Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Betagande. Enkelt om ung kärlek

”Rapunzel”

Av Marina Steinmo

Regi: Kajsa Giertz. Scenografi och kostym: Helle Damgård. Kompositör: Jeanett Albeck. Ljusdesign: Mikael Sylvest. Med: Lisa Larsson, Emma Mehonic, Robert Olofsson, Oldoz ­Javidi, Nils Dernevik, Evamaria Björk, Alexander Abdallah m fl. Scen: Storan, Helsingborgs stadsteater. Speltid: 2 tim.

Allt är sig likt och ändå är det helt annorlunda. Det brukar ju vara ­inkluderande familjeföreställning på Helsingborgs stadsteater i december, och Rapunzel är som hon alltid är, med flätorna i tornet och sin motstridiga önskan hem och bort.

Men, det är samtidigt en annan Rapunzel som möter oss framför ridån i Kajsa Giertz iscensättning. Lisa Larssons Rapunzel visar redan första gången hon sjunger kvällens besnärjande ledmotiv att hon inte tänker låta sig stängas in, vänta och längta. Hon spritter nämligen av liv och sparkar i gång sagan genom att kasta föräldrarna (Emma Mehonic och Robert Olofsson) i armarna på varandra för att de ska få och ge bort sitt barn till en, två, tre häxor, som kommer att få lära sig att verklig föräldrakärlek släpper ut; den stänger inte in.

Rapunzel får å sin sida lära sig att bokstavligt talat lyssna till sin röst. Det är sången som får henne att vilja expandera och pröva sina vingar redan innan Alexander ­Abdallahs kungason – på jakt efter ett lagom jobbigt äventyr – dimper ner i hennes isolation och får henne att vilja tvåsamhet. Det är ung kärlek som den brukar vara, huvud- och handlös, men den dansar intagande street dance, famlar i blindo och triumferar till slut, som för första gången.

Rent konstnärligt är det en iscensättning som vill mer än det väl­bekanta. Scenografen Helle Damgård klipper grova sjok ur sagornas värld och fogar ihop dem till lockande tablåer med skrämmande skuggor. Tempot är högt, spelet förstorat och frimodigt, och Hanna Englund och Nicholas Kingo är hela tiden närvarande på scenen och spelar – bland annat – piano, cello och såg för att påminna publiken om hur musikaliskt underblåst just denna iscensatta saga är.

Det är genomtänkt, enkelt och betagande, och Lisa Larssons vitala Rapunzel gör samma intryck på mig som vuxen som Siw Malmqvists Pippi Långstrump en gång gjorde på mig som barn. Den välbekanta sagan om att försvinna och bli till är också en påminnelse om teaterns transformerande kraft. Verkligheten utanför teatern är densamma; den är bara inte så bister och kulen som den nyss var.

Det är Kajsa Giertz första egna iscensättning som ny teaterchef och att döma av ”Rapunzel” lyder arbetsdirektiven från och med nu: Gör det inte svårare än det behöver vara; gör det bara bättre.

Rent konstnärligt är det en iscensättning som vill mer än det väl­bekanta.