Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Bachdialog. Gripande porträtt av dissonant klingande Jesus

”Matthäus-passion” av Sven-David Sandström. Uppsala akademiska kammarkör, Philharmonische Chor Berlin och Gävle symfoniorkester. Dirigent: Stefan Parkman. Solister: Sofia Niklasson, Anna Zander, Niklas Engquist, Lars Johansson Brissman, Olle Persson, Karin Dahlberg, Ivonne Fuchs, Timothy Fallon och Andreas Scheibner. Scen: Immanuelskyrkan i Stockholm.

En av den moderna svenska musikens största händelser var uruppförandet av Sven-David Sandströms ”High mass” i Berwaldhallen 1994. Ett verk baserat på samma text som till J S Bachs h-mollmässa och vars uttryckskraft var så omskakande att det överrumplade såväl publik som kritiker. En effekt som också kom att generera en högljudd debatt om huruvida Sandström, med sin då nyvunna breda uttrycksfullhet, hade sålt sin tonsättarsjäl till masskommunikationen.

Vad ingen visste då var att Sandström med detta verk hade inlett ett samtal med Bach. ”Jag har velat känna en historisk gemenskap med honom. Stå inför samma texter. Känna mig olik Bach och ändå inte”, som han uttryckte det i en intervju med mig inför sitt första passionsverk ”Ordet”. Med sina övriga Bachdialoger, bland dem sex motetter, ett ”Magnificat” och ett ”Juloratorium” har Sandström också alltmer avlägsnat sig från den starkt dualistiska och konfliktladdade stil som kännetecknade hans 1970- och 80-tal till förmån för ett ljusare och mera tillitsfullt uttryck. En musik där han vill få lyssnaren att känna ”den rena glädjen”.

Nu kröner Sandström sin tjugoåriga Bachdialog med en jättelik ”Matthäus-passion” för dubbelkör, orkester och nio solister. Ett verk baserat på samma text som Bachs. Och som han fått lov att ”hoppa på” (hans eget uttryck) för att skaka av sig de melodier som den är sammanväxt med. Metoden har varit lyckosam för det tar inte många sekunder innan man är inne i en helt annan värld än Bachs. En flödande varm fagottklang och skira stråkar vaggar oss in i en milt böljande stämning där en smältande vacker altstämma lösgör sig ur körbruset. Det är som en enda lång tröstande smekning. Och det är tydligt att Sandström skruvat ner sin arsenal – det här är verkligen musik för kyrkorummet snarare än för konsertsalen. Stefan Parkman står också för en utsökt känslig musikalisk ledning, och den välbesökta Immanuelskyrkan svarar med en mycket fin akustik.

Med en kvartett i rollen som den berättande Evangelisten får också Sandström fram en helt annan flexibilitet och variation än vad som är fallet hos Bach. Och en mera dynamisk interaktion med kören. Hela slutpartiet är ett lysande exempel på detta. Samtidigt infinner sig en viss distans efter ett tag med alla de konstfullt sammanflätade vokalstämmorna. Verkets andra solistkvartett som framför de kända ariatexterna är av yppersta klass – med sopranen Karin Dahlberg och mezzon Ivonne Fuchs i spetsen. Scenen med Petrus förnekelse är en höjdpunkt med en underskön ”Erbarme dich” som slår ut likt en nattlig blomma.

Men den som framträder allra intimast är personen Jesus, suveränt sjungen av Olle Persson, som här får ett alldeles speciellt fokus utifrån sina olika positioner av att vara den övergivne, den förnekade och den oskyldigt straffade. En gloriafattig och dissonant klingande närbild som överraskade mig. Inte minst eftersom Sandström tidigare sagt att han aldrig kunde tänka sig en Jesus på podiet. Men det kunde han nu, och gav oss ett porträtt som är något av det mest gripande han komponerat.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.