till Drottningen har Lil Terselius saxat in texter från Shakespeares sonetter.

– Jag har aldrig förstått den Ofelia jag sett på film och teater, säger Lo Kauppi.

Hennes Ofelia är inte galen. Hon säger att om man lusläser texten och går till det engelska originalet ser man att hon är genomskådande och säger sanningar. Det hennes far och bror – Polonius och Laertes – säger om kärleken mellan henne och Hamlet spelas ibland som ett ordinärt familje­gnabb. Men inte nu:

– De är elaka och kränkande mot henne. Ofelia med sin sexualitet är fången i en stympningskultur där det inte är okej för tjejer att söka egna vägar. Det är den som är galen, inte hon. Hon brister, hon knäcks av sin anpassning.

Polonius pompösa självtillräcklighet blir i Per Burells tolkning otäck, inte komisk. Sin komiska ådra får han i stället utveckla när han ensam gestaltar de två dödgrävare som gräver Ofelias grav – en lek med döden när pjäsen alltmer stramas åt.

I det obevekliga maktspelet har Shakespeare placerat fyra faderlösa: Hamlet, vars far mördats av kungen, Laertes och Ofelia vars far mördats av Hamlet och den norske prinsen Fortinbras som i pjäsens sista minuter bevittnar det slutgiltiga blodbadet och tar över den danska kronan. Hans far mördades av gamle kung Hamlet, numera vålnad.

– Alla är ekon av varandra och de dödar varandra, säger Lars Norén.

Om den Hamlet han såg för sig sade Lars Norén tidigt:

– Han är inte romantisk, han är inte vacker. Han har varit student i tio år och druckit mycket öl. Han mår inte bra.

David Dencik berättar att de diskuterade att han skulle gå upp femton kilo inför föreställningen och att han var beredd att göra det. Men så blev det inte.

Han sade inte ja direkt när han blev tillfrågad att spela Hamlet. Prestationsångest och vånda slog till, i synnerhet som ”Hamlet” är en pjäs alla har tolkningsföreträde till, även om de inte läst pjäsen. Vilket David Dencik upptäckte att han heller inte gjort, fast han trodde att han kunde den.

– Hamlet framstår för mig som en självmordsbombare med en närmast religiös kärlek till sin far. Han är självupptagen och narcissistisk och han har ett otroligt hat i sig, säger David Dencik. Apropå Hamlets galenskap säger han att den är ett spel för att han skall kunna stå utanför och iaktta. Han ger sig en frist.

– Men det är ju också lite galet.

Kungen, brodermördaren har ”råkat” döda sin bror, säger Iso Porovic och menar att mordet mer är politiskt än utslag av ondska, alltså en konsekvens av maktmaskineriet.

– Han söker djup ånger men finner ingen. Han kan inte leva med bördan, bara döden kan ge honom balans med det brott han begått. Han tar sitt liv, han ger Hamlet den värja han själv förgiftat.

Suzanna Dilber och Scott Ackerman fikar i gröngräset ett stenkast utanför ruinen under en paus. De spelar Horatio och Laertes och också de svekfulla parhästarna Guilden­stern och Rosencrantz. Dessutom spelar hon Teaterkungen och han Teaterdrottningen i den lilla pjäsen i den stora där Claudius avslöjas som mördare, pjäsens vändpunkt. Scott Ackerman, säger att även Laertes är en ofullständig roll:

– Så lite i början berättar vem han är. Den plan han sedan smider tillsammans med kungen när han kommer tillbaka efter att Hamlet mördat hans far är bara dum. Varför går han med på den

Och varför har han köpt dödlig salva

Utanför maktspelet och intrigerna står Horatio, Hamlets studiekamrat och förtrogne och den ende som överlever pjäsens slutslakt.

– Han är den ende främlingen, säger Suzanna Dilber. Hon ser Horatio som ett slags spegelbild av Ofelia snarare än av Hamlet.

– Allt Horatio gör har med Hamlet att göra. Han älskar honom. Han är en Ofelia som står ut med sin olyckliga kärlek. De andra väljer döden, han väljer livet fast han förlorar allt. Han fortsätter att leva för att berätta Hamlets historia.

Calle Pauli calle.pauli@dn.se 08-738 21 33

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.