Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Arbetet måste inte räddas

Utmaningen när jobb försvinner är att på djupet definiera ”arbete”, nu och i framtiden. ”Det största samhällsuppdraget är att börja fundera över en annan existensbas”, skriver författaren och professorn Bodil Jönsson.

Platon gav på sin tid sina lärjungar i uppdrag att ”rädda fenomenen”. Bakgrunden var den dåvarande föreställningsvärldens krav på att alla himmelska rörelser skulle vara cirkulära. När så planetbanor sedda med jordiska ögon faktiskt visade sig vara allt annat än cirkulära, före­föll ordningen rubbad och skulle därför återställas. ”Räddningen” bestod i att man till sist lyckades ”förklara” observationerna med tänkta cirkelrörelser överlagrade på varandra så att de tillsammans kom att forma just de rosettbanor som planeterna beskrev. Vilken lycka! Själva idén, teorin, den gamla tankegrundvalen kunde därmed behållas oförändrad.

Vad var det då för mening med att fenomenen räddades? Jo, att man fortsatt kunde vidmakthålla en föreställning om att himmelska rörelser är väsensskilda från jordiska. Därmed slapp man se respekten för det himmelska gå förlorad. Långt, långt senare när människan hade insett att jorden faktiskt inte var alltings centrum, blev det emellertid uppenbart att hela detta räddningsarbete bara utgjorde en historisk krumelur. Det hade helt enkelt inte funnits några ”fenomen” värda namnet att rädda.

Kommer det att bli så också med den nuvarande doktrinen Rädda Arbetet eller snarare Rädda Föreställningen Om Den Nödvändiga Arbetslinjen? Framtida människor, framtidskulturen och framtids­samhället kan få svårt att förstå 
vad det är som vi så krampaktigt håller fast vid. Går det att mycket, mycket försiktigt, till en början i hypo­tetiska termer, börja samtala om detta?

Själv hör jag till dem som tycker att det är bättre att förekomma än förekommas. Det går inte att blunda för den digitalisering som nu sveper fram. Drygt hälften av alla jobb i Sverige kan vara automatiserade inom 20 år. Det blir framför allt enkla och medelenkla arbetsuppgifter som försvinner. I ambitionen att Rädda Arbetet diskuteras nu främst vilka mekanismer det kan bli som så kan kompensera digitaliseringens effekter att det kan kvarstå ett oförändrat behov av mänsklig arbetskraft.

Men är verkligen ambitionen att till varje pris Rädda Arbetet konstruktiv för framtiden? Eller kan och bör den luckras upp? Det här behöver många och breda och djupa samtal. Det går inte att komma framåt via slagträn, ytargument eller skenvunna debatter, det som krävs är öppenhet, långsiktighet, eftertänksamhet och uppriktiga samtal. Och ett undvikande av snabba konfrontationer om vilka ”lösningar” (beskattning av robotinsatser, medborgarlöner etcetera) som skulle stå till buds om det formaliserade arbetet inte för alltid förblir alltings nav.

Jag vill kasta upp tre bollar i luften med anknytning till detta:

1. Människan är en handlande varelse

Ja, det är inte alls människan som handlande varelse som jag ifrågasätter när jag vill syna det formaliserade arbetets särställning som uppbyggare av både individ och samhälle. Jag är exempelvis varmt fäst vid Karl Bertil Jonssons julbudskap i tv om att ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Men just därför, just för att ”arbete” är så centralt, behöver vi bättre reda ut vilka av alla mänskliga handlingar som vi valt att kalla för ”arbete” och vilka vi kallar för ”icke-arbete”. Och varför man så länge och så ivrigt buntat samman vitt skilda aktiviteter under en och samma beteckning, ”arbete”, och sedan normerat och reglerat dem efter en och samma mall.

Tänk bara på vår låsning vid arbetstid. Vad står arbetstid för i alla de kreativa yrken där det är omöjligt att styra prestationerna till någon viss arbetstidslängd eller ens till någon avgränsad del av dygnet? Och vad är det som skapat föreställningen att alla ska arbeta i en och samma omfattning och att denna ska vara så kallad ”hel tid” (också det en normkonstruktion, av människan skapad)? Solidaritet är inte till för att alla ska vara lika; solidaritet är till för att vi ska kunna vara så olika som vi faktiskt är och ändå leva så bra som möjligt tillsammans i denna världen.

Många vet om att också de som formellt inte ”arbetar” så mycket kan vara till gagn för andra. Kanske till lika stor nytta som om det hade varit ”arbete”? I stor skala hjälper exempelvis far- och morföräldrar till under barnbarnens uppväxttid. Och närstående, vänner och grannar hjälper år ut och år in männi­skor som har svårt att klara sig på egen hand. Ibland går omfattningen av insatserna vida utöver det som en arbetstidslagstiftning tillåter – men så kan det förbli eftersom det ju inte räknas som ”arbete”. Det gör inte heller det idéburna engagemanget, enskilt eller i organisationer, och inte hemarbetet. Inte ens arbets­resorna räknas in i arbetstiden.

2. Arbete som basen för samhället

Samhället vilar sedan länge på människors reglerade arbetsprestationer. På så sätt har det kunnat omfördela resurser och samtidigt skapa ett omfattande välfärdssystem av välfärdstjänster. Samhället och det gemensamma är nu kanske ännu viktigare än tidigare eftersom vi har blivit så individualiserade och urbaniserade. Så var finns då de kreativa samhällsbyggare som mot bakgrund av digitalisering, individualisering och urbanisering vill ventilera idéer om huruvida det går att bygga upp det gemensamma inklusive dess välfärd på andra grunder än räknade arbetstimmar?

3. Arbete för resultatets eller för processens skull

På ett seminarium kring förnybar energi ställdes nyligen pellets­användning i en viss situation mot vindkraft. Arbetsaspekterna var ett av argumentationens huvudspår. Vindkraftverken ger arbetstillfällen bara under byggtiden och har ett närmast obefintligt underhålls­arbetsbehov, medan pelletsanvändningen skapar sysselsättning i vitt skilda delar av processen. Vilket var ett av argumenten till varför den är ”bättre”.

Men hur skulle våra i bokstavlig mening faktiskt arbetsbelastade förfäder sett på att vi nu letar efter
det mest arbetskrävande? Vår samtid talar med dubbla tungor och handlar dessutom med dubbla avsikter. Mitt i en period av hyllad arbetsreducerande teknikutveckling anstränger man sig för att hitta på så arbetsskapande processer som möjligt. Lite liknar det faktiskt Goyas
konstverk över Kronos som äter upp sitt eget barn.

Resultatmässigt är digitaliseringen nu på väg att öka totalverkningsgraden av mänskligt arbete. På vissa områden tar den över helt. Vi klarar alltså resultaten med råge – men hur klarar vi processen? På individnivå: en människa kommer fortsatt att vilja känna stolthet över att hon kan prestera så att hon klarar sig själv och sina närstående och samtidigt bidrar till världen. Sker det inte enbart i det formaliserade arbetets termer, så måste det få ske på andra kreativa sätt, sådana som vi kanske börjar bli mogna för nu i individualiseringens spår. Jag har svårt att tro att vi kommer att vilja fortsätta med arbete som ren terapiverksamhet när vi väl genomskådat att det i sin gamla bemärkelse inte längre behövs i samma utsträckning som förr.

Men vi vill ha gemenskap och så länge som ”alla andra” är på jobbet, är det där som gemenskapen finns och där som normen sätts för vad som är ”rätt”. Den som blir arbetslös känner sig sällan arbetsfri i positiv bemärkelse. Snarare lika övergiven som det barn som till äventyrs inte går på dagis och inte har några lekkamrater hemma eftersom ”alla andra” är där. Vad jag vill få upp till ytan är reflektioner kring hur vi kan handla om snart inte längre ”alla andra” finns på arbetet och när undantagen börjar bli till regel.

På det individuella planet kommer det att växa fram en myllrande mångfald. Till en början kan vi kalibrera om våra ögon och på så sätt urskilja hur det bland alla dessa unga så kallat arbetslösa finns de som arbetar tio timmar om dygnet eller mer med sin musik. Ska kanske det de uträttar faktiskt ses som ett ”arbete”, även om inte alla råkar höra till det fåtal som når framgångar utomlands och därmed (enligt det gamla sättet att tänka) ökar svensk BNP och export? De engagerar sig ju faktiskt, de presterar och de bidrar garanterat till andras upplevelser.

Den samhälleliga arenan är svårare men väl så viktig. Ändå har jag bara vågat antyda den skissartat i den korta punkten 2 ovan. Helst skulle samhället vara en föregångare. En första åtminstonenivå kan vara att man uppriktigt intresserat följer alla de spontanverksamheter som myllrat upp som alternativa ”arbeten”. Sedan är det lovvärt om man också börjar stötta fler sådana initiativ. Men det största samhällsuppdraget är ändå det att för samhällets egen del börja fundera över vilka andra existensbaser det kan gå att stå på vid sidan om det formaliserade arbetet.

Bodil Jönsson

Arbetsmarknaden är på väg att förändras i grunden. I går var det arbetarna i industrin som slogs ut, i dag och i framtiden riskerar även tjänstemän och akademiker att bli överflödiga när datorerna tar över jobbet.

I en serie 
artiklar belyser DN Kultur hur den fundamentala förändringen kan påverka sam­hället, ekonomin och människan. I första delen (30/4) skrev sociologen och DN-medarbetaren Roland Paulsen om vår historiska chans till arbetsbefrielse. I andra delen (12/5) dödförklarade Per Schlingmann, författare och rådgivare, begreppet arbetslinjen som han själv lanserade under sin tid som Moderaternas partisekreterare.

Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknisk forskning vid Lunds universitet. Hennes bok ”Tio tankar om tid”, där hon formulerade begreppet ”ställtid”, (1999) fick stort genomslag. Hennes senaste böcker handlar också de om tid, och om åldrande.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.