Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 22:54 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/bara-de-doda-stiger-av-i-kymlinge/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Bara de döda stiger av i Kymlinge

I tomrummet mellan Hallonbergen och Kista på Stockholms tunnelbanekarta finns en spökstation som byggdes men aldrig invigdes. Först skulle där bli en statlig stadsdel, sedan ett mönstersamhälle. Pontus Dahlman granskar den

eviga drömmen om Kymlinge - som nu är på tapeten igen.

text Pontus Dahlman foto Sam Stadener

DEN 27 JUNI 1967 TAR STATENS Järvafältsdelegation in på värdshuset Baggården i den ensliga byn Mässlingen, belägen på 700 meters höjd i Härjedalsfjällen. Gruppen har tre dagar på sig att dra upp linjerna för sin slutrapport.

Här finns urgamla timmerstugor och fyratusenåriga hällmålningar att fantisera kring, men männen i Mässlingen siktar rakt in i framtiden. Långt där nere och långt där borta ligger platsen för deras visioner: ett stycke av det ännu oexploaterade Järvafältet, det grönt slumrande området nordväst om Stockholms innerstad som snart skall börja bebyggas med stadsdelar som Tensta, Rinkeby och Husby.

Den 15 mars ett år senare lägger den av det kungliga majestätet bemyndigade delegationen fram sitt planförslag för "Statlig stadsdel". Det har tagit "10 manår" i anspråk och på omslaget målas konturerna till en "framtida bebyggelse" upp - en helt ny stadsdel inom ett 275 hektar stort område, som sträcker sig från skogsområdet Kymlinge i sydväst, till Edsviken i Mälaren i nordost.

På boulevardbreda promenadstråk renskrapade från sentimentala utsmyckningar syns människor som små fläckar, på väg från tunnelbanestationen i Kymlinge, långsamt promenerande till något av de statliga verk som utredningen föreslår skall flyttas just hit.

Det är en gigantisk modernistisk dagdröm från i förrgår. Ett byråkratiskt paradis vid horisonten mot norr. Det är fortfarande 1960-tal och allting är fortfarande möjligt. Enligt kalkylerna skall 2,5 miljoner människor bo och arbeta i Stockholm det magiska år 2000. På Järvafältet har statsminister Erlander lovat bygga bostäder för 150 000 människor. Och vid den där tunnelbanestationen skall idén om funktionsseparering bli verklighet: "Statlig stadsdel"och dess "tekniska institutionsstad" innehåller enbart arbetsplatser och inga bostäder. Gatorna är dragna i exakta rutnät. Allting är sorterat och rationellt maximerat.

Den "tekniska institutionsstaden" förkortas TI i rapporten och projektet är verkligen en spegelvändning av det ännu avlägsna 2000-talets helgade förkortning IT.

Men det blir ingen statlig stadsdel. I stället är det en hel politisk tidsera som dör där ute, i den vajande, tyst väntande granskogen. Fast markeringen för tunnelbanestationen får vara kvar. Som något att hänga upp nästa dröm på.

Varje utopi av rang skjuter en annan i sank. Och när Byggnadsstyrelsen i början av 1970-talet får chansen att planera bebyggelsen runt den planerade t-banestationen Kymlinge - efter ett riksdagsbeslut på att de statliga verken i stället skall flyttas ut i landet - är det många sår som skall läkas på en gång.

I "Utkast till generalplan för Kymlinge" från 1971 skriver Byggnadsstyrelsen att det tidigare förslagets funktionsseparering måste förvandlas till en "funktionsblandning". Man ser det jungfruliga Kymlinge som "en unik möjlighet" att skapa ett socialt mönstersamhälle enligt mottot att "Människans vardagsomgivning skall vara representativ för samhället i stort".

I Kymlinge skall bostäder varvas med arbetsplatser och ingen behöva vara mörkrädd på väg hem till någon sovstad genom något nedsläckt industrikvarter. Det är ett steg tillbaka till stenstaden, men det är en stenstad byggd av "serieproducerade och artificiella komponenter", där olika "sociala skikt" bor intill varandra, och där hypermoderna, aldrig tidigare skådade faciliteter ersatt slaskhinkarnas stinkande avloppsregn.

Under den fantastiska staden på Kymlingekullen löper ett grenverk av pneumatiska sopsugar som nafsar i sig allt avfall. I Kymlinge centrum finns inga bilar eftersom de parkeras i byggnader som bara kan nås från stadens utkant. I stället sker de lokala persontransporterna med "Robot-Tåg" - förarlösa el-minitåg som cirkulerar dygnet runt.

Och barnen

I detta lyckans laboratorium finns inga särskilda lekplatser utstakade. I Kymlinge skall hela utemiljön, "bortsett från motortrafikens utrymmen och skyddsområden", vara "utformad för lek och fritidsaktiviteter".

Men det blir ingen exempelbildande experimentstad för hela landet att ta efter. I mitten av maj 1971, bara några veckor efter att Byggnadsstyrelsen lagt fram sitt förslag till generalplan, rasar almstriden i Kungsträdgården. Byråkraterna får knäppa igen sina portföljer och packa ihop medan helskäggen hurrar. Blixtsnabbt sprider sig den gröna vågen utmed den blåa linjen.

Några år senare byggs ändå station Kymlinge på den bestämda platsen, efter att en viadukt ovan jord dragits över den så kallade Igelbäcksdalen. Perrongen anläggs, till hälften insprängd i berget och till hälften under öppen himmel. El dras, trappor läggs in och ett maskinrum för rulltrappor byggs för en uppgång i Kymlinges skogskant.

1973 invigs bostadsområdet Hallonbergen, med ponnyridning, tal av Olof Palme och sång från scenen med Ted Gärdestad; sjuttonåringen som tjugofyra år senare kastar sig framför ett pendeltåg några kilometer därifrån. 1977 är det Kymlinges andra närmsta granne Kistas tur. Snart är hela den nya blå linjen öppnad och trafikerad, men ingenting händer i Kymlinge. Tågen kör förbi i full fart dag som natt och resenärerna slutar snart undra över vad det är för något oinrett Atlantis de passerar innan tåget skjuter in i berget mot Kista.

Huka er, här kommer SCC Samhällsstrategerna AB! Det är äntligen åttiotal och allt är äntligen återigen möjligt. Våren 1988 skickar det ännu icke krognotsbefläckade fastighetsborgarrådet Mats Hulth två entreprenörstorpeder till direktör Bo Wijkmark på regionplanekontoret i Stockholm. Efteråt skall den till synes lätt förbluffade Wijkmark för hand på ett linjerat kollegieblockspapper skriva att han tror det är något "skumt" med alltsammans, och att besökarna av någon anledning varit "angelägna om att hålla förslaget hemligt".

Med sig har de båda männen en storslagen plan för Kymlinge med omnejd, presenterad som en planskiss med namnet "Projekt Fristad Tre Ess" och försedd med en karta som går att vika ut.

Här finns de hisnande siffrorna och de obegripliga måtten: 18 700 bostäder och 34 500 arbetsplatser skall byggas på det sammanlagt 3 350 000 kvadratmeter stora området; det vill säga på en ännu större yta än den som jättelika "Statlig stadsdel" och alla dess enklaver skulle tagit upp tjugo år tidigare.

"Storstockholmsregionens framtidsinriktning med kunskapsintensiva tjänsteverksamheter ... bör här ytterligare kunna befästas", står det i planen. "Nyckelord i dag är High Tech-High Culture-High Quality Architecture, för ett internationellt inriktat utbud inom Service-Kvalitet-Kreativitet/Innovation."

Men krafterna bakom projektet - på skissen står HSB:s namn - stannar inte där. "För att skapa förutsättningar för området att bli en nydanande miljö, både fysiskt, intellektuellt och känslomässigt, bör frågan väckas om inte någon form av fri status bör ges: En fristad för nyexperiment med klassiska anor!"

Men det blir ingen fristad i Kymlinge.

Inte heller något "Peace center 2000" för "fred, nedrustning och internationellt samarbete" i anslutning till stationen, enligt planskissen som Platzer Bygg lägger fram vid samma tid.

Inte heller någon ishall med plats för 10 000 personer, som en nedkyld jätteskalbagge över Kymlinge, vilket bolaget Kritum föreslår 1996.

Eller för den delen något bostadsområde enligt ytterligare ett ambitiöst förslag, som markägaren - det statliga fastighetsbolaget Vasakronan - presenterar 1998.

Det blir ingenting och det handlar inte bara om att Sundbybergs kommun vägrar släppa sin bit av den "gröna lunga" som Järvafältet trots den omfattande utbyggnaden fortfarande är.

Det handlar också om att de sentida exploatörerna inte tycks ta den viktigaste fienden i kampen om en utbyggnad av Kymlinge på allvar. Den är tolv centimeter lång och har tre par skäggtömmar kring munnen.

Grönlingen grumsar längs Igelbäcken. Den betar i sig några märgkräftor, stiger då och då upp till ytan genom det ljusgröna vattnet för att suga i sig några bubblor syre, sjunker ned i mörkret igen. Med största sannolikhet fullkomligt omedveten om att vara uppförd på den röda listan över hotade fiskarter i Europa - och att dess ynkliga, slemmigt gulbrunfläckiga lekamen förvandlats till ett vinande slagträ i en av Stockholms mest invecklade miljöstrider.

Sedan Rädda Kymlinge-kommittén bildades i mitten av 1980-talet har de och andra naturvårdsorganisationer och politiker försökt få till stånd ett reservat på Järva, inklusive den statligt ägda marken kring t-banestationen Kymlinge.

- Kymlinge är utsatt för ett mycket stort exploateringstryck, säger Charles Berkow på miljöpartiets riksdagskansli i Stockholm.

- Det är ett viktigt rekreationsområde för tiotusentals människor i miljonprogramsförorterna. Samtidigt har Sverige åtagit sig att skydda hotade arter, till exempel grönlingen.

Före valet i höst, och med denna sällsynta fisk i fickan, hoppas miljöpartiet på att ett beslut om att göra hela Kymlinge till ett naturreservat skall tas i Sundbybergs kommun. Under våren drar de ut på exkursion för att rita upp gränserna för olika skyddsgrader i området. Det finns en majoritet för beslutet, men det är ändå inte säkert att det blir verklighet, den här gången heller.

- Det finns ett ihärdigt rykte om att moderaterna i Stockholm uppvaktar näringsministern för att få honom att flytta kommungränsen så att Kymlinge hamnar i Stockholms kommun, för att det skall kunna bebyggas, säger Charles Berkow.

- Och i det aktuella så kallade samrådsunderlaget för den nya regionala utvecklingsplanen för Stockholm som regionplanekontoret tagit fram är Kymlinge dessutom bebyggt, du kan titta själv.

Om man tar fram ett förstoringsglas och riktar det mot den teckningen på sidan 62 i skriften Berkow nämner är verkligen Kymlinge åter bebyggt med ännu en vision. Om man tittar ännu närmare ser man att tåget på den blå linjen är på väg in mot ett stopp vid den öppnade tunnelbanestationen i ett Kymlinge med stora höga fyrkantsbyggnader, mindre höghus och en lång räcka arbetsplatser som bullerskydd mot E 4:an.

Byråkraterna har i själva verket aldrig velat släppa Kymlinge.

Regionplanekontorets programområdesansvarige Göran Johnson lägger fram samtliga regionplansutredningar för Stockholm som kontoret tagit fram. Han lägger dem i en stapel på det runda, vita fikabordet. 1958: 55 sidor. 1966: 248 sidor plus kartor. 1973: 117 sidor. 1978: 110 sidor. 1991: 151 sidor.

Sedan 1966 har Kymlinge funnits inritat i stadens regionplaner. I "Regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen 2001" (Rufs 2001) ingår Kymlinge i en ny stor stadskärna döpt till Kista-Sollentuna-Häggvik. Det handlar om tre förtätade regionala stadskärnor "som kan ge samlokaliseringsfördelar för breda företagskluster".

De bildar en triangel skall svara mot en region som återigen "växer ekonomiskt och befolkningsmässigt i snabb takt". Som är "en av världens mest innovativa stadsregioner". Och som år 2030 kan ha vuxit med 600 000 människor till 2,4 miljoner invånare.

Det silverglänsande aluminiumtåget gör några hastiga stigningar och dykningar i den granitgnistrande underjorden. Plötsligt skjuts vi rakt ut i den bländande solen på betongviadukten över Igelbäcksdalen mot Kymlinge t-station.

Tåget bromsar in där det aldrig annars bromsar in. Det stannar till och vi blir avsläppta på en perrong som täckts av grå gångplattor: oanvända, kvartssekelsgamla. Spökstationen Kymlinges inre ser ut som en brännugn, ett renskrapat betongmausoleum eller kanske en minimalistiskt stram egyptisk grav, där den döde härskaren glömt att ta med sig sina tillhörigheter till den andra sidan.

Fyrkantiga pelaravsatser skiljer de båda spårområdena åt; perronghalvorna där människorna skulle åkt norrut eller söderut mot stan. Kabelstumpar och armeringsjärn sticker ut ur taket och perrongkanterna, som ändarna på en suturtråd som någon kirurg har glömt att lirka ut. På golvet ligger drivor av kritvit sand: SL:s inhyrda saneringsstyrka har varit här med sina blästringsmaskiner och blåst bort den graffiti som brukar täcka väggarna.

Det smäller till långt inne i berget mot Kista och plötsligt rusar ett tåg in med oerhörd fart och blästringssanden virvlar upp i baksuget på perrongen.

Enligt den stockholmska mytologin är det här som självmördarna stiger av. Det är vid Kymlinge T-station de strömmar ut ur dörrarna som urblekta skuggor, de som kastat sig från loftgångarna i satellitstäderna, de som skjutit sig i armarna på Plattan och kastat sig framför tåget i Åkeshov.

Och de åker hit i ett silverfärgat tåg av modellen C5, kallat "Silverpilen"; en prototypvagn som för länge sedan tagits ur bruk men ändå sägs cirkulera genom tunnelbanenätet om nätterna och de ödsligt dunkla morgontimmarna. I kortfilmen "Silverpilen - ett spöktåg" säger speakerrösten att tåget till slut stannar "vid en station utan rulltrappa, utan utgång, utan återvändo. Du har kommit till Kymlinge."

Direkt efter Kymlinge kommer Kista. Utopin som förverkligades, staden som verkligen byggdes. Och den växer än, i en tredje eller fjärde byggvåg av glas och solreflexer.

Det sägs att ingen längre talar om "den nya ekonomin", men det är inte sant. I Kista finns de dynamiska dinosaurierna; överlevarna efter IT-bubblan Här finns företag som utan ironi heter "A brand new world" och ett hotell med namnet "Mr Chip". "Porten till Kista" står det på en femton meter hög banderoll fastpänd på ett halvfärdigt bygge - det är Skanskas gigantiska, glasinklädda kontorsbyggnad Kista Entré som skall vara klart nästa år.

Men här finns en ännu högre byggnad. Man ser den på miltals avstånd och när den är färdig kommer den att vara 160 meter hög och Sveriges och norra Europas högsta kontorsbyggnad. Den heter Kista Science Tower och skjuter rakt upp i himlen.

När vi går ut på det triangulära våningsplanet nästan hundra meter upp slår solen rakt in. Fredrik Nilsson, projektledare på NCC Fastighetsutveckling, visar hur det kommer att se ut: de väldiga stålbalkarna som bildar husets skelett kommer att ligga frilagda med bultar och allt. Det skall vara "lite Titanic-känsla över det hela", säger han. Här blir 2 500 arbetsplatser på 42 000 kvadratmeter i sex sammanlänkade triangulära huskroppar, som kompletteras med olika service- och tjänsteenheter där man "till och med kan lämna in sina skjortor till tvätt".

- Vi har försökt skapa ett landmärke som symboliserar Kista. Genom den triangulära spetsiga formen signaleras skärpa och precision.

- Det blir spektakulärt. Det här med spetsen är otroligt unikt, vi skapar ett hus som inte finns, säger Fredrik Nilsson.

Han berättar att ett sådant här högt hus uppför sig som en vinge. Vinden klyvs i spetsen och skapar därmed ett undertryck på ena sidan. Vi borde alltså kunna lyfta nu. Men det är något som håller oss tillbaka.

Vi tror att saker och ting bara dör längs vägen, men de är inte döda. De ofödda Kymlingebarnens snöbollar träffar oss som regnstänk i ansiktet. Mobiltelefonsignalen som ekar mellan tallarna i Kymlingeskogen är larmsignalen hos vaktmästaren på det hydrologiska institutet i Statlig stadsdel. Eller din mammas väckarklocka i Lyckans laboratorium.

Porten tillbaka till Kymlinge är inte av glas, utan gjuten i betong och smyckad med sopor. Den består av två bropelare under vägbron med nummer 279 och sitter i Kistas främre kant.

Det är förmiddag, stark sol, kall blå himmel och frost i skuggorna. När tåget söderifrån skjuter in under stationstaket sjunger det i marken som när det sjunger i isen.

Kymlinge är Kistas mörka tvilling. Skuggan, följeslagaren, spegelbilden. Från TI till IT och kanske tillbaka igen. Kymlinge är den 101:a stationen i Stockholms tunnelbanesystem, den udda som stör det jämna. För övrigt har Stockholms nye landshövding, Mats Hellström, nyligen fått i uppdrag av regeringen att se över statens mark för eventuellt bostadsbyggande, vilket även skulle inbegripa Kymlinge. Just när du trodde att drömmen var över.

Pontus Dahlman

kultur@dn.se

KYMLINGE OCH ANDRA DRÖMMAR

+ Ett annat insomnat svenskt jätteprojekt: I Hansta norr om Stockholm fanns långtgående planer på en ny komplett stad. Området är i dag naturreservat, berömt för sina hassellundar.

+ En annan spökstation: I London finns den aldrig öppnade stationen North End, 60 meter rakt ned i jorden. Här lär man under 1950-talet ha kontrollerat att tunnlarna klarade en översvämning under ett eventuellt kärnvapenanfall.

+ Litteratur om Kymlinge-området: Uppsatsen "Dragkamp om storstadsmark" av Ulf Andersson (1998).

Framtidens ruiner. Perrongen vid Kymlinge tunnelbanestation sprängdes ut i berget i början av 1970-talet, men togs aldrig i bruk.

Tåget har gått. I Kymlinge stiger ingen levande av.

Ett hål i marken. Under en gräsbesådd järnplatta finns den förberedda nedgången till Kymlinge t-banestation. Genom hålet hör man tågen rusa förbi.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt