Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Begär och relationer som ger läsaren inre klåda

Garth Greenwells debutroman ”Det som tillhör dig” får det att klia i mig. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt, men det är utan tvekan intressant.

I Sofia lever och arbetar en amerikansk lärare som en dag betalar en ung man för sex på en offentlig toalett i Statliga kulturpalatset. Den unge mannen, Mitko, blir snabbt navet för en berättelse som rör sig kring skam, begär och relationen mellan dem. Prosan är elegant, lyrisk och avskalad, med en underton av melankolisk längtan. 

Berättaren lever ett liv ”långt under det poetiska”, ”ett liv av hämningar och missade tillfällen”. Daniel Gustafssons översättning tar till vara det klara och spröda i språket. Meningen ”Jag kände kraften av vattnet som slog mot stenarna och hållfastheten i deras motstånd, eller vad som såg ut som motstånd, men som bara var ett långsammare sätt att ge efter” ringer i mig som en bjällra.

Men varifrån kommer då frustrationen? Kanske har det att göra med just Mitko. Det är från början klart att förhållandet från Mitkos sida är en ekonomisk fråga; han må kalla berättaren för sin kompis, men det tydliggörs att ordet för Mitko kan betyda både pojkvän och klient. Eftersom Mitko så tydligt är en funktion i texten – begärsobjektet, främmande även när han är nära – känns förhållandet också en aning klyschigt. Som läsare vet man från början ungefär hur Mitko kommer att vara tvungen att bete sig för att en maktkamp ska kunna iscensättas: fysiskt överlägsen, charmig, pojkaktig, den andre som berättaren måste komma i kontakt med för att komma till insikter om sig själv. ”Jag hade aldrig tidigare mött någon som kunde förena en sådan hudlöshet”, säger amerikanen, ”med en sådan gåtfullhet”. 

”Såklart,” kommer jag på mig själv med att tänka. Berättarens medvetenhet om sin position i relation till Mitko räddar heller inte dynamiken från sin förutsägbarhet, åtminstone inte i dess första tredjedel. Jag vill att boken ska ge mig mer.

Och det är precis vad jag får i bokens andra del, med titeln ”En grav”. En receptionist kommer med bud om att berättarens far är döende, vilket leder honom ut ur klassrummet och in i staden och barndomsminnena. Plötsligt får man möta fadern, en otrogen patriark, och berättaren visar upp ett annat tonläge: ilskan. ”Vreden jag fortfarande känner, den böljar fram och tillbaka”, berättar han, men konstaterar samtidigt att han skulle ”ha varit helt förlorad utan den”. 

Det är fyrtio skimrande, såriga sidor, som är så skickligt strukturerade att jag läser om dem direkt. Nu handlar texten i stället om skam i relation till familj, arv och uppväxt – vad man gör med det man blir given, med det som trots allt tillhör en. Fadern som tar avstånd, vännen som sviker, all denna smärta som omvandlas till njutning. Hur överbryggar man glappet mellan sig själv och dem man älskar? Eller är distansen och tveksamheten det bästa och tryggaste förhållningssättet?

I en intervju med The Guardian (26/03 2016) säger Garth Greenwell att hans ambition är att skriva om cruising och manlig homosexualitet med ”mer rikedom och nyansering”, att ”normalisera en homosexuell diskurs”. ”Det som tillhör mig” är en spännande början på ett författarskap som jag definitivt kommer att följa. Trots – eller kanske på grund av – kliandet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.