Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 06:06 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/censur-mot-ord-som-sarar-hysterisk-vag-av-nypuritanism-den-kristna-hogern-i-usa-far-stod-av/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Censur mot ord som sårar. Hysterisk våg av nypuritanism. Den kristna högern i USA får stöd av vänstern i sina krav på anständighet. Självcensur resultat av galopperande debatt. Konstutövare undviker att experimentera och privat sponsring minskar trots högkonjunktur

Av Peter Borgström

En våg av censur och krav på förbud drar genom USA i en hysteri som inte sett sin like sedan McCarthys dagar. Debatten har inte bara blivit skrikigare, den har förlorat det mesta av vett, sans och logik. Den religiösa högern och den progressiva vänstern är ofta inte bara rörande eniga om att förbud är bra, i brist på bättre lånar de också varandras argument.

I takt med att kraven på censur blivit vardagsvara har intoleransen fått ett stadigare fotfäste i samhället. I de senaste konstbråken i New York har den blivit ett självklart inslag. Den kom till uttryck i den oreflekterade och reflexmässiga överreaktion som New York-polisen gav prov på förra månaden med bojkotten av och demonstrationen mot Bruce Springsteen. Anledningen var låten "American Skin", som handlar om den uppmärksammade dödsskjutningen av Amadou Diallo. Polischef och borgmästare stämde in i fördömandena utan att ens veta vad de fördömde. De hade inte hört sången, men Springsteen hade vidrört tabut om polisvåld och det var tillräckligt.

I det nya förbjudande klimatet skär viljan att censurera igenom alla politiska läger.

- Den utgår inte enbart från högern, utan också från vänstern: Feminister, medborgarrättsaktivister och gayorganisationer. Vi upplever just nu en backlash, säger Joan Bertin som är chef för The National Coalition Against Censorship, en paraply-organisation för ett 40-tal organisationer som arbetar mot censur, när DN träffar henne på organisationens huvudkontor i New York.

- Det är oroväckande när grupper som annars varit anti-auktoritära, som försvarat den fria tanken, börjar sätta gränser för idéer och konstnärlig gestaltning. När kraven på censur kommer från båda sidor av det politiska spektrat legitimeras intoleransen, och fältet för vad det protesteras mot breddas.

Den debatt som piskades upp kring konstnären Robert Mapplethorpes bilder för tio år sedan dog aldrig. I dag är det Chris Ofili som står i skottlinjen med en hädisk madonnabild, liksom Damien Hirst med sina styckade djurkroppar. Hans Haackes installation på Whitneybiennalen till försvar för yttrandefriheten fick museets huvudsponsor att dra sig ur.

Samtidigt protesterar svarta mot konst av bland andra Kara Walker. Hennes gestaltningar av svartas livsvillkor anses stärka rasstereotyper. "Ellen", en populär tv-sitcom, lades ned strax efter det att huvudpersonen Ellen DeGeneris förklarat att hon är lesbisk. Tv-serien "South Park" anses vara obscen och filmen "Dogma" utmanar kristna värderingar. Och Eminem, den just nu bästsäljande rapartisten, ger i sina sångtexter uttryck för hat mot kvinnor och homosexuella män.

Samtliga har de blivit föremål för kraftiga reaktioner, ibland överraskande, ibland förklarliga. Men för varje gång en ny diskussion dyker upp förs den allt närmare frågan om rena förbud.

- Yttrandefriheten är ingen självklar sak. Det var därför svarta muslimska organisationer slöt upp bakom Klu Klux Klans krav på att få demonstrera i New York förra året, förklarar Joan Bertin.

Hon menar också att flera orsaker samverkar till det inflammerade dagsläget. Religionen har en stark ställning i det amerikanska samhället, här är fler människor än någon annanstans i världen anslutna till ett religiöst samfund.

- Vid sidan av religionen har det dykt upp en nypuritanism inom den traditionella vänstern som ärvt inställning och argumentering från den kristna högern. Den växte fram ur feminismen mot könsexploatering, men har förvrängts till en allmän sexualfientlighet.

Det började, menar hon, med antipornografirörelsen som dök upp för 15 år sedan. Den samlade anhängare från framför allt högern, men fick efter hand ett allt större stöd också från vänsterhåll.

- Den utvecklades i en nypuritanisk riktning, fick ett oerhört inflytande och medverkade till att bygga upp en stämning av att sex är något smutsigt. Och när ett ämne är känsligt tenderar folk av osäkerhet att ge uttryck för mer konservativa uppfattningar än vad de egentligen har.

I en sådan affekterad anda kunde till exempel den Oscarsbelönade "Blecktrumman" klassas som barnporr och totalförbjudas i Oklahoma.

Något som komplicerat debatten på senare år är teorin om "ord som sårar", "words that wound". Det är också titeln på en uppmärksammad och för censurdebatten omvälvande bok.

Fyra juridikprofessorer, alla skolade i modern rasteori, lägger i "Words That Wound" (Westview Press, 1993) fram en ny tolkning av tillägget till den amerikanska författningen som garanterar yttrandefriheten. Tolkningen tar i beaktande de skador som orsakas av hatfulla rasistiska yttranden. I bokens förord heter det bland annat att författarna "solidariserar sig med en kamp för ett konstitutionellt samhälle där ´frihet´ inte innefattar rätten att degradera och förödmjuka en annan människa".

