Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Att tro, och att tro sig veta.

Inte så få kristna ­forskare ser religionen som en grund för sin naturvetenskapliga övertygelse. Skillnaden mellan att uppfatta Gud som ­alltings orsak, eller ­slumpen, blir i praktiken inte särskilt stor.

Religiösa forskare hamnar ofta i en delikat situation eftersom deras tro av de flesta kolleger och chefer ses som ren vidskepelse. De känner sig heller sällan hemma hos bokstavstroende religiösa samfund, som förkastar väletablerade vetenskapliga teoribyggen som att kosmos bildats för många miljarder år sedan genom Big Bang och att allt liv styrs av evolutionsteorins lagar. Man har därför valt att ligga lågt. På senare tid har flera kristna forskare försökt deklarera en tredje väg där de hävdar att deras religiösa tro inte bara är förenlig med utan också en grund för deras naturvetenskapliga värld. Det rör sig alltså inte om bisarra, misslyckade forskare med böjelse för krea­tionismen, utan om väletablerade forskare som själva gett väsentliga bidrag till forskningen inom evolutionsbiologi, fysik och astronomi. Bland and­ra chefen för genomprojektet (som handlar om kartläggningen av människans gener), genetikern Francis S Collins, som under tidigt 2000-tal var rådgivare åt president Bill Clinton i vetenskapliga frågor, och Harvardastronomen och vetenskapshistoriken Owen Gingerich.

Fördyningarna till fenomenet kunde anas mot slutet av nittonhundratalet, och det var då främst astronomer, fysiker och matematiker som inför upplevelsen av kosmos naturlagar började fundera över om världsalltet, liksom livet på jorden, bara var ett exempel på det som biokemisten och Nobelpristagaren Jacques Monod kallade slump och nödvändighet. Monod såg kosmos som ett grymt fängelse för tänkande människor: ”Ett universum som är dövt för hennes musik, likgiltig för hennes förhoppningar liksom för hennes lidande eller hennes brott.”

En motreaktion mot idén att universum skulle styras av slumpen och nödvändiga naturlagar har uttryckts av Princetonprofessorn i teoretisk fysik Freeman Dyson: ”Då vi tittar på universum och identifierar de många tillfälligheter som samverkat till vår favör tycks det nästan som om universum på något vis visste att vi skulle komma.”

Vad Dyson syftar på brukar kallas den antropiska principen (formulerad av Brandon Carter 1974) och är en företeelse som förbryllat forskarna världen över. Det visar sig nämligen att det är talvärdena på några få så kallade fundamentala naturkonstanter som avgör vilka fysikaliska och kemiska egenskaper allt i universum har i dag och kommer att få i framtiden. Exempel på sådana naturkonstanter är ljusets hastighet, neutronens och elektronens massor. Eftersom förutsättningarna för uppkomsten av liv visade sig vara mycket känsliga för variationer i naturkonstanternas värden och det saknas en konsistent teori för hur dessa kvantiteter ska beräknas, var det givetvis frestande att som Dyson söka lösningen inom mystikens utmarker.

För religiösa forskare som Gingerich var detta bara ett av många tecken på Guds ständiga närvaro i naturen. En allsmäktig Gud hade genom sin godhet sett till att vi, som Leibniz påstod, faktiskt lever i den bästa av världar. Fysikern Brian Greene söker däremot lösningen i sin forskning om supersträngar – kanske kommer det att gå att beräkna alla naturkonstanter ur något grundläggande fysikaliskt förhållande.

Biologen och författaren Richard Dawkins kommer i sin nyutkomna bok ”The God Delusion” med flera intressanta uppslag till varför naturens fundamentala konstanter tycks ligga inom en ”guldlockszon”, som han kallar den. Att vi uppfattar det som besynnerligt kan mycket väl bero på att människan rent psykologiskt har svårt att hantera osannolika händelser. Till exempel är den som vinner högsta vinsten på lotteri eller råkar ut för en svår olycka ofta oförmögen att acceptera att det beror på den blinda slumpen – man vill hellre se ett mönster, en förklaring (gärna övernaturlig) till det osannolika. Där har Dawkins säkert en poäng, likväl vill han inte tillgripa slumpen som förklaring till att naturen tycks styras av en antropisk princip. Kanske är det, som bland andra fysikerna Martin Rees och Leonard Susskin föreslagit, så att vi lever i ett ”multiversum” (på engelska ”multiverse”), alltså att det finns många olika parallella universa. Dawkins tänker sig att det skett en evolution där naturkonstanterna varierat men kanske uppnått jämvikt i det universum som vi lever i.

Men är inte det lika osannolikt som att Gud bestämt värdena på naturkonstanterna? ”Den avgörande skillnaden mellan den genuint extravaganta Gudshypotesen och den likaså extravaganta multiversumhypotesen är en fråga om statistisk osannolikhet”, svarar Dawkins och syftar på att hur märkligt det än låter så är teorin om multiversum en lösning som är förenlig med kvantmekaniken – och den har alltid visat sig korrekt. Att tvingas tillgripa Gudshypotesen reser enligt Dawkins ”fler problem än den löser”, och syftar på att även Gudsteorin måste prövas med vetenskapliga metoder. Här reser sig en mur mellan den logiskt kyliga vetenskapsmannen och de religiösa människornas subjektiva upplevelse av Guds närvaro i naturen.

Astronomen Gingerich anser att hela kedjan från Big Bang till livets uppkomst innehåller så många otroligt osannolika steg att han är övertygad om att det är mer rimligt med en övernaturlig, teistisk förklaring än att det bara skulle vara slumpens lek (i vilken han antagligen även skulle ha inordnat Dawkins multiversumhypotes). Han pekar på att jordens läge i förhållande till solen gynnar uppkomsten av liv på ett optimalt vis, men också att om den elektriska enhetsladdningen varit obetydligt starkare hade vi antagligen inte haft andra grundämnen än väte och helium. Livet som vi känner det hade då inte varit möjligt.

En viktig slutsats som Gingerich drar är att ”forskaren med en teistisk meta­fysik kommer att närma sig laboratorieproblem på i allt väsentligt samma vis som sin ateistiska kollega i rummet mittemot”. Ateisten är alltså precis lika metafysisk som teisten och därför påverkas inte den vetenskapliga vardagen av synen på existentiella frågor. Detta är säkert riktigt för Gingerich och andra moderata teisters forskning, men inställningen leder till besvärliga gränsdragningsproblem. Hur skulle Gingerich förhålla sig om forskarna skulle lyckas framställa ”det osannolika”, kolbaserat liv, i repeterbara laboratorieförsök? Svaret är inte givet, men som den goda författare han är argumenterar han lågmält och sakligt, även om de välkända biologiska motargumenten avfärdas väl svepande eller uteblir.

Francis S Collins är en av få väletablerade biologer som både är kristen och fullt ut troende på den moderna evolutionsbiologin. Han instämmer exempelvis i att det mycket väl kan ha varit en ”mutation i FOXP2-genen som fick det mänskliga språket att blomma”. Som forskare och chef för kartläggningen av det mänskliga genomet kom han att fundera mycket över ett annat språk, nämligen det kemiska kodspråk som allt levande omedvetet ”talar” och som finns lagrat i dna-­molekylen i våra celler. I dag vet forskarna i detalj hur dna är uppbyggt och hur det via rna kodar för olika proteiner. Men hur kunde detta, livets kärna, uppstå på den livlösa planeten Jorden för så där 4 miljarder år sedan? För Collins är svaret givet: detta är Guds språk, vilket också är titeln på hans bok ”The Language of God” – och dna är Guds instruktionsbok. Men det starkaste argumentet för att det måste förhålla sig så är inte att forskarna är osäkra på väsentliga detaljer i hur det gick till då den första protocellen utvecklades, utan Kants morallag. Finns det något mer antibiologiskt än ”Vad bör jag göra?” och att de flesta av oss faktiskt instämmer i Kants gyllene regel, att vi ska behandla människor som vi vill att de ska behandla oss? Evolutionen har sin grund i att generna genom anpassning i konkurrens med andra levande organismer ska överleva och sprida sig med alla till buds stående medel; att här tala om ”moral” tycks lika orimligt som att göra det då räven kommer in i hönsgården.

Det är något oklart hur Collins tänker sig förhållandet mellan den genetiska koden och en morallag. Morallagen kan inte reduceras till dna, säger han, men är ändå på något för mig gåtfullt sätt kopplat till ”Guds språk”; kanske som kropp och själ? Han trasslar här in sig i ett av den klassiska filosofins besvärligaste problem på ett föga övertygande sätt. Det finns andra rent vetenskapliga invändningar mot Collins sätt att resonera, de flesta vältaligt framförda i Dawkins böcker men också i redovisningen av de senaste rönen om att samarbete inte alltid behöver strida mot evolutionens lagar. Lyckas generna sprida sig bättre genom att den organism de härbärgerar ägnar sig mer åt hjälpsamhet och ”moral” än åt våld och rofferi, så segrar den ”moraliska” strategin.

Min egen slutsats efter att ha läst dessa böcker är att kontroversen mellan vetenskap och religion inte går att lösa genom vare sig mer naturvetenskaplig forskning eller teologiska spetsfundigheter som gudsbevis. Vi kommer aldrig att få alla svaren, utan några förblir trosfrågor. Medan Dawkins tycks besatt av att bevisa att Gud inte finns, för hans opponenter Gingerich och Collins faktiskt en mer lågmäld argumentation som skulle kunna vara början till en dialog mellan forskare och intellektuella med olika syn på ­religiösa frågor. Konflikter kan vara vitaliserande men mycket handlar om gränsdragning: Vilka frågor ska höra till vetenskap eller till teologi, alternativt metafysik, och hur ställer sig troende till vetenskapliga framsteg som strider mot deras heliga skrifter? En sådan dialog skulle kunna leda till att både den religiösa fundamentalismen – ett av mänsklighets största problem – och den lika orimliga tanken att vetenskapen alltid har svaren förlorar i attraktionskraft.

För nog är det som Harry Martinson skriver i ”Aniara”:

Ty frågan gällde underverksfrekvensen

i Alltet tänkt som talmängdsuniversum.

Den synes sammanfalla så med Slumpen

att slump och underverk har samma källa,

och samma svar för båda synes gälla.

Jörgen Sjöström

essa@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.