Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Äppelkäckt - men det räcker inte

Göta Lejons uppsättning av ”The sound of music” utgår från att alla i publiken kan ­historien om familjen von Trapp. Det är grund­proffsighet som räddar alpmusikalen.

”THE SOUND OF MUSIC”

Scen: Göta Lejon, Stockholm

Medverkande: Pernilla Wahlgren, Tommy Nilsson, Johan Wahlström, Malena Laszlo, Ulrika Liljeroth, ­Fillie Lyckow, Gert Fylking m fl

Den som sätter upp ”The sound of music” befinner sig i en rävsax. Det är förstås omöjligt att tävla med filmversionen från 1965 där Julie Andrews blir hög på musik mot en fond av äkta österrikiska alper. Samtidigt är det filmversionen som gjort musikalen till en återkommande älskling på scenen.

På Göta Lejon heter lösningen en oblyg snålskjuts på alla föregångare. Här tar man Milka-kossorna vid hornen och låter Pernilla Wahlgrens Maria göra entré genom lager av scendimma mot en målad alpkuliss à la technicolor, innan hon från ett hustak brister ut i titel­temat.

Resten av scenografin går i samma lite bombastiskt naturalistiska stil.

Det är nästan rörande och skulle också kunna fungera som ironi – särskilt när kostymmakaren Lars-Åke Wilhelmson till detta får excellera i hängselkortbyxor och vansinnesmönstrade dirndl-klänningar – om det inte vore så att allt det äppelkäcka i denna verklighetsbaserade historia utspelas i nazismens skugga. Ett inslag som här just förblir skugga med skurkar tecknade som seriefigurer.

Eftersom det trots allt slutar lyckligt kunde det kanske duga om det i Staffan Götestams regi för övrigt fanns någon vilja att över huvud taget gestalta skeendet. Nu tycks man i stället helt lita på att publiken redan kan historien: Vi vet ju exempelvis att Maria och den tillknäppte kapten von Trapp (Tommy Nilsson i en lätt distanserad men inte helt avig version av sig själv) kommer att bli kära, så varför alls visa hur? Räcker det inte att bara säga replikerna?

Det finns för mycket av ­sådan regimässig låt gå-attityd i uppsättningen. Att det trots allt bär hyggligt är tack vare den inbyggda grundproffsigheten hos de medverkande: Från Pernilla Wahlgrens ostoppbara bulldozer­käckhet till tajmingen hos Malena Laszlos snobbiga baronessa och Johan Wahlströms snyltande festival­arrangör, samt inte minst hos de sju väldrillade barnen, med Ulrika Liljeroths fint sjungna Liesl i spetsen.

Till och med den livs levande schäfer som söker efter de flyende von Trapps på slutet visar sig vara ett sceniskt proffs.

Sara Norling

teater@dn.se