Resonemanget bygger på en lång erfarenhet av förtryck, hur rasistiska tillmälen införlivas i vardagen och hos den enskilda människan, hur de medvetet och omedvetet påverkar och de skador de ger upphov till. Detta, menar författarna, är något yttrandefriheten i sin kliniska neutralitet inte tar hänsyn till. I stället garanterar den rätten att vara rasist.

New York Times debattredaktör Brent Staples berättar i en artikel om en upplevelse han hade vid en utställning på New York Historical Society. Utställningen visar bilder av lynchningar från Södern, så kallade negro barbecues, ett populärt folknöje fram till 1940-talet, till vilka man gärna tog med sig både barn och picknickkorg. Bilderna trycktes upp som vykort som spreds i tusental och åter tusental och skildrar svarta män som har hängts - ibland i klasar om tre eller fyra - i träd, galgar och lyktstolpar. På en bild trängs ett hundratal människor kring en naken man som nyligen hängts och håller på att stympas medan man tänder ett bål under honom.

Brent Staples beskriver sin reaktion på bilden med att någonting inom honom briste. Den överskrider gränsen för det uthärdliga. Brent Staples vill inte uttryckligen förbjuda utställningen, men är tveksam till den. Han ifrågasätter om bilderna ska vara tillgängliga för allmänheten och uttrycker farhågor om avtrubbning. "Att se bilder som dessa är ingenting jag tänker vänja mig vid."

- Gränsdragningen är personlig. Den är olika för olika individer och pekar också på problematiken kring teorin om ord som sårar, menar Joan Bertin. "Words That Wound" har varit viktig för förståelsen av rasrelationernas komplexitet. Det finns en rimlighet i bokens argumentering - men som dess kritiker hävdar går det inte att lagstifta mot hatfullt tal. Det öppnar ett utrymme för godtycke.

- Teorin gör inte heller någon åtskillnad mellan ord och handling, de blir liktydiga, men lagen gör en viktig skillnad. Den kontrollerar människors handlingar, men kan inte kontrollera vad folk tänker. Och det ska den inte heller göra. Teorin har urartat till slagordsmässighet, att väcka anstöt och diskriminera har jämställts i det allmänna medvetandet.

När New Yorks borgmästare Giuliani med alla medel försökte stoppa konstutställningen "Sensation" anförde han just diskriminering som skäl. Chris Ofilis madonnabild "Heliga jungfru Maria" i vilken jungfruns ena bröst formats av elefantspillning var enligt Giuliani anstötlig - och därför diskriminerande. Den katolska trosuppfattningen hade kränkts.

- Det är ett typexempel på hur läran om ord som sårar förvanskats, säger Joan Bertin. Om katoliker hade nekats inträde till museet, då hade man kunnat prata om diskriminering.

En galopperande censurdebatt för också med sig ett annat fenomen: självcensur. Museer, teatrar, konstutövare håller igen. Det behöver nödvändigtvis inte vara en medveten reaktion. Men en påtaglig effekt, enligt Joan Bertin, är att teatrar undviker det experimentella och att museerna producerar tamare utställningar.

- Det går inte att mäta självcensur, men när skapande människor ifrågasätts tvivlar de på sig själva och därmed prövas färre idéer. Vi vet inte hur det skulle ha sett ut, vilken konst, vilka teateruppsättningar vi haft om förhållandena varit annorlunda.

En annan effekt av censurdebatten är att offentligt och privat sponsrande minskar trots högkonjunkturen.

- Det avantgardistiska kulturutbudet drabbas hårdast, men också stora institutioner som Whitney har fått känna av kärvare villkor sedan museets huvudsponsor Marylou Whitney drog sig ur för att hon ogillade Hans Haackes bidrag till biennalen.

Och när det gäller offentlig sponsring tillkommer ytterligare komplikationer.

- Det finns en förväntan att staten ska likrikta sig kring en allmän uppfattning om vad som är trevligt och bra. Visst ska vi ha yttrandefrihet, men mina skattepengar ska inte bekosta avvikande åsikter ...

En särskild klausul tvingar NEA, den amerikanska motsvarigheten till konstrådet, att överväga krav på anständighet när man delar ut bidrag. Och detta, säger Joan Bertin, står i motsättning till det yttrandefriheten ska skydda. Kvalitet och åsikt blandas samman, trots att det är statens skyldighet att garantera neutralitet gentemot idéer.

© kultur@dn.se

08-738 12 02

FAKTA/konst och censur

+ The National Coalition Against Censorship arbetar mot censur både på lokal och nationell nivå i USA. Bakom organisationen står bland annat amerikanska PEN, American Library Organistion, Writers Guild of America och Directors Guild of America.

+ Damien Hirst är en ung brittisk konstnär som inte minst uppmärksammats för sina bilder av döda djurkroppar. Även Chris Ofili kommer från Storbritannien och har redan tidigare väckt uppståndelse med konstverk där han använt elefantspillning. Den svarta amerikanska konstnären Kara Walker har ofta attackerat ras- och könsmässigt vanetänkande i tillspetsat stereotypiska bilder.

+ I den tyske konstnären Hans Haackes omdiskuterade verk "Sanitation" återges citat av New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani i gammal tysk frakturstil; en antydan om att denne använt sig av nazistiska metoder.

Rapartisten Eminem, tv-serien "South Park" och Chris Ofilis madonna, med ett bröst av elefantspillning, står alla i skottlinjen för den religiösa högerns och den progressiva vänsterns krav på censur.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt