Ett år kvar till valet. Ett konstverk med en slokande svensk flaggstång på Sergels torg rör upp känslor. En symbol för kulturens roll mitt i samhället?

Ja och nej. Som DN:s genomgång visar väntas kulturfrågorna få marginell betydelse i valrörelsen, vilket på ett sätt kanske inte är så konstigt. Frågor om konstnärers socialförsäkringar och regionala kulturplaner hettar inte upp valmanskårens känslor i någon större omfattning.

Å andra sidan står det ­massiva ointresset för kulturpolitik i omvänd proportion till själva kulturens enorma betydelse för människan – och därmed även för samhällslivet. Få människor lever utan bilder, musik och berättelser.

Att svenska politiker inte har insett detta kan visa sig bli ett historiskt misstag. Det är vid det här laget ingen hemlighet att Sverige­demokraternas nästa stora profilfråga, efter invandrings­politiken, är kultur- och mediepolitiken – just eftersom den behandlas med lik­giltighet av de andra partierna­ men har stor potential som symbol­bärare. Att peka ut konstnärer och journalister som parasitära samhällsfiender och samtidigt förpacka sin egen extremnationalism i kulturell skrud är en väl beprövad strategi.

Vad kan göras åt detta? På ett sätt kanske det mest radikala vore att lägga ned kulturdepartementet, för att på så sätt förändra synen på kulturen som betydelselöst sär­intresse. Om kulturfrågorna i stället sorterade ihop med till ­exempel utbildnings- och forsknings­frågorna skulle kulturpolitiken bli en mer organisk del av samhället, snarare än ett verktyg för olika politiska syften.

Det är på kulturens slagfält som mycket kommer att avgöras de närmsta åren – det har både Sverigedemokraterna och andra högerradikala rörelser i Europa förstått. Om ett drygt år kan Sverige­demokraten Björn Söder eller någon av hans partikamrater vara Sveriges kulturminister. Det säger egentligen allt om frågans betydelse. Kulturpolitiken är alltför viktig för att lämnas till kulturpolitiker.