Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:51 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/darfor-ar-det-sa-svart-att-tala-om-hiroshima/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Därför är det så svårt att tala om Hiroshima

Det har gått exakt 70 år sedan den första atombomben föll över Hiroshima. Anita Goldman undrar varför vi talar så lite om händelsen trots dagens kärnvapenhot – uppemot två tusen stridsspetsar är i detta nu redo att avfyras.

”De ligger i ett hotellrum. De är nakna. Släta kroppar. Oskadade. Vad talar de om? Just om HIROSHIMA. Omöjligt att tala om HIROSHIMA. Allt man kan göra är att tala om det omöjliga i att tala om HIROSHIMA.” Så skrev Marguerite Duras 1960 i sitt synopsis till filmmanuset ”Hiroshima, min älskade” som sedan regisserades av Alain Resnais. Då var världen besatt av kärnvapenkapprustningen mellan USA och Sovjetunionen. Nu är det en annan tid och vi är besatta av andra saker. Och numera lever vi i en bildskärmskultur 24/7 som saluför oavbruten apokalyps och därför avtrubbat oss. Dessutom har det gått 70 år sedan kärnvapen användes och världen tycks ha vaggats in i en slags förtröstan om att det oerhörda inte kan hända, inte kommer att hända. Är det därför det skrivs så lite, talas så lite och skapas så få kulturuttryck kring kärnvapenhotet? Är det därför jag måste dra till med något så gammalt och mycket känt som ”Hiroshima, min älskade”?

Men faktum är att det finns få filmer, teaterpjäser och litterära verk om Hiroshima. Slår man i Libris katalog blir det 3 902 träffar på ordet ”Förintelsen”, men endast 134 på ordet ”atombomb”. Också vid en sökning på ”kärnvapen” får man hälften så många träffar som för ordet ”Förintelsen”. Vad beror det på? Förintelsen drabbade onekligen många fler människor. Men det är inte jämförelsen mellan lidande och lidande, inte numerär offerstatistik som är intressant. Utan den kulturella, civilisatoriska betydelsen av dessa två epokgörande brott mot mänskligheten som skedde för 70 år sedan: Auschwitz. Och Hiroshima. HIROSHIMA skriver Duras med stora bokstäver för att understryka att hon talar om något som är mer än denna enskilda händelse vilken inträffade den 6 augusti 1945 (och upprepades tre dagar efteråt i Nagasaki). Omöjligt att tala om HIRO­SHIMA, skriver Duras. Vi känner igen det från de många citaten om hur det är möjligt – eller omöjligt – att skriva romaner, måla bilder, förstå vad en människa är efter Auschwitz. Men Hiroshima, hur många stavar det med stora bokstäver i dag?

Kenzaburo Oe gör det på sitt lågmälda vis i sin bok ”Hiroshima notes” som symptomatiskt nog inte finns översatt till svenska, trots att han kom till Stockholm och mottog Nobelpriset i litteratur 1994. Han skriver: ”Hiroshima är ett naket blottställt sår som åsamkats hela mänskligheten. Så som alla sår, finns det två möjliga utgångar: hoppet om tillfrisknande eller faran för dödlig korruption. Om vi inte framhärdar i att komma ihåg Hiroshima-erfarenheten och speciellt lärdomarna hos de som underkastades denna exempellösa erfarenhet, så kommer de matta tecken på återhämtande som stiger upp från denna plats och dessa människor, att tyna bort och verklig urartning börja på allvar.” Oe sekunderas av Robert Oppenheimer, Manhattanprojektets vetenskaplige chef, som i många offentliga framträdanden efter kriget uttryckte vånda ”över det faktum att ingen etisk diskussion av vikt och dignitet har förts om atomvapnens problem” och ”över en civilisation som inte förmått att tala om sin förmåga att döda så gott som alla, förutom i försiktiga och spelteoretiska termer”.

