En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 14:34
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/bjorn-wiman-ointresset-kan-visa-sig-bli-ett-historiskt-misstag/
Björn Wiman: Ointresset kan visa sig bli ett historiskt misstag
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Ett år kvar till valet. Ett konstverk med en slokande svensk flaggstång på Sergels torg rör upp känslor. En symbol för kulturens roll mitt i samhället?
Ja och nej. Som DN:s genomgång visar väntas kulturfrågorna få marginell betydelse i valrörelsen, vilket på ett sätt kanske inte är så konstigt. Frågor om konstnärers socialförsäkringar och regionala kulturplaner hettar inte upp valmanskårens känslor i någon större omfattning.
Å andra sidan står det massiva ointresset för kulturpolitik i omvänd proportion till själva kulturens enorma betydelse för människan – och därmed även för samhällslivet. Få människor lever utan bilder, musik och berättelser.
Att svenska politiker inte har insett detta kan visa sig bli ett historiskt misstag. Det är vid det här laget ingen hemlighet att Sverigedemokraternas nästa stora profilfråga, efter invandringspolitiken, är kultur- och mediepolitiken – just eftersom den behandlas med likgiltighet av de andra partierna men har stor potential som symbolbärare. Att peka ut konstnärer och journalister som parasitära samhällsfiender och samtidigt förpacka sin egen extremnationalism i kulturell skrud är en väl beprövad strategi.
Vad kan göras åt detta? På ett sätt kanske det mest radikala vore att lägga ned kulturdepartementet, för att på så sätt förändra synen på kulturen som betydelselöst särintresse. Om kulturfrågorna i stället sorterade ihop med till exempel utbildnings- och forskningsfrågorna skulle kulturpolitiken bli en mer organisk del av samhället, snarare än ett verktyg för olika politiska syften.
Det är på kulturens slagfält som mycket kommer att avgöras de närmsta åren – det har både Sverigedemokraterna och andra högerradikala rörelser i Europa förstått. Om ett drygt år kan Sverigedemokraten Björn Söder eller någon av hans partikamrater vara Sveriges kulturminister. Det säger egentligen allt om frågans betydelse. Kulturpolitiken är alltför viktig för att lämnas till kulturpolitiker.