Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Dagsverser för evigheten

Stig Dagermans ­poetiska dags­kommentarer ges ut på nytt, med förord av Adonis. Björn ­Wiman läser en ­författare som ­uttrycker djupaste ömhet och solidaritet med människan.

Stig Dagerman

”Dagsedlar”

Norstedts, 259 sidor

Stig Dagerman vilade inte tryggt i livet. Det är Olof Lagercrantz som uttrycker det så vackert och precist i sin biografi över en av den svenska litteraturens mest ikoniserade författare. Dagerman var ett slags åskledare för den ångestladdade stämningen åren omedelbart efter andra världskrigets slut, en diktare som lät världens läge tränga in i sig. Hans teman var skuld, svek och självförakt – och efter en kort kreativ eruption runt 1947 kom depressionen och skrivkrampen som sedan aldrig släppte. Från en upphöjd position som det unga äventyret i 40-talets litteratur störtade han ner i tragedin.

Men om han inte vilade tryggt i livet så vilar han desto tryggare i litteraturhistorien – också i ett internationellt perspektiv. En ny utgåva häromåret av Dagermans klassiska reportagebok ”Tysk höst” hade ett förord av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek, och när hans lika klassiska dagsverser ur tidningen Arbetaren, ”Dagsedlar”, nu ges ut på nytt introduceras han av ännu en prisomsusad internationell storhet, den syriske poeten Adonis. ”Alla poeter borde höra rösten i hans skrifter”, skriver Adonis om sin diktar­kollega.

I ”Dagsedlar” är den rösten distinkt redan från början. Dagerman började skriva denna regelbundna marginalpoesi 1944 i syndikalisternas tidning Arbetaren, en redaktion som han beskrev som sin ”andliga födelseort”. Han fortsatte fram till dagen för sin död i november 1954 – och han var inte ensam. Dagsversen – en kort och gärna snillrik kommentar på rimmad vers till dagshändelserna – var länge en klassisk journalistisk genre; i dag är den närmast utdöd. Eller inte. Kanske är det vårt behov av den här sortens lättsamt löpande tidskommentar som uppfylls i det dagliga sammelsuriet på sociala medier – med dess elak- och kvickheter, skämt och en och annan existentiell hissåkning.

Som i Stig Dagermans dagsverser. De står i dag fram som muntra vimplar i en mörk tidsström, genom vilka man dag för dag kan återupptäcka 40- och 50-talens historia. Att läsa dem är en resa i ­tiden, genom både stort (krigsslutet, atombomben, Stalins järnridå över Östeuropa) och smått (vårmodet, storkarnas ankomst, vinpriserna på Systemet).

En särskild ställning – och aktualitet också i vår tid – har den nyligen upptäckta atombomben. Vid denna tid står världen frusen av skräck inför ett potentiellt kärnvapenkrig, eftersom folk ännu inte (som i dag) har hunnit invagga sig i falsk säkerhet. I samband med kräftpremiären 1945, samma dag som den andra amerikanska atombomben detonerar över Nagasaki, skaldar Dagerman: ”Ett världskrematorium, herrn – sån idé/–Vem fan vågar störa min kräftsupé!”

Över huvud taget får man känslan av att det är de allra tyngsta frågorna som framkallar den största lättheten hos Dagerman, medan de lättare kuriositeterna ger upphov till den tyngsta existentiella svindeln. Dikternas form är alltid enkel, närmast grov – någon virtuos ordekvilibrist i stil med Alf Henrikson är Stig Dagerman inte. Det är snabba, oftast fyrradiga strofer med taktfast rytm och rimmet som en smällande snärt på slutet.

Det är därför också så fascinerande att läsa dagsverserna parallellt med Dagermans i övrigt blytunga författarskap. Även här bildar tematiska ledord som blod, mörker, kyla och död ett slags snitslad bana genom textvärlden. Det är ingen tvekan om att reportageresan till det krigshärjade Tyskland hösten 1946, företagen för tidningen Expressens räkning, är avgörande för Dagermans världsuppfattning. Efter den resan djupnar dagsverserna till ett mer drabbande anslag. Tanken på det gränsöverskridande mänskliga broderskapet – som finns i hans kanske mest berömda dikt ”En broder mer” – går igen i flera dagsverser, liksom det intensiva intresse för bilen som fortskaffningsmedel som kom till uttryck i den klassiska ­novellen ”Att döda ett barn”.

Liksom i tidigare samlingar av ”Dagsedlar” finns i den föreliggande volymen förstås många rader som blivit klassiska. Här finns ”Flykten valde oss”, med dess appell rätt in i vår tid, och tidlöst uppfordrande versrader som ”Vårt läge är kanhända/inte hopplöst – bara vi”. Men här finns också mindre kända pärlor som den gripande parafrasen på Gustaf Frödings dikt ”En ghasel” – om hur gallret är smitt också i Stig Dagerman. Och så förstås de älskade raderna ur dagsversen ”Höst”, nedtecknad bara två veckor innan författaren tog sitt liv genom att låta bilavgaserna fylla garaget i Enebyberg: ”Att dö är att resa en smula/från grenen till fasta marken.”

Med tanke på djupet i den depression som Dagerman måste ha befunnit sig i under sina sista, improduktiva år är det ett under att han i sina dagsverser så otvunget kunde ge uttryck för en sådan ömhet och solidaritet med den enskilda människan. I ett efterlämnat utkast från 1952 noterar han: ”Varje människa upplever en förfärlig stund, när ­livet tycks tröttna på henne och med en grimas lämnar henne ensam med en tomhet, som inte ens rymmer viljan till död.”

Det var där han befann sig, fångad i en tröstlös skaparkris.

Dagen före sin bortgång den 4 november 1954 kom han upp på Arbetarens redaktion för att lämna in det som skulle bli hans sista dagsedel – en vacker vers om att också fattiga människor måste ha rätt att äga en hund. När redaktions­sekreteraren tackade honom för att tidningen fick fortsätta att räkna honom bland sina medarbetare tittade Dagerman upp och lät ett skyggt leende lysa upp sitt ansikte: ”Det är ju bara här jag kan skriva.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.