Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 10:25 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/bedagad-humor-klipska-kvinnor-och-korkade-karlar-i-kontrastrik-shakespearekomedi/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Bedagad humor. Klipska kvinnor och korkade karlar i kontrastrik Shakespearekomedi

Läckö slott spinner vidare på Shakespearetråden, tänker sig borggården som en västgötsk Globeteater och följer upp fjolårets Britten­opera ”En midsommarnattsdröm” med Verdis ”Falstaff”. Den italienske tonsättarens sista opera från 1893 är en lyrisk komedi i tre akter, fylld av förväxlingar, förklädnader och förälskelse. Falstaff-karaktären – en frossande och fåfäng adelsman – förekommer i flera Shakespearepjäser, bland annat ”Muntra fruarna i Windsor”. Men i Läcköoperans version har 1400-talets engelska Windsor ersatts av en småborgerlig sekelskiftesmiljö, där den berömda tvättkorgen småningom tippas i Vänern i stället för i Themsen.

Bas­barytonen Lars Arvidsons kulmagade Sir John Falstaff är en burdus och bedagad cirkusdirektör med tveksam personalpolitik och usel moral; Cirkus Falstaff går ekonomiskt knaggligt och för att fixa finanserna ämnar han förföra och ragga pengar av stadens rika fruar. När han försöker få omkull Alice Ford (Lisa Carlioth) och hennes väninna Meg Page (Matilda Paulsson) med identiska kärleksbrev går det inte riktigt som han tänkt sig.

Operans tidlöshet är egentligen lite svår att förstå; humorn har liksom Falstaff själv blivit mer slak än styv med tiden och temat ”så tuktas en kvinnokarl” är för trubbigt för att läsas feministiskt. Daniel Hällströms Mr Ford – maken som tror sig bedragen – är visserligen både fåraktig och furiös, men ofta är Märit Bergvalls regi mer enkelriktad. Kärleksparet Nannetta (Vivianne Holmberg) och Fenton (Markus Pettersson) får till slut varandra, men framstår som rätt ytligt skissade. Men så är ”Falstaff” framför allt en ensembleopera som bygger på kontraster – kvinnorna är klipska och karlarna korkade. Slottssvalorna kvittrar annars ivrigt i kapp med ett jämnt och välklingande sångarlag som med något småsluddrande undantag får Catarina Gnosspelius svenska översättning att nå ut över borggården. I grunden finns förstås också tankar om ett samhälle i förändring och finalfugans optimistiska skrattbudskap att luta sig mot. Amanda Romedahl Erikssons scenografi utgår från den elisabetanska utomhusscenens enkelhet och låter en skjutbar kuliss med olikfärgade draperier rama in såväl cirkusmanege som borgerligt sällskapsrum. Anna Ardelius och Therésia Frisk fångar i sin tur commedia dell’arte-draget fint med clownkostymer och stiliserade masker utan att slå över helt i buskis. Inte minst när sista aktens spökerier alluderar på förtrollningarnas ”En midsommarnattsdröm” och sluter cirkeln i Läckö slotts treåriga Shakespearesatsning.

Det musikaliska uttrycket sitter i dialogen som spänner från fyllebrölande burlesk till småfyndigt och finstämt. Dirigenten Simon Phipps försöker febrilt ta fasta på det Shakespeareska med brittisk artighet, men inleder tredje akten med ett snyggt stråkspinneri och lyckas småningom locka fram en fylligare bouquet ur det lyriskt italienska. Efter paus gör också en drypande blöt och deppig Falstaff entré med sjögräset kring halsen och rycker åt sig filten från en dam på främre raden, men roligare än så blir det sällan på Läckö slott i år. Tragedier har helt enkelt en annan hållbarhet än komedier.

Det musikaliska uttrycket sitter i dialogen som spänner från fyllebrölande burlesk till småfyndigt och finstämt.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt