Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 06:39 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/clint-eastwood-tillbaka-i-vastern/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Clint Eastwood tillbaka i Västern

Av MARTIN VÅRDSTEDT

Allting finns där, fårorna i pannan, den stålhårda blicken, den lite hesa, väsande rösten. Vem är mannen bakom myten

I Clint Eastwoods fall är de ett och detsamma.

Lång och gänglig stegar han in i rummet på Grand Hotel. Det är Mannen Utan Namn, Harry Callahan, Josey Wales och Mannen med oxpiskan i samma person. Tiden har stått stilla i tjugofem år. Att denne man är över de sextio verkar närmast otroligt.

Clint Eastwood är i Stockholm för att tala om sin senste film, "De skoningslösa". Det är hans trettiosjätte långfilm och hans sextonde som regissör. Den visar en Clintan tillbaka i sadeln, tillbaka där han en gång började, på de otämjda vidderna i den laglösa Västern där han kanske bäst hör hemma.

- Det finns alltid experter som säger att Västerngenren är död, säger han, men en gång var tionde år så dyker det upp nya vinklingar och nya bra historier som för den vidare.

Dödandets moral

Clint Eastwood vet. Han har varit en centralfigur i hela den moderna Västerns utveckling, från de snälla TV-serierna på 50-talet och Sergio Leones spaghettivästern över 70-talet och till vad som verkar vara hans egen uppgörelse med hela genren i "De skoningslösa".

- Jag blev intresserad av manuset för att det verkligen handlade om dödandets moral och dess konsekvenser. Det är en ovanlig historia som innehåller många oväntade förändringar och rollerna har många dimensioner.

- Mina tidigare Västernhjältar var väldigt annorlunda, de hade ingen eftertanke i sitt dödande av en massa namnlösa personer, men de var också mer satiriska och orealistiska. De sköt alltid väldigt pricksäkert. I "De skoningslösa" skjuter folk inte särskilt pricksäkert. Och det är inte så lätt att döda någon.

I den nya filmen gör Clint Eastwood upp räkningen med Västernmyten. Själv spelar han William Munny, en åldrande mördare med många oskyldiga på sitt samvete som bytt liv och försöker klara sig på den smala vägen. När han tvingas att återuppta sin gamla karriär och spänna på sig revolvern sker det med största motvilja.

Emot sig själv

Men Little Bill, en sadistisk sheriff spelad av Gene Hackman, gör det svårt för både William Munny och publiken att veta vem som är ond och vem som är god. Till sist inser Munny att det är omöjligt att bara delvis återvända till sitt forna jag, man måste göra det helt och fullt, och han blir åter den fruktansvärde våldsverkaren som inte backar för att mörda kvinnor och barn.

- Storyn går så att säga emot sig själv. Det finns en journalist med som vill romantisera Västern samtidigt som den "verkliga" situationen avromantiserar den. Den sammanfattar många av mina känslor inför Västerngenren. Det var därför jag inte gjorde filmen 1983 när jag köpte manuset. Jag gjorde den nu för att tiden var mogen.

Clint Eastwood har under många år varit det bäst säljande affischnamnet i världen. Trots det har han inte ansetts riktigt rumsren bland amerikanska filmkritiker. Framför allt under 70-talet var han deras hatobjekt.

Clintans fåordiga hjältar med stenansikten gick visserligen rakt in hos publiken, men elaka kritiker skrev att hans skådespelarteknik tillhörde Mount Rushmore-skolan. Figuren Dirty Harry skälldes för medeltida fascistmoral, känslokyla, att inte stå för något annat än våld, och så vidare.

Presidenten citerar

I dag är situationen annorlunda. Under 80-talet kom Dirty Harry i takt med tiden och hans repliker av typen "Make my day" citerades av USA:s president Ronald Reagan. Själv satt Clint som borgmästare under två år i hemstaden Carmel efter en jordskredsseger 1986. Men att politiska omsvängningar skulle avspegla Clintans ökade popularitet vill han inte gå med på.

- Politik har inte ett dugg med saken att göra. När man blir välkänd för en rollfigur som Dirty Harry försöker alltid folk sätta politisk stämpel på den, men i själva verket var det bara ett försök att göra intressanta detektivhistorier.

Under 80-talet gjorde Clint Eastwood också några annorlunda, mer personliga filmer, som till exempel "Bronco Billy" och "Honkytonk Man". År 1988 regisserade han "Bird", en uppskattad skildring av Charlie Parkers liv och en hyllning till jazzen, ett av Clintans största intressen.

- Jag har försökt göra olika saker ända sedan sextiotalet, säger han om sin nyvunna respekt. Kanske har kritikerna förändrats, eller jag själv eller kanske vi alla tillsammans. Yngre kritiker har kanske växt upp med mina filmer, de ser mig mer som en del av samhället än som en främling.

Främling

Men det var som främling han slog igenom, och främling har han förblivit om man jämför med många andra i Hollywood.

Efter några år i TV-serien "Prärie", eller "Rawhide" som den heter på engelska (just det, den där låten som de spelar i "Blues Brothers"), fick han år 1964 ett anbud från italienaren Sergio Leone att spela huvudrollen i "För en handfull dollar". Filmen gjorde tillsammans med sina uppföljare "För några få dollar mer" och "Den onde, den gode, den fule" ett outplånligt intryck på biopubliken och de spelade in enorma summor i hela Europa.

När Clintan kom tillbaka hem hade ryktet om hans vilda framfart i Europa nått USA. Han bildade sitt eget bolag, Malpaso Productions, och hans första långfilm på hemmaplan, "Häng dom högt", blev en omedelbar succe.

- Spaghettifilmerna var viktiga i min personliga utveckling, säger Clint. Jag kanske inte hade gjort "De skoningslösa" om jag inte gjort Leones filmer på 60-talet, eftersom den nya filmen står i kontrast mot dem. Men när jag gjorde spaghettivästern så bröt de av mot "Rawhide", och det var en motivation för att göra dem då.

Efter filmer som "Coogans bluff", "Örnnästet", "Kellys hjältar" och "Dirty Harry" etablerades Clint Eastwood som en av USA:s största stjärnor genom tiderna. Trots det har han alltid gått sin egen väg, med en ganska intressant blandning av filmer bakom sig; ömsom stenhård action, ömsom mer komplexa karaktärsstudier.

Hans förhållande till de stora filmbolagen är ovanligt. Han säger vad han vill göra och de säger OK. Han gör filmen på utsatt tid och alltid under budget. Inom det egna bolaget har han kunnat genomföra helt egna projekt både som producent, regissör och huvudrollsinnehavare.

- Jag får ofta anbud från andra håll på rollkaraktärer som jag inte sympatiserar med. Det kan vara ett bra manus, men det känns som om de vill ha mig i rollen för att jag är ett känt namn, inte för att jag passar i rollen. Då tackar jag alltid nej.

Ingen i USA skulle kalla Clint Eastwood fascist i dag. En skribent kallade honom "den siste allvarlige mannen i Hollywood".

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt