Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 14:53 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/da-blev-vi-svenskar-om-en-tusen-ar-gammal-brytningstid/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Då blev vi svenskar. Om en tusen år gammal brytningstid

En ny bok

Maja Hagerman

Spåren av kungens män

Rabén Prisma

+++

Tusenårsskiftet var en omvälvningstid för tusen år sedan, precis som nu. Då skulle vi bli svenskar, nu ska vi bli européer. Den nymodiga kungamakten kämpade då hand i hand med kyrkan i Rom mot hedniska hövdingar, som envisades med sina blot i Gamla Uppsala.

Svearna vägrade mer energiskt än några andra på kontinenten kända folkslag att låta sig enas under en kung eller att börja dyrka en enda Gud. Ännu på 1080-talet offrade de människor och djur som hängdes upp i den heliga offerlunden invid templet, där Tor, Oden och Frej tillbads.

Då var Götaland, Danmark och Norge redan kristna länder. Men mindre än hundra år senare hade en kyrka byggts, troligen på tempelplatsen, och Uppsala hade blivit ärkestift.

DET ÄR EN svindlande utveckling och den äger rum i ett tomrum mellan arkeologers och historikers epoker. För vad som hände dessa viktiga, men osynliga, århundraden finns inga inhemska skriftliga källor, utom runstenar. Kanske är det därför som inte en historiker utan en journalist med inriktning på humanistisk forskning, Maja Hagerman, har lagt det pussel av nya rön från olika vetenskaper som resulterat i Spåren av kungens män.

Jag läser den som en thriller, bara ibland irriterad av onödiga hopp i kronologin och alltför långa avsnitt om kyrkliga ritualer. Det fanns aldrig något Svearike som besegrade göterna, slår Maja Hagerman fast. Tvärtom var det östgötska och västgötska kungaätter som stred om makten också över svearna på 1100-talet.

DET UTMANANDE beslutet att lägga ett svenskt ärkestift i Uppsala och inte i något av de etablerade stiften i Skara eller Linköping torde ha fattats av påven. När sedan Västgötalagen från 1200-talet gav svearna en sorts vetorätt när det gällde att utse konung över det samlade riket höll Sverige äntligen på att bli Sverige. Och det mera på grund av slug taktik än rått våld.

Men det var till 1200-talets mitt ett Sverige utan huvudstad och utan mycket kontroll av sina nordliga landsdelar. Kungen och Kristus hade nu godtagits av nyckelpersoner i riket, småkungar och klanhövdingar. Men folket självt tog nog mycket längre tid på sig innan det började se sig som kristna svenskar.

Den förste kung som sägs ha blivit döpt var Erik Segersäll, som levde i slutet av 900-talet och som man nästan inte vet något om. Utom att han återgick till hedendomen och att han besegrade en vikingaflotta som härjade i Mälaren. Kanske förstördes Birka då. Sigtuna anlades, troligen som en kristen stad. Där lät Eriks son Olof Skötkonung prägla mynt och bygga kyrkor, med de hedniska sveaerna fördrev honom.

Under plundringarna av England, kring tusenårsskiftet, såg vikingarna fördelarna med att bygga upp en stat och bli rik på skatteindrivning i stället för riskabla plundringståg. England var en rik kristen kungamakt.

Norska kungar byggde sitt kristna rike kring Trondheim. Snorre Sturlasson har nedtecknat en del om hur det gick till. Det var en omvändelse med svärd, hot och tortyr. Och när de forna bundsförvanterna, småkungarna, inte behövdes längre blev de svikna och deras riken inordnades i det kristna kungariket.

Den expansions- och maktlystna katolska kyrkan och de nya storkonungarnas ömsesidiga utnyttjande av varandra som en förklaring till nationsbyggandet är tankeväckande. Taktik och politik och inte bara krigisk erövring gjorde sitt intåg i vikingarnas värld.

DET ÄR GLÄDJANDE att någon vågat sig på utmaningen att skriva en bok om dessa svåröverskådliga århundraden. Risken att trampa fel är naturligtvis avsevärd när källorna är så få och grumliga.

Likväl behövs en bok som denna, populär men med tyngd. Även om mycket är osäkert bör den omöjliggöra en debatt på så låg nivå som den om Svearikets vagga, med inslag av västgötsk och uppländsk lokalpatriotism, som vi hade för några år sedan.

EVA LINDGREN

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt