I tio år satt oligarken Michail Chodorkovskij inburad i olika ryska läger och fängelser. Hans brott var inte så mycket att han deltog i utplundringen av Ryssland på 1990-talet, det gjorde många – utan att han senare börjat agera politiskt mot Putin. Det straffade sig snabbt.
Många trodde att det också skulle kosta honom livet, men som en storsint pr-gest inför Sotji-OS lät Putin honom löpa, och nu är han fri att berätta om sina upplevelser.
Den första bok av hans hand som når svenska läsare är, kanske lite överraskande, varken en anklagelseakt eller ett självförsvar utan en lågmäld samling korttexter där han berättar om medfångar som gjort intryck.
Inga dunungar precis, och Chodorkovskij hymlar inte med brotten de begått. Det som intresserat honom är främst hur de formats och valt väg inne i ”zonen”, den bottenlöst korrupta labyrint av läger och fängelser där var hundrade ryss i dag sitter. En blir översittare, en annan angivare – men förvånansvärt många visar också starka och modiga prov på resning och integritet.
Ljosja till exempel: en olycklig mördare som kallas in som vittne när Chodorkovskij själv råkat i onåd hos lägerledningen och ska ådömas disciplinstraff. Ljosja förväntas vittna falskt mot sin medfånge i utbyte mot någon liten muta, men gör plötsligt inte som förväntat. Till allas häpnad förklarar han i stället öppet och med uppenbar risk för liv och lem att vaktchefen försökt köpa honom med några cigarrettpaket.
En annan är Kolja, som när han ändå står inför rätta för narkotikabrott övertalas att mot strafflindring även ta på sig en stöld som han inte begått – ett inte ovanligt sätt för åklagarna att hyfsa uppklarandestatistiken. Men när Kolja får klart för sig att det han väntas erkänna är en väskryckning mot en gammal dam tvärvägrar han.
Något så uselt skulle han aldrig göra. Han tar tillbaka, och buras in på full tid.
Historierna är enkla och hårt koncentrerade, några sidor var bara, skissade öden som drar förbi som i en tjyvarnas ”Decamerone”. Men i sin konstlöshet förmedlar de både närvaro och en gripande medkänsla med de olycksbröder vars skamfilade moral inte sällan höjer sig högt över själva systemets.
Ett system som i sin tur, konstaterar Chodorkovskij beskt, ofta framstår som en groteskt uppförstorad modell av livet i Ryssland även utanför murarna.
De bilder inifrån zonen som han förmedlar stämmer beklämmande väl med andra som nyligen nått omvärlden, som miljonärskollegan Bill Browders skildring av advokaten Sergej Magnitskijs öde eller Masha Gessens bok om Pussy Riot.
Men där andras böcker burit på flammande politiska budskap till omvärlden är ”Mina medfångar” skriven rakt ur källarhålet och träffar, just därför, några tum närmare hjärtat.
På måndagskvällen framträder Michail Chodorkovskij på Kulturhuset i Stockholm, där han samtalar med Carl Bildt.