Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Cyberfeminism. ­Trevande om fysiska och digitala kroppar

En flimrande datorspelsprojektion och en rosa rumpa blockerar sikten i entrén till Göteborgs konsthall. I bakgrunden tornar utställningsscenografin upp sig som en byggarbetsplats, ett gytter av stålrör, nät och presenningar som i all sin analoga primitivitet ger en rätt träffande bild av den uppkopplade nutidsmänniskans verklighet.

En värld av provisoriska konstruktioner och strukturer, alltså. ”Mozart’s ghost” är en utställning i tre delar som kretsar kring hur ­livet förändras när tidigare fasta ­kategorier som identitet och kön med teknikens hjälp tycks gå att manipulera och bryta sig loss ur.

Utgångspunkten finns i cyberfeminismen, en rörelse som växte fram under det tidiga nittiotalets ­digitala pionjärtid när teoretiker som Donna Haraway, Cornelia Sollfrank och Sadie Plant lanserade en vision av cyberspace som ett utopiskt rum av fria, flytande identiteter. Tanken har väl numera bleknat betydligt och kvarstår mest som en lätt romantisk nostalgi över skingrade drömmar från när nätet var ungt.

Men därmed också som grund för en kritik av tingens tillstånd.

Utställningens första del pågår ­januari ut och fokuserar på förhållandet mellan fysiska och digitala kroppar. I Militza Monteverdes ”Forest fantasy” snubblar en ­vilsen avatar omkring i ett ödsligt skogslandskap medan hon ältar sina kroppsfantasier i en drömlik inre monolog. Petra Cortright förvandlar sig till katt i en webbkamera; Silvia Bianchi (som gjort rumpan i entrén) skapar ett visuellt eko genom utställningen med sina hårt stiliserade, digitala underkroppar som sakta ändrar form. Och Angela Washko ger sig in i world of warcraft där hennes krigarprinsessa utmanar motspelarna med frågor om övergrepp och könsstereotyper inom spelkulturen.

Jag försöker följa samtalen en stund, men svaren Washko får är i bästa fall hövliga och intetsägande. Samma tonläge vilar tyvärr över utställningen som helhet; det är överlag för tamt, för trevande, för grunt.

Kanske är det teknikfixeringen i sig som är problemet; i en värld där varenda kotte sitter och trixar med sina snapchatfilter känns Cortrights pysslande med webbkamerans specialeffekter mest banalt (vilket det nog var redan för tio år sedan). Och att lägga sig på en ­galonmadrass och stirra upp i taket på en av Bianchis psykedeliska bakdelar är definitivt mer sövande än tankeväckande.

Det som räddar utställningen – i denna första del – är kollektivet 0’s+1’s behändiga arkiv där man kan fördjupa sig i exempelvis frågor om integritetsskyddslagstiftning, performanceföreläsningar om Googles företagsstruktur och förstås cyberfeminismens urkunder.

Lite torrt kanske, men här finns åtminstone den aktualitet och skärpa som annars saknas i det konstnärliga materialet. Fortfarande kan man hoppas på att nästa del, som tar vid i månadsskiftet och ska handla om ”det digitala rummet”, tar chansen att rätta till den obalansen och låter de maktkritiska frågorna om den nya digitala världs­bilden träda i förgrunden. I stället för att bara ge nytt bränsle åt den gamla maskinfetischistiska kvasi­filosofin.

Den är ett opium, om något.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.