Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Arg och ärlig vädjan från de förtryckta

Utifrån den svarta amerikanska feministen Assata Shakurs självbiografi skapar Tribunalen en kantig och enkel föreställning som berör starkt.

”Svarta revolutionärer ­faller inte från månen”

fritt efter Assata Shakurs ”Min historia” samt andra texter

Regi: Ellen Nyman. Översättning av Shakurs bok: Per Björklund. Textbearbetningar: Åsa Lindholm, Emma Palmkvist, Maja Björkquist, Ellen Nyman, Miranda Stenberg samt de medverkande. Rum och ljus: Anton Andersson och Daniel Andersson. Komposition och ljuddesign: Jonatan Eklund. Medverkande: Kudzai Chimbaira och Francine Agbodjalou. Spelas delvis på engelska. Scen: Teater Tribunalen. Speltid: ca 1 tim.

Tribunalens scenrum är ommålat – taket svart, resten kritvitt och helt tomt. Publiken sitter på golvet eller på spridda stolar. Hela salongen ­vibrerar ibland av förbiflimrande ljus och dunkandet från fram­rusande tunnelbanetåg, storstad och nutid.

Regissören Ellen Nyman, känd bland annat för Helsingforsgruppen Subfraus queerfeministiska vaudeviller skapar en svartvit, eller snarare vit värld, en vitmakts-värld vi faktiskt lever i. Hon visar hur osynligt det vita är för den som själv är vit.

Utgångspunkt för föreställningen är den svarta amerikanska feministen Assata Shakurs självbiografi ”Min historia”, några andra texter och dikter samt smått och gott ur medverkandes egna erfarenheter.

Till exempel det oförblommerat fräcka pillande i håret som de två skådespelerskorna utsätter oss (rakhåriga) för. Okommenterat, medan de pratar om annat på ett för mig främmande språk, börjar de fläta, knyta och dra i någras frisyrer. Ingen värjer sig, men alla i publiken upplever vad den med afrohår kan råka ut för vareviga dag.

Shakurs röst ur högtalarna ger före­ställningen dess bas i medborgarrättsrörelsens USA på 1960-­talet. Inte minst avsnittet om FBI:s oerhörda jakt på den svarta oppositionen, COINTEL, ett in­rikesspionage som inte blev känt förrän efter 40 år, är upprörande. Men också den längre historien finns med. Den ­nigerianske mannen med det svenskklingande slavnamnet Gustavus Vassa köpte sig fri och skrev sin självbiografi 1745. I USA hade det vid mitten av 1800-talet fötts 600 000 mixade barn i USA, efter hur många våldtäkter av slavägarna?

Och i dag: namnen på unga svarta, som med olika av rätten oftast godtagna bortförklaringar har dödats av vita, i häkten, i bilar och på öppen gata, räknas upp i mikrofon. Bara en bråkdel nämns, men listan är ändå lång.

Jag har invändningar. Rasismen i Stockholms Tingsrätt finns säkert men inte så grovt och öppet, och inte enligt den formalia som beskrivs här. Carlos Marighellas ”Handbok för stadsgerilla” lockade kanske på 1970-talet, men känns i IS omedelbara närhet inte så meningsfull.

Men huvudsakligen är det de upproriska appellerna, de självmedvetna, självupplevda bekännelserna och dikterna som präglar föreställningen och de bärs av en arg och ärlig, kantig enkelhet som berör starkt. Inte minst i skenet av den reaktionära och rasistiska ­offensiv som pågår i USA, Sverige och världen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.