Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-17 14:39 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/aniara-opera-for-orostider/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

"Aniara" - opera för orostider

Rymdeposet "Aniara" i Backateaterns tappning inleds som en gräll rockkonsert med tilltagande desperation. I dag är det inte atombombshotet som gör Harry Martinsons diktcykel aktuell utan snarare hotet mot demokratin och datorns inträde i varje människas liv.

SEDAN SEPTEMBER spelas "Aniara" för fulla hus på Backa teater i Göteborg och den kommer att finnas på repertoaren en bit in i april. Harry Martinsons diktcykel har dramatiserats av Sven-Åke Gustavsson och regisserats av Alexander Öberg.

Det är tredje gången det görs en scenversion av detta epos om åtta tusen emigranter som evakureras i rymdskeppet Aniara från det strålningsförgiftade Doris (jorden) och som tvingas till en resa utan slut när rymdskeppet kommer ur kurs efter en krock med asteroider. Karl-Birger Blomdahls epokgörande opera hade urpremiär på Stockholmsoperan 1959, under Stockholms festspel. Helge Skoog gjorde sin version av "Aniara" på Unga Klara 1982 och nu ges den igen, liksom på Unga Klara för en ungdomspublik.

Varför Aniara

Knappast något svenskt litterärt verk och gissningsvis ingen diktcykel har satts upp på scen så många gånger i olika dramatiseringar.

- Varje gång en epok ställs inför existentiella omvälvningar finns mycket att hämta i "Aniara", säger Alexander Öberg.

Harry Martinson publicerade "Aniara" 1956, under en epok när västvärlden hade rymdfnatt och bombningen av Hiroshima bara låg tio år bakåt i tiden. Liksom Hitlers skräckvälde, Stalins var tidsmässigt ännu närmre inpå.

På åttiotalet, när Unga Klara gjorde sin version, var det stora och allvarliga hotet miljöförstöringen och i dag lever vi i en epok där multinationella företag ställer demokrati och politisk anständighet åt sidan, och dessutom i en tid där datoriseringen öppnar oanade möjligheter och nya hot.

Allt detta verkar Harry Martinson ha varit medveten om på ett närmast profetiskt vis. I en intervju inför publiceringen av "Aniara" 1956 sade han att destruktionsvapnet fototurben som förintar Doris inte bara symboliserar atombomben utan lika mycket människan som utarmar och förorenar Jorden, förblindad av en teknisk utveckling som Martinson såg som destruktiv och människofientlig.

Central gestalt i Aniara är Miman, ett av människor konstruerat kommunikationsredskap som besjälat sig själv och som dör av sorg när Doris sprängs. Mimaroben sköter miman och han är den ende som talar direkt till oss i dikterna. Han är klok och medkännande.

- Aniara är Mimarobens loggbok, säger Alexander Öberg.

Karl Birger Blomdahls opera "Aniara" hade premiär under Stockholms festspel senvåren 1959 och den blev en av de absoluta höjdpunkterna i det fruktbara samarbetet mellan Blomdahl, poeten Erik Lindegren och koreografen Birgit Åkesson, ett samarbete som tidigare resulterat i koreografiska milstolpar som "Sisyfos" och "Minotauros".

Regissör var Göran Gentele, scenograf Sven X-et Erixson och dirigent Sixten Ehrling, också det en trojka med epokgörande föreställningar bakom sig. Några av operans främsta krafter gestaltade rollerna, bland dem Margareta Hallin, Kjerstin Dellert, Erik Saedén, Mariane Orlando, Arne Tyrén och Sven Erik Vikström.

Premiären föregicks av enorma förväntningar och det internationella intresset var stort. Förväntningarna infriades - "Aniara" blev en av Stock-holmsoperans största succéer någonsin. Den fanns regelbundet på repertoaren i över tio år och togs upp igen 1985.

Blomdahl hade snabbt tagit kontakt med Harry Martinson när "Aniara" publicerats.Han fascinerades av det samtidshistoriska temat och av Martinsons närmande till teknik och rymdforskning som han späckade med en helt egen vokabulär. Som librettist valde Blomdahl Erik Lindegren, ett inte helt självklart val - Lindegren modernist och introduktör av internationellt avantgarde, Martinson naturlyriker. Birgit Åkesson inkallades när det bestämts att Isagels stora roll skulle dansas.

I dag berättar Birgit Åkesson, som är den enda av upphovsmännen till operan "Aniara" som fortfarande lever, om Blomdahls och Lindegrens glädje när Martinson sagt ja, och hur de två satte sig och klippte bitar ur boken (de hade sju exemplar) som de lade pussel med enligt en säregen collagemetod. Så småningom blev det till ett libretto. Det var den proceduren Erik Lindegran kallade "konsten att förvandla en oxe till en buljongtärning".

Att en roll i en opera dansades var nyskapande. Det var det också att låta Den stenstumt döve skildra sin söndersprängning mimiskt, inspirerat av dövas teckenspråk. Rollen utfördes av en av Stockholmoperans främsta sångare, Ragnar Ulfung.

Miman blev i sin första sceniska gestalt en timglasliknande konstruktion uppbyggd av stålrör i ett mönster som associerade till ett blodomlopp och med en rektangulär skärm överst, påminnande om en teve. Mimans rapporter från Doris bestod av elektroniska och konkreta musikstycken, framställda under ytterst primitiva omständigheter av två ingenjörer på Sveriges Radio. Elektronisk musik på en operascen var också det en innovation.

Större vikt än i de senare versionerna lade Lindegren och Blomdahl vid diktatorn Chefone och hans förtryck, och hos rollfigurerna hårdrogs något speciellt karaktärsdrag - operan är uppbyggd som en nummerrevy med sju avgränsade scener. Kören av rymdpassagerare har en bärande roll i operan, mest som en ganska viljelös massa som låter sig förtryckas av diktatorer och manipuleras av sektledare.

På Unga Klara gjorde Helge Skoog sin version av "Aniara" 1982. Också den blev en långlivad succé. När den lades ner gjorde han tillsammans med kompositören Gunnar Edander en miniversion för en skådespelare och en musiker för Klara Soppteater, och den finns fortfarande med på repertoaren.

En mycket ung Helge Skoog fascinerades djupt av "Aniara" när den kom 1956:

- Jag greps av den existentiella tomheten, evighetsperspektivet och de teatrala karaktärerna, säger han.

Men han hade länge inga planer på att göra en regelrätt föreställning. När han tog med dikter från "Aniara" under ett av Unga Klaras berättarprojekt talade han om sin fascination av dem för Suzanne Osten.

- Och hon sade "gör en föreställning och regissera den själv" på det sätt bara hon säger sådana saker.

Helge Skoogs "Aniara" blev ett kammarspel för sex skådespelare som gestaltade de centrala rollerna och även gav röst åt anonyma passagerare. Scenen var enkel och ganska grund, tonen vardagsnära, musiken melodisk och sångvänlig. Närheten i rum och tilltal skapade en berikande intimitet, men under några svindlande minuter öppnade sig en stjärnhimmel över publik och skådespelare.

Skoog skrev manus tillsammans med Per Lysander, Gunnar Edander komponerade musiken och scenografen Roland Söderberg skapade en mima som absolut inte skulle associera till teveruta eller dator. I stället blev den en liten njurformad geléklump som sprack och smälte ner när den dog. Den associerade mer till en hjärna än till en teknisk konstruktion.

Helge Skoog säger att han alltid funderat över karaktärerna i "Aniara" och fascinerats över kasten mellan allvar, blärra, döden och evigheten:

- Det "Aniara" handlar om är ständigt aktuellt: krig, fred, miljö. Vem var det som sade att Martinson var opolitisk

Martisons fantastiska språk tog den unga publiken till sig helhjärtat. Helge Skoog säger att vill man nå några med de stora och livsavgörande frågorna skall man vända sig till mellanstadieelever.

För Alexander Öberg var det långt ifrån självklart att sätta upp "Aniara":

- Bra dikt men ingen dramatik, tyckte jag, säger han.

Men Sven-Åke Gustavsson gav sig inte, en övertalningskampanj vidtog och Alexander Öberg övertygades. Sin ingång till texten fann han i frågorna "Vad gör vi med oss på jorden" och "Vad är viktigt i livet

"

- Jag vill att texten skall mana till eftertanke innan, säger han. Och för honom har det också varit självklart att vända sig till unga, både i salong och på scen. Hela avgångsklassen på estetiska linjen på Angereds gymnasium är med i föreställningen.

På Backa teater är scenrummet stort som innanmätet på ett lastfartyg och indelat i olika spelplatser i två nivåer. Orkestern som dominerar fonden ger associationer till den orkester som enligt legenden spelade "Närmare Gud till dig" när "Titanic" sjönk. Miman tolkas av Maria Hedborg, vars vemodsfyllda ansikte projiceras på en skärm.

Alexander Öberg säger bestämt att Miman är ett kvinnligt väsen:

- En morsa.

Första delen av föreställningen är gräll och högljudd som en rockkonsert med tilltagande desperation. Högkomiker Sandon är en odräglig program- och lekledare i rullstol, Daisy Doody kallar han "Aniaras egen lilla silikonbakelse". Martinsons text blir genial i par med leken med det sämsta i teveunderhållningsväg. Så ändras allt - musiken spelas utan förstärkare, människorna är luggslitna och svepta i grå filtar, ljuset blir en kall arbetsbelysning. I mörkret som uppstår när Mimaroben blåst ut sitt ljus och bjudit frid känns det som om världen står stilla en stund.

Calle Pauli

calle.pauli@dn.se

FAKTA/Aniara

+ Harry Martinsons "Aniara" publicerades 1959.

+ Operan "Aniara" med musik av Karl-Birger Blomdahl och libretto av Erik Lindegren hade urpremiär på Operan i Stockholm 1959. Den sattes senare upp på Staatsoper i Hamburg 1960, Théâtre de la Monnaire i Bryssel 1960, svensk tv 1960, Landestheater i Darmstadt 1963, Malmö stadsteater 1977 och den invigde Göteborgsoperan 1994.

+ Helge Skoogs och Per Lysanders dramatisering gavs på Unga Klara 1982

+ Alexander Öbergs och Sven-Åke Gustavssons version hade premiär på Backa teater i september 2000.

+ De viktigaste personerna: Isagel, den kvinnliga chefspiloten, en sinnebild för "det rena intellektets princip", dyrkas av Mimaroben. Daisy Doody, älskvärd och aningslös, sjunger yurg på Dorisburgslang och förstår inte varför alla saknar Doris eftersom man dansar samma yurg här som där. Högkomiker Sandon, som tröstar resenärerna med sin Blärra. Chefone, som tar befälet och utvecklar ren diktatur. Under resan in i evigheten utvecklas en mängd sekter av opierökare och totemdyrkare, kittlare och vaginister, botgörare, domedagsprofeter och en ljussekt som leds av Den blinda poetissan.

Stockholmsoperan 1959. Erik Saéden var den första Mimaroben på scen 1959. Bakom sig har han en del av den timglasformade Miman, vars inre påminde om ett blodomlopp.

Unga Klara 1982. Daisy Doddy Lena T Hansson, Mimaroben Hans V Engström och de två rymdpassagerarna Astrid Assefa och Marian Gräns vinkar farväl till Doris genom rymdskeppets fönster.

Backa teater 2000. Mimaroben Mats Blomgren strävar efter att bevara sin vanskliga mänsklighet.

Backa teater 2000. Ylva Gallon som Aniaras egen lilla silikonpudding Daisy Doody.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt