Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 01:47 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/avignon-bjuder-pa-festivalyra-och-politik/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Avignon bjuder på festivalyra och politik

Avignon. Teatereuropa mot Den amerikanska fästningen. Det nyanserade men förtvivlade samhällsengagemanget på scenerna bryter mot den sjudande festivalyran när teaterfestivalen är tillbaka.

I fjol blev det ingen teaterfestival alls i Avignon. Teaterarbetarna strejkade i solidaret med frilansarna som fått dramatiskt försämrad arbetslöshetsersättning.

I år, när Europas största teaterfestival fyller 58, verkar det i gengäld finnas hur mycket arbetsvilja och energi som helst. Stan sjuder av teater. Lyktstolpar, träd och stuprännor är fullhängda med affischer. Överallt stöter man på skådespelare, enstaka eller i grupp, musicerande, mimande eller uppflugna på egendomliga ekipage, som delar ut sina vykortsflyers.

Det är mest "Off-festivalen" som syns så. Men också huvudfestivalen verkar fräsch och nytänkande.

Festivalcheferna Vincent Badriller och Hortense Archambault som tog över 2002 har demokratiskt nog delat på direktörstiteln fast han är utsedd till chef och hon till assistent.

De har också öppnat för andras idéer. Från och med i år knyts en verksam teaterkonstnär som "artiste associé" till festivalledningen. Den tyske regissören Thomas Ostermeier, chef vid Schaubühne i Berlin har fått börja. Han kommer att följas av i tur och ordning Jan Fabre, Josef Nadj och Frédéric Fisbach. Förutom att Ostermeier själv representeras med fyra föreställningar har han också kunnat välja verk av sina favoritregissörer och koreografer.

- Att en tysk regissör får vara med om att utforma festivalprogrammet är stort och kräver ansvar i förhållande till historien, säger han i en Le Monde-intervju.

Festivalplaneringen började samtidigt som både Tyskland och Frankrike vägrade delta i kriget mot Irak. Ostermeier såg festivalen som ett sätt att befästa denna fransk-tyska koalition.

- Jag ville ställa det gamla Europa, det som formades under franska revolutionen, mot det nya - "den amerikanska fästningen" så som regissörer som René Pollesch och Pippo Delbono skildrar det.

Resultatet har blivit en Avignonfestival 2004 präglad av medvetna val och viljan att presentera teater som engagerar sig i samhällsfrågor, som ser människors villkor och ifrågasätter dem. 70-talet är inte tillbaka, men politiken är det definitivt på teaterscenerna, mer nyanserad, luttrad och genomskådande, samtidigt också hårdare och mer förtvivlad än förr, i stark kontrast till festivalyran.

Ostermeiers egen föreställning "Woyzeck" är ett exempel. Aldrig har Büchners pjäsfragment från 1837 kommit närmare nuet än här. Som insidan på en vattenreservoar välver sig scenografins vägg uppåt och övergår omärkligt i det gamla påvepalatsets egna murar. Uppe på reservoarkanten står en skabbig korvkiosk. Ett par barn leker och plaskar i vattensamlingen på den tömda reservoarens botten.

Dagens Woyzeck är inte menig soldat och hunsad av sina officerare, han är invandrare och lever på platser som denna: utanför samhället, lagen och medlidandet.

Ostermeier har, som det brukas med "Woyzeck", stuvat om i ordningen mellan scenerna, men annars inte ändrat i texten. Doktorn är en dealer som har sina tricks och dekokter. Tamburmajoren är en våldsbenäget kriminell som Marie, sliten och cynisk i gympaskor och träningsjacka, dras till utan glädje. Woyzeck - Bruno Cathomas - rör sig med den utanförställdes och språklöses tafatthet i alla sammanhang, självskrivet offer för var och en, till och med för barnet i vagnen.

Pojken spelas av en kortväxt man med en effekt som på en gång är grotesk och rörande. Hiphoppare dansar halsbrytande snabbt på scenen, våldet glimmar bakom varje blick och mordet på Marie och hennes försvinnande ner i det plötsligt bråddjupa reservoarvattnet får publiken att dra efter andan.

Samhället är ett prisma, var man tittar avgör vad man ser. Ostermeier ser marginalmänniskorna, egentligen männen, mer utestängda och utlämnade än kvinnorna eftersom det finns ett manssamhälle dit de inte har tillträde. Inför magdanserskans uppträdande dansar de klumpigt, tafatt och orytmiskt i en grupp framför henne, utan kontakt med det kvinnliga, utan makt i det manliga.

En annan bild av samhället - här ännu tydligare manssamhället - ger Christoph Marthaler i sin mycket egendomliga "Groundings" som är en marthalersk vision med körsång och ett stilla vansinne av hur det gick till när flygbolaget Swissair år 2001 led ekonomiskt skeppsbrott på grund av en katastrofal besparings- och personalpolitik.

Marthaler har vävt samman historien om flygbolagskonkursen med sina egna erfarenheter från Schauspielhaus i Zürich där han är teaterchef, och där han höll på att avskedas för ett par år sedan på grund av administrationens besparingslust.

En stark medborgaropinion i staden stoppade avskedandet och Marthaler konstaterar i pjäsens programblad att liksom flygbolag är till för att flyga (och inte kan bedriva verksamhet genom att låta bli att göra det) så är teatrarnas uppgift inte att tjäna pengar utan att förändra vår blick på världen.

I hans pjäs är det flygbolagsstyrelsen vi ser, gråklädda män i kostym (och en kvinna, som får understryka det enkönade) i ett rum omgärdat av Marthalerscenografen Anna Viebrocks draperier i grått och vinrött rakbladsmönster. Dessa män är lika hemlösa som någonsin uteliggarna hos Woyzeck, men vad de saknar är inte kök och vardagsrum, utan hjärta och känslor och tankar.

När de öppnar sina små kabinväskor visar de sig alla innehålla identiskt lika uppblåsbara herrdockor i kostym, vilka de var och en kastar sig över med mun mot mun-metoden, ett pumpande som hos vissa strax övergår i ett vildsint kopulerande - tydligare kan det inte sägas, och att det sägs på Avignon-festivalen och på tyska, är kanhända ett tecken i skyn.

Vill man se prov på vad europeiskt kultursamarbete och en levande europeisk kulturdiskussion kan innebära är teaterfestivaler som denna inte fel ställe att leta på.

Ingegärd Waaranperä

ingegard.waaranpera@dn.se

o Avignonfestivalen

Thomas Ostermeiers urval:

"Kokain" av Frank Castorf

"Pablo au Supermarché Plus" i regi av Renè Pollesch

"Impromptus" koreografi av Sasha Waltz till musik av Franz Schubert

"Groundings, eine Hoffnungsvariante" av Christoph Marthaler

"Andromaque" av Racine i regi av Luk Perceval

Egna iscensättningar:

"Woyzeck" av Georg Büchner (premiär).

"Nora" av Henrik Ibsen.

"Concert à la carte" monolog av Franz Xaver Kroetz.

"Disco pigs" av Enda Walsh.

Ostermeier har också valt ut åtta nutida författare som den franskspråkiga publiken får möta i föreläsningar eller readings: Enda Walsh, Irland, Presnjakov, Ryssland, George F Walker, Canada, Gintaras Grajauskas, Litauen, Caryl Churchill, England, Biljana Srbljanovic, Serbien, Marius von Mayenburg och Falk Richter från Tyskland.

o Off-festivalen

Strejken förra året handlade i mycket om frigruppsskådespelares möjlighet att stanna i yrket. Att huvudfestivalen ställdes in var en solidaritetshandling med off-festivalen (även om inte alla inblandade var lika entusiastiska över detta). I år svarar off-festivalen med att ge allt:

539 teatergrupper spelar 667 föreställningar på 114 scener som släpper in publik snart sagt varje hel timme mellan 9 och midnatt under hela festivaltiden 3-27 juli.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt