Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Berättarglädje i skräckväldets tid

Den rusiga revolutionen har som väntat övergått i blodiga intriger. Hilary Mantels avslutande roman om franska revolutionen gör DN:s Jens Christian Brandt på strålande humör.

Hilary Mantel

”Broderskap”

Övers. Marianne Mattsson och Jens Ahlberg Weyler, 527 sidor

Stora män bör helst ta farväl med stil. När Georges Danton, fransk yrkesrevolutionär och i den rollen ansvarig för omkring fyrtiotusen förmenta regimkritikers död, den 5 april 1794 själv beträder den schavott han skickat så många andra till, passar han på att ge bödeln en sista regianvisning. ”Visa upp mitt huvud för folket”, säger han. ”Det tål att tittas på.”

Där någonstans, i ett Paris utmattat av terror, i en stad där giljotiner, bödlar och polisangivare i åratal arbetat övertid, tar den franska revolutionen slut. Och därmed också Hilary Mantels monumentala trilogi om det skeende som författaren kallat ”det mest överraskande och mest intressanta som hänt i hela världshistorien”.

Vad som skildras i denna avslutande del är hur den revolutionära glöden från 1789 sakta falnar. Idealisterna som drömde om en bättre framtid för mänskligheten tvingas inse att det gamla förtrycket bara ersatts med ett nytt. Kampen för rättvisa har gett vika för resignation och kollektiv utbrändhet. Allt som återstår är utmattningssyndrom. Och så intrigerna förstås, det oundvikliga förloppet när upprorsmännen segrat över hela linjen och med alla fiender borta ursinnigt vänder sig mot varandra.

Den som läst de tidigare delarna vet redan att titlarna är ironiskt menade. Efter ”Frihet” och ”Jämlikhet” har vi nu hunnit fram till ”Broderskap” och även denna gång handlar det om avsaknaden av allt det man förknippar med de stolta deviserna. Danton, Desmoulins, Robespierre, Marat och allt vad de heter, dessa herrar som en gång stormade Bastiljen (eller bidrog till att den stormades) och så småningom själva blev fruktade makthavare; nu kommer de att konspirera mot varandra, smida ränker, upprätta hemliga protokoll, se till att vissa rykten sätts i omlopp och att giljotinen därmed aldrig står stilla.

Det ska nog sägas med en gång: det här är ingen ”fristående” fortsättning på de tidigare delarna. Vi kastas rakt in i ett raffinerat maktspel som kräver att man har föregångarna i någorlunda färskt minne. Och minns vilka konstellationer som gäller, vem som är lierad med vem och vilka oförrätter, inbillade eller verkliga, som nu ska hämnas.

Och som alltid hos Hilary Mantel kompliceras fraktionsstriderna av att det också samtidigt pågår ett lågintensivt krig mellan könen. Här är rollfördelningen strikt: männen är de där fanatikerna som skriver pamfletter i ovädrade kammare vars väggar är fullhängda med porträtt av dem själva, kvinnorna är de som (ofta med förakt, ibland med viss kvardröjande ömhet) genomskådar och punkterar dessa uppblåsta egon. Kvinnlighet associeras med reflexion och förmågan att se saker ur mer än ett perspektiv, manlighet med den konstanta oron för det egna eftermälet och hur man ska uppfattas av omgivningen.

Danton, den gamle sviraren, anar tidigt att det finns en bödel som väntar på honom med, men plågas mer av misstanken att han kanske aldrig kommer att lyckas förföra bäste vännens hustru.

Allt detta avhandlas i flygande tempo och med sprudlande berättarglädje. Det märkliga är att denna krönika från Skräckväldets mest fasansfulla period har något rusigt och karnevalsliknande över sig. Man blir, som läsare, helt enkelt på strålande humör av alla dessa utrensningar.

Det är inte riktigt så cyniskt som det låter. Hilary Mantels humor, alltid i världsklass utom de sällsynta gånger då hon lite för avsiktligt strävar efter att vara just rolig, är kanske bara ett annat uttryck för förtvivlan och vanmakt.

Att det är möjligt att med ett spefullt leende berätta om liv som krossas utan att det framstår som effektsökeri, beror på att Mantels historiska romaner i hög grad är berättade med facit i hand. Hon förutsätter liksom att läsaren redan vet att allt det som händer i Paris 1794 kommer att upprepas otaliga gånger i historien, att nya vågor av förföljelser ständigt kommer att skölja in över folk som bara hade oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Robespierre tror sig betrakta sitt eget bleka ansikte i spegeln, men läsaren ser ju att det är Goebbels eller någon av Stalins chefsdemagoger som står där, hånflinande och beredda att ta över.

”Allt du ogillar ska du hädanefter kalla aristokratiskt”, heter det på ett ställe. Det är kusligt, för i den formuleringen ryms också vår egen samtid; hela gardet av twittrande folktribuner som predikar nationell återupprättelse och menar taggtråd och deportationer.

Men det fina med Hilary Mantel är att illusionslösheten bara är en mask. Alldeles under ytan löper alltid en undertext som säger att det är möjligt att identifiera hyckleriet och lögnerna. Om vi bara observerar dem tillräckligt noga, Danton och hela den övriga ensemblen, där de rör sig uppe på historiens teaterscen, kommer vi att känna igen dem när de kallar till torgmöte i vårt eget grannskap.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.