Oes varningsord från början på 1960-talet har visat sig vara profetiska; mänskligheten valde den dödliga korruptionen. Cirka 16 000 kärnvapen existerar i dag – var och en med en destruktiv styrka som är 20 till 30 gånger kraftfullare än ”Little boy” (uraniumbomben över Hiroshima) och ”Fat man” (plutoniumbomben över Nagasaki). En alldeles övervägande del av denna arsenal ägs än i dessa dagar av USA och Ryssland. Andra länder som innehar kärnvapen är Storbritannien, Kina, Frankrike, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Upp­emot två tusen stridsspetsar är på ”hair trigger alert” det vill säga preparerade att – på en hårsmåns sekund – avfyras. Ändå handlar det offentliga samtalet inte om detta grundfaktum för vår civilisation – att vi lever i en prekär terrorbalans – utan nästan uteslutande om de farhågor som finns att skurkstater (likt Nordkorea och Iran) eller terrorister ska få tillgång till kärnvapen.

Tryggheten vi vaggats in i är fördummande eller rent av kriminell. Rapporten som kom förra året, ”Too close for comfort – cases of near nuclear use and options for policy”(Chatham House Report) redogör inte endast för de förskräckande många exemplen när kärnvapen ”nästan” smällt av, men gör det också övertydligt att ”risken förknippad med utlösande av kärn­vapen är hög”. Eller som den ameri­kanska journalisten Amy Goodman uttrycker saken; ”det fruktansvärda ögonblicket när hybris, olycksfall eller omänsklighet sätter igång nästa kärnvapenattack”.

Efter kärnkraftsolyckan i Fuku­shima 2011 sa den nu 80-årige Kenzaburo Oe: ”Hiroshima måste inpräntas i våra minnen. Det är en katastrof som är mer dramatisk än alla naturkatastrofer därför att den är orsakad av människan. Att upprepa den, genom att visa samma nonchalans för mänskligt liv i kärnkraftverk är det värsta sveket mot Hiroshimaoffrens minne.”

Här sätter Kenzaburo fingret på den springande punkten, den som kan förklara varför det finns dubbelt så många böcker om Auschwitz som om Hiroshima, för att inte tala om museer, filmer, minnesdagar och så vidare. Auschwitz tillåter oss att med patos deklarera: ”Aldrig mer!” Vi talar om människovärde, om totalitarism, om åskådarens moraliska förpliktelser. Förutom den outsägliga ondskan förskräcks vi också över det industriella, ”modernt” planerade och genomförda massmordet. Men sanningen att säga var Förintelsens industriella moment mycket elementära. Det verkligt moderna massmordet var det som skedde i Hiroshima och som lagt grunden för mycket av den modernitet som etablerats och utvecklats sedan andra världskriget. Det är därför – tror jag – som man anar en genans eller en ovilja eller bristande intresse att tala om Hiroshima. För vi lever sedan Hiroshima – ja egentligen sedan provsprängningen av den första atombomben i New Mexicos öken den 16 juli 1945 – i en för mänskligheten ny, exempellös era, en där vi kan förgöra hela jordklotet många gånger om. Det är ett gigantiskt paradigmskifte och svårt att överblicka. Men det är inte bara storleksordningen eller förträngningsmekanismer inför den nukleära vintern som hotar, vilken får oss att titta bort, utan det faktum att vi som civilisation är djupt komprometterade; vi lever med och accepterar och utvecklar i tysthet det som HIROSHIMA gav upphov till. Till skillnad från Auschwitz är Hiroshima ingen grotesk avart av moderniteten utan själva kärnan i den civilisation vi lever i sedan dess och som vi inte vill se i vitögat och därför inte förmår att tala om.

Manhattanprojektet var det mest kostsamma och mest hemliga vetenskapligt militära projektet i världens historia. Det utmärktes av uppifrån dirigerad lögn och hemlighetsmakeri, av vetenskaplig fundamentalism (vad som kan göras måste också göras och Vetenskapen är Gud), av en dehumaniserad människosyn, av ett samgående av vetenskap och militär som gav upphov till det militärindustriella komplexet. Också det ett ord som synes höra till en annan era trots att det är lika verkligt nu som då och slukar gigantiska ekonomiska resurser som ingen talar om när vi talar om stater och ekonomi.

Lögnen, hemlighetsmakeriet och den dehumaniserande människo­synen är HIROSHIMAS själva grundstenar. I sitt första offentliga tillkännagivande sa president Harry S Truman att USA hade släppt bomben på ”en militärbas; detta eftersom vi önskade att i denna första attack, undvika, i den mån det var möjligt, att döda civila”. De filmer som togs av amerikanska och japanska fotografer beslagtogs och hölls under lås och bom i trettio år. Än i dag har den amerikanska befolkningen inte informerats om och utsatts för bilderna av de fulla effekterna av Hiroshima, i skarp kontrast till den kunskap som tyskar har om Auschwitz.

USA förnekade i det längsta strålningseffekten av bomberna, såväl i förhållande till de japanska offren som de amerikanska soldaterna och personalen på plats. Förutom den outsägliga skada som åsamkades japanerna, har en lång rad amerikanska administrationer i största hemlighet och fullt medvetet vållat oåterkallelig skada på den egna befolkningen och det egna landet. USA hade sina egna Doktor Mengeles, namnlösa byråkrater vars brott blivit fördolda, förutom ett fåtal publicerade skandaler där amerikanska medborgare utnyttjades som försöksdjur för att undersöka effekterna av strålning. Man injicerade plutonium i venerna på trettioen amerikanska medborgare, utan deras vetskap eller tillåtelse. De var patienter på olika sjukhus runt om i landet och sades ändå vara dödssjuka. I slutet av 1940-talet, fick åttahundra gravida kvinnor radioaktivt järn, så att man skulle kunna mäta effekterna på fostrens utveckling och i början av 1950-talet, gavs pojkar i en skola för efterblivna i Massachusetts radioaktivt kalcium i sin mjölk. Experimentet avslöjades av skolans bibliotekarie, vars far hade avlidit av leukemi sedan han flugit genom svampmolnen under vätebombstesterna på Marshallöarna i Stilla havet. Mellan 1945 och 1962 bevittnade cirka 220 000 amerikanska soldater kärnvapentester på nära håll. Soldater gavs order att utan skyddsutrustning marschera in i testområdena, så att man skulle kunna mäta de psykologiska och fysiska effekterna av bomberna.

De ekologiska skadorna på de områden i USA som varit centrum för kärnvapenindustrin i alla dess faser (brytning, konvertering, anrikning och kärnvapensavfall) är gigantiska. Fyrstatsområdet; Utah, Arizona, Nevada och New Mexico har kommit att kallas National sacrifice area. Den 8 augusti år 2 000 presenterade den amerikanska Vetenskapsakademien en rapport om detta område:

På många av dessa platser kommer radiologiskt och icke-radiologiskt farligt avfall att kvarstanna och utgöra en risk för människor och miljö under tiotals eller till och med hundratusentals år. En total eliminering av oacceptabla risker för människor och miljö kommer inte att uppnås nu eller under en överskådlig framtid.

Rapporten säger att regeringen skulle kunna förklara vissa områden för permanent off-limits, men man saknar teknologin, pengarna och administrativa rutiner för att förhindra att giftämnena sprids utanför dessa områden. Vissa ämnen har redan emigrerat från de ursprungliga områdena. Och hur ska man hermetiskt kunna stänga av områden med taggtråd för perpetuity? frågar sig rapporten. Perpetuity betyder beständigt, varaktigt. För evigt.

Själva beslutet att spränga atombomberna över två japanska städer fulla av civila var förstås i sig en total dehumanisering av fienden. Efteråt förvandlades de 150 000 döda kropparna i Hiroshima och Nagasaki till information, till mätbar data. Amerikanska vetenskapsmän anlände till Hiroshima för att göra beräkningar. Genom att ta mått på människors skuggor som bränts in i byggnader eller i marken av bombens ljussken, kunde de räkna ut på vilken höjd bomben exploderat. De använde sig av japanska siffror över antalet sårade och döda tillsammans med en matematisk formulering som de kallade standardized casualty rate. USA försökte under de närmaste åren efter bombningen noggrant följa upp de japanska offren, dokumentera det exakta antalet dödade och sårade, hur många som hade dödats av den ursprungliga explosionen, hur många av eld, hur många av omedelbar strålningseffekt och hur många senare av cancer.

Kroppar behövdes för att förkroppsliga, i ordets verkliga bemärkelse, bombernas förmåga och makt, men samtidigt var dessa förstörda kroppar subversiva, farliga. Det gällde att dölja dem eller att uppvisa dem på ett abstrakt vis. Vetenskapsmännens fotografier av offren från Hiroshima och Nagasaki är ofta närbilder av brännskador, söndertrasade lemmar eller hud. På fotona får man ingen uppfattning om huruvida det är en mans eller kvinnas kropp, ett barns eller en vuxen människas.

Den i ordets rätta bemärkelse livsfarliga vetenskapliga fundamentalismen utmärkte atombomsprojektet under alla dess faser. Den mytomspunne vetenskaplige ledaren Robert Oppenheimer åkte i slutet av kriget i skytteltrafik till Washington för att övertala beslutsfattarna att ”spara” ett par japanska städer från de monumentala bombningarna man då utförde. Hur skulle man annars kunna undersöka och räkna på effekterna av atombomberna om städerna redan var förstörda? Detta specialstuderade jag under arbetet med min dokumentärroman ”Om jag så måste resa till Los Alamos”. Ständigt möttes jag härhemma av förnekande från även mycket välutbildade vänner och kollegor som i stället tyckte om att tala om hur Oppenheimer, specialist på engelsk poesi och sanskrit – citerat ”Bhagavad-Gita”: ”I’ve become Death – the destroyer of worlds.” Eller så tror man sig veta att piloterna blev religiösa och att många blev galna efteråt. Detta fabulerande och sentimentaliserande kring Hiroshima – inklusive omtuggandet av sedan länge motbevisade propaganda­lögner om att ”andra världskriget inte skulle ha avslutats utan Hiroshima” – är exempel på vilket motstånd det finns mot att ta till sig Hiroshimas verkliga läxor.

Allt detta kan tyckas höra till historien. Men som Gar Alperovitz skriver i sin väldiga ”The decision to use the atomic bomb and the architecture of an American myth”, har beslutet att bomba “numera lite att göra med det förflutna, utan i stället har det sätt vi väljer att se på dessa händelser allt att göra med framtiden”. För ”hur exakt”, frågar sig Alperovitz mot slutet av sin 800-­sidiga partsinlaga, ”skapar vi en kultur? Var börjar vi? Jag tror vi gör så, först av allt, genom det vi i tystnad accepterar – och framförallt genom våra språkliga handlingar. Vi spelar en roll i producerandet av det som ligger bortom anständighetens gränser, det otänkbara – kulturellt, moraliskt.”

Hiroshima.

Den 6 augusti 1945 klockan 08.15 fälldes atombomben ”Little boy” över den japanska staden Hiroshima. Runt 100 000 människor beräknas ha dött direkt eller inom ett par timmar. Ungefär lika många har senare avlidit av strålskador som en följd av bomben, och fortfarande drabbas överlevande av cancer.

Tre dagar efter Hiroshima – den 9 augusti – fälldes atombomben över Nagasaki. Beslutet att släppa de två första atombomberna i historien togs av den amerikanske presidenten Harry S Truman.

Mer Hiroshima i nyhets­delen. Relationen mellan USA och Japan allt bättre.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt