Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Annica Kvint: Det ­handgjorda har politisk sprängkraft

Se görande som den brobyggare det är! Hantverk är ett språk som fungerar över gränser och det är som ett sådant vi bör se det i dag.

Det är ett av de underliggande budskapen i den nyutgivna antologin ”Konsthantverk i Sverige del 1”, där 18 olika skribenter omprövar konsthantverkets historia utifrån den tid och värld vi lever i nu.

Bort med traditionella materialuppdelningar och nationella förståelser, skriver redaktörerna Christina Zetterlund, Charlotte Hyltén-Cavallius och Johanna Rosenqvist i baksidestexten, och ger ordet till skribenter som är unga såväl som gamla, teoretiker likväl som utövare, boende i Sverige sedan många generationer eller inte. Också bokens avsändare ställer välgörande frågor om vem som ska ha tolkningsföreträde när historien skrivs: den är ett samarbete mellan Mångkulturellt centrum och Konstfack.

Att tolkningsföreträdet historiskt sett varit snävt får man åtskilliga exempel på. Som när virkning uteslöts ur historieböckerna under förevändning att det var en alltför trivial teknik därför att det ”bara” var arbetarkvinnor som ägnade sig åt den. Eller när begrepp som kvasi-, pseudo- och profitfunktionalism med all önskvärd tydlighet pekade ut den mer hantverksorienterade inredningskulturen som mindre värd under den massproduktionsvurmande funktionalismen.

”Konsthantverk i Sverige del 1” är en intressant bok, lika mångfasetterad och komplex som samhällsutvecklingen i stort. I en tidstypisk ambition att vara inkluderande innefattar den också sådant som kan kategoriseras som slöjd, konst, pyssel, formgivning, brukskonst, hantverk eller hemslöjd.

Jag ser den som ett slags kraftsamling för det handgjorda mot masstillverkning, automatisering och robotik. För i grund och botten handlar alltihop (som vanligt) om den politiska och sociala aspekten av produktion: vilken typ ska prioriteras? På vilken sikt ska man räkna när man bestämmer vad som är att betrakta som dyrt respektive billigt? Ska involverade människors välmående räknas in i kalkylen?

Arts and Crafts-rörelsens William Morris tillhörde dem som redan i slutet av 1800-talet ifrågasatte massproduktion och det socialt alltmer skiktade samhälle som den industriella revolutionen förde med sig. Han såg en politisk sprängkraft i handens verk.

I kapitlet ”Ett hantverksdrama” konstaterar arkitekten och forskaren Helena Mattson att vår tids värld med tydliga miljöhot återigen ställer frågor om hur vi organiserar vårt samhälle på sin spets: ”Kan vi fortsätta bygga ett samhälle utifrån värderingar, estetiska preferenser och produktionssätt som utgår från föreställningar om en ökad tillväxt och en stegrande produktion?”

Man kan ha olika åsikter om vikten av hantverk och också om vikten av att återgå till den typ av kretsloppsanpassad och därmed cirkulär ekonomi som William Morris förespråkade.

Men är det någonting som blir tydligt i den här antologin är det att åtminstone historien är cirkulär: Hur kommer det sig annars att Morris tankar om arkitektur, design och hantverk som djupt sammanvävda med politiska och sociala aspekter på nytt är så aktuella?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.