Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Danilo Kis river torn

Redan i debuten från 1962 visade Danilo Kis vart författarskapet skulle röra sig – till en praktfull värld av motsägelser. Aris Fioretos läser en träffsäker översättning.

Danil Kis

”Vindskyffet”

Övers. Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic. Rámus

Yngling i kyffe på vinden. Smutstvätt, tomflaskor, överfyllda askfat. Pennor och papper i oreda. Möj­ligen ett tummat foto på en kvinna, kanske en hårlock. Därutöver: matos, skrikande barn, urinstank i trappan.

Sedan ett par hundra år är detta urscenen för författarämnet. Den unge desperadon som drar sig undan och som trots självtvivel och storhetsvansinne en dag skall drabba världen med häpnad – helst i form av den bok i vilken vi läser om hans glans och elände.

Den tragiske Thomas Chatterton, som tog livet av sig 30 år gammal, diktade helst ensam under takåsen. I Rilkes enda roman upptäcker hjälten Malte sitt andra, väsentliga jag då han klär ut sig på familjegodsets vind. Och i Peter Weiss kortroman ”I skuggan av kuskens kropp” förskansar sig jaget högst upp i fastigheten, på en gång gud och paria.

Alla är de versioner av samme solitär, ynglingen som fjärmar sig för att skapa men samtidigt längtar efter att nedstiga till tumultet.

Även om gestalten har burit olika namn genom åren heter han ­hemligen nog alltid Orfeus. Som huvudpersonen i Danilo Kis debutbok ”Vindskyffet” från 1962, som nu utkommer i Elisabeth Knutssons och Boris Micanovics träffsäkra översättning. Platsen är Belgrad, tiden ”enligt den bysantinska tideräkningen” år 7464. Med andra ord befinner vi oss imitten av 50-talet, i en socialistisk stat där bohemer och andra avvikare inte har det lätt att hävda sin världsuppfattning.

I lyan under takbjälkarna filosoferar Orfeus på känt manér. Men Kis komplicerar scenen genom att förse honom med en trätobror. Vännen är kyrkobokförd som Igor Jurin, fast kallas Jarac Allvetaren. Tillsammans spekulerar de om själens odödlighet och jordens ålder, om Livet, Konsten och Kärleken.

Under dessa lika uppsluppna som satiriska utgjutelser blir det – surprise – klart att Orfeus arbetar på ett manuskript med titeln ”Vindskyffet”. Gränsen mellan verklighet och fiktion är dock mer flytande än så. På ett ställe skapar han en ny person, som genast bugar och undrar vad hon kan stå till tjänst med. Och när den kvinna som genren fordrar dyker upp heter hon Eurydike, varpå hon omgående kan sjungas ”till liv”.

I ”Vindskyffet” förekommer de flesta litterära tekniker som Kis skall utveckla i mognare romaner. Här ryms brev, dikter och dagboksblad, listor, metateoretiska sketcher och dagdrömmar. Vissa meningar avslutas inte ens med punkt, utan rinner ut i intet – som om de sökte efter en erfarenhet som ord inte kan omfatta.

Orfeus är en charmfull slarver, visserligen drabbad av metafysisk svindel, men inte mån om att upprätthålla rollen som solitär. Han är osäker och sällskaplig och tar gärna promenader. Efter en av dessa funderar han på något vännen Osip sagt: ”Var inte min ’Vindskyffet’ i själva verket bara en ram? En ram för vad?”

Kis roman skiftar ständigt balansen, likt en nervös yngling, men blir inte svaret skyldig. Som författare är han ute efter antielfenbenstorn-litteratur, i vilken världen får plats i hela sin motsägelsefulla prakt. Då räcker det inte att retirera till en lya på vinden.

Eller som det heter i mottot av Aleksandr Blok: ”Ju högre upp livet tvingar människan, desto kallare känns det för henne; desto mindre kan hon förstå eller anpassa sig till livet.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.