Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Blivande klassiker. Berättelsen om ­Hirka är befriad från klichéer

Siri Pettersen ”Korpringarna: Odinsbarn” Övers: Ylva Kempe. B Wahlströms

Först och främst, det den norska debutanten Siri Pettersen åstadkommit med den första delen i den planerade trilogin ”Korpringarna”, är en blivande klassiker. Jag har sällan blivit så imponerad som jag är av hennes driv i berättandet, hennes gestaltningsförmåga och visuella kvaliteter att jag måsta gå tillbaka många år för att hitta något liknande. Vi ser nu en stjärna födas på fantasyhimlen, en stjärna som inte bara lyser över ett norrönt och frostbitet Skandinavien, utan en som säkerligen kommer lysa internationellt.

Genremässigt är ”Odinsbarn” en episk high fantasyberättelse i en tydlig men ändå utsökt balanserad fornnordisk kontext. Redan titeln avslöjar ju kopplingen, men Siri Pettersen nöjer sig inte med att, som många andra före henne, förlägga sin handling i ett slags Norden För Länge Sedan, befolkat med hornbeprydda kvasi-vikingar och där guden Oden kanske har ett finger med i spelet.

Hon skapar i stället en helt ny värld, eventuellt en parallell värld med vår egen (vi får se i del två), där det som påminner om vårt fornnordiska arv aldrig är klichéartat eller platt. Snarare spelar dessa vinkar en biroll i den komplexa och fascinerande värld hon målar upp.

Associationerna går tveklöst till tungviktare som ”Game of ­thrones”, Philip Pullmans ”Den mörka materian” och även Stephen Donald­sons ”Krönikan om Thomas Covenant”. Det hela är väldigt ambitiöst, imponerande och inte sällan med en uppfriskande skruv.

Flickan Hirka är femton år och växer upp i en lögn. I en värld där alla andra har svans, står hon utan. Den officiella förklaringen är att vargar slet av den när hon var ett spädbarn. Sanningen är att hon aldrig haft en svans, och att hennes far inte heller är hennes far, utan hittade henne en vinternatt i en av de magiska stenformationer man kallar korpringar, och som i folktron sägs vara portaler till andra världar. I ett svagt ögonblick av medkänsla räddade han hennes liv och uppfostrade henne som sin dotter.

Hirka saknar även annan viktig egenskap som övriga ungdomar besitter. Hon kan inte utnyttja Kraften som strömmar genom alla varelser i världen. Hon är jordblind.

Lögnen lever vidare ända tills den dag det är dags för Riten, då landets samtliga femtonåringar reser till huvudstaden för att bedömas av det mäktiga rådet. Hirkas mardröm är att hennes hemlighet då ska avslöjas, att hon, som något i deras ögon skrämmande och onaturligt, ska brännas levande som ”menskr”, ett odinsbarn.

Hirkas barndomsvän Rime är arvtagare till en av de tolv mäktiga och makthungriga familjerna som leder rådet, och i princip styr världen. Rime skyr korruptionen och maktbegäret i huvudstaden och i sin egen urgamla familj, och väljer i stället under sin rit, att bli en skugga, ett slags ninjaliknande elitsoldat som bara tjänar Siaren, den korp som är den allvetande guden i landet.

Rime som vuxit upp med Hirka vet att hon inte är farlig, i alla fall inte på det sätt rådet skulle anklaga henne för. När Hirkas hemlighet avslöjas, tvingas Rime välja mellan sin svurna lojalitet till Siaren och sina känslor för Hirka.

Men det är inte bara Hirka som är ett hot. Det ryktas att grymma varelser som kallas ”de blinda” har kommit in i världen igen, varelser som inte synts till på över tusen år. En del kopplar ihop Hirka med dessa varelser plötsliga uppdykande. Dessutom rustar rådet till krig mot Korphem, det sista fästet av motstånd mot Siaren och det mäktiga rådet i huvudstaden Manfall.

”Odinsbarn” är ett obrutet spännande äventyr, men även en berättelse om socialt patos, om ursprung och identitet, orättvisor och maktförhållanden. Siri Pettersen skriver bildmässigt moget, som gjort för en storslagen Netflix-produktion. Men hennes kanske allra främsta kvalitet är förmågan att få läsaren att verkligen komma nära personerna. Hon är så långt bort från den episka fantasyns många distanserade hjältar och antihjältar, som bara spelar sina roller, fyller sina funktioner i det oföränderliga fantasylandet. Det här är annorlunda. Det här är bättre, mycket bättre.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.