Det måste ha varit någon gång mot slutet av 80-talet: jag och min make skulle precis svänga in på garageuppfarten till vårt hus i Jerusalem, då vi hindrades av en brasa som våra närmaste grannar hade tänt. Jag gick ut för att ta reda på vad det var frågan om. Det visade sig att det var grannfamiljens tv och samling av sekulära böcker som satts i brand. Grannens många barn sprang förtjusta kring lågorna och klappade händer. Pojkarnas långa sidlockar fladdrade i fartvinden och mammans huvudscarf hade glidit av hårfästet i upphetsningen.
Så såg det inte ut ett par år tidigare när jag flyttade in i kvarteret, där marockanska och jemenitiska judar bott sedan 50-talet. Men när nu sådana som jag – välutbildade, askenasiska (västerländska) judar med konstnärliga eller akademiska yrken – upptäckt hur charmigt det var hade en gentrifieringsprocess påbörjats. Men vi levde i god grannsämja.
Det var förstås ingen tillfällighet att bålet anlagts mitt på vägen och så nära just vårt hus. En kantring hade skett. Grannarna demonstrerade på detta sätt att de vände sig bort från vår kultur. Det gav dem en känsla av revansch och överlägenhet gentemot oss. De hade rest sig, inte för att kämpa för jämlikhet och ekonomisk rättvisa – utan mot oss!
Jag påminns om denna scen när jag läser ”The paradox of liberation. Secular revolutions and religious counterrevolutions” (Yale University press), Michael Walzers nya bok, hans tjugoåttonde i ordningen. Den tungt meriterade och välkände professorn i statskunskap försöker ta nappatag med en av vår tids mest pressande och förbryllande frågor: Hur kommer det sig att de nationella rörelser som ledde befrielsen från kolonialt förtryck och lovade modernitet, jämlikhet och framsteg för sina folk, redan efter ett par decennier hade att tampas med en kontrarevolution; ett uppror från de egna befolkningarna mot just denna modernitet? Varför växte sig nya rörelser starka, rörelser som söker sig tillbaka till det förgångnas förtryck av kvinnan, dess religiösa pålagor och etnisk split mellan olika grupper?
Kanske är det frågornas fråga just nu, det vi (de förbluffade, liberala framstegsvänliga västerlänningarna som vill så väl) mer än allt vill få ett svar på. Även vi som inte befriat oss från kolonialmakter, men som tagit emot förtryckta människor och frikostigt erbjudit dem vår välorganiserade modernitet, för att sedan bevittna hur en del av dem vänder oss ryggen och väljer att stanna kvar i – eller återvända till – religiösa och traditionella livsstilar.
Walzer har valt tre exempel: Algeriet, Indien och Israel. Han poängterar att alla dessa tre länders befrielserörelser till en början var en framgångshistoria. De lyckades etablera fria, sekulära och mer eller mindre (undantaget Algeriet) demokratiska stater. Men dessa mycket olika länder med tre olika religioner utmanades alla tre endast ett par decennier efter frigörelsen av starka religiöst fundamentalistiska rörelser. Det är denna oväntade utgång som Walzer kallar ”den nationella frigörelsens paradox”.
De tre befrielserörelsernas ledare var alla starkt influerade av västerländsk politisk kultur, de var privilegierade barn av de empirier de ville kasta över ända. Många av dem var skolade i förtryckarnas främsta utbildningsinstitutioner. Chaim Weizmann, Israels förste president och Jawaharlal Nehru, Indiens förste premiärminister, var båda glödande anglofiler. Nehru, som studerat på Trinity College och Cambridge, sa själv att han var ”den siste engelsmannen att styra över Indien”. Theodor Herzl, författaren till ”Judestaten” och den sionistiska politiska rörelsens anfader, var en klassisk europé från Wien, med mycket liten kunskap om judendomen. David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, och hans generation hade med emfas förkastat den djupa fromhet som utmärkt livet i den gamla världen de lämnat efter sig i Östeuropa och anammat socialismen och moderniteten. Frantz Fanon – den algeriska revolutionens främste filosof – studerade medicin, psykiatri, litteratur och filosofi vid franska universitet. Ahmed Ben Bella, Algeriets förste premiärminister, var själv mycket stolt över att han erhållit den högsta franska militära medaljen och blivit kysst på båda kinderna av självaste Charles de Gaulle.
Befriarna var såväl alienerade från, som föraktfulla mot, de människor de kom för att befria. De förkastade allt som hör till det förflutna och var uppfyllda av, skriver Walzer, ”en sekulariserande, moderniserande och utvecklande tro. Det är en västerländsk övertygelse och för dem som skall befrias från det förgångna något helt nytt. Nymodighet är befriarnas själva mantra. De erbjuder det förtryckta folket en ny början, en ny politik, en ny kultur, en ny ekonomi och de strävar efter att skapa en ny människa.”
”Hinduismen har utsatt oss för tusen år av nederlag och stagnation” skrev Nehru och den högernationalistiske sionisten Ze’ev Jabotinsky menade att ”sionismens utgångspunkt är att ta den typiske yidden (jiddisch för jude) och föreställa sig hans absoluta motsats. För yidden är ful, sjuklig och saknar värdighet, vi skall utrusta honom med den ideala bilden av hebrén med maskulin skönhet”. Jabotinsky ger uttryck för en ren och skär antisemitism, inte väsensskild från liknande yttranden och synsätt hos hans indiska och algeriska kollegor.
När de västerländskt skolade revolutionärerna tog makten ställdes de inför en smärtsam konfrontation, och den djupaste illusionen brast: att det sekulära, jämlika medborgarskapet för alltid skulle göra slut på uppdelningar i religioner, kaster och stammar och skapa ett enhetligt modernt medborgaretos. Den största paradoxen är att återgången till tradition och religion görs på ett icketraditionellt vis. Man utnyttjar demokratin och modern masskommunikation för att nå ”massorna”. Man säljer in en förfluten storhetstid, då livet var okomplicerat, familjen höll samman under en patriarkal fader och människan var ”ren” och gudsfruktig.
Walzer nämner inte nationalitetsforskaren Benedict Andersons berömda tes om ”imagined communities” (den föreställda gemenskapen), men den är i högsta grad applicerbar på återgången till religionen. Det indiska RSS, den hinduiska nationalistiska rörelsen, vill ”återupprätta” Ramas kungadöme, ett mytologiskt förflutet under vilket hinduismen nådde sin höjdpunkt när guden Rama hade makten på jorden. De politiskt perverterade drömmarna att återupprätta ”kalifatet” rapporterar medierna numera dagligen om i hårresande detaljer.
På samma sätt vill Shaspartiet – det som mina tv-brännande grannar anslutit sig till – i det moderna Israel återupprätta ett förgånget paradis då den patriarkala familjefadern och de judiska religiösa lagarna var rättesnöret för alla. Kruxet är att Shas – liksom de andra här nämnda – lyckats mångla ut ett totalt imaginärt förflutet. Partiet startades av sefardiska ultrareligiösa som inte fann sig tillrätta i den askenasiskt dominerade ultraortodoxin, där sefarderna spelade en underlägsen andrahandsroll. Men i själva verket hade en sträng ultraortodoxi av östeuropeiskt mått aldrig slagit rot i Nordafrika, där judarna levt i tolerans och öppenhet med sina muslimska, och franska, grannar.
Att de marockanska massorna i Israel ändå entusiasmerades av budskapet berodde på att de kränkts av den statsbärande eliten, sekulära socialister som David Ben Gurion, vilka ville skapa ”instant Israelis”, en ny judisk människa; jordbrukare, soldater, arbetare. Man sprutade DDT på de nyanlända från ”smutsiga länder”, detroniserade de patriarkala familjefäderna som sattes i meningslösa hjälparbeten och sände iväg barnen till socialistiska kibbutzer, där flickorna kläddes i shorts och pojkarnas sidlockar klipptes av. Arbetarna tvångsanslöts till den socialistiska fackföreningsrörelsen och i armén var officerarna askenaser, liksom lärarna, journalisterna, skådespelarna.
Bitterheten mot statsgrundarna och den framstegsvänliga socialdemokratin har aldrig gått över och den blev grogrunden för Shaspartiets exempellösa framgångar (samt också till det nu statsbärande partiet Likud som var Arbetarpartiets arvsfiende). Budskap om stolta sefarder som vänder det sekulära, härskande Israel ryggen och återupprättar de traditionella värdena från den gamla goda tiden föll i kränkthetens fertila jordmån och mina grannar – som varit vanliga traditionella israeler från arbetarklassen – blev ultrareligiösa nästan över en natt.
Mina grannar var modernitetens förlorare. De jämförde inte sin nuvarande levnadsstandard och ställning i samhället med den de lämnat i Marocko, utan med de härskande klassernas, det politiska skiktet. De bjöds in till en modernitet där de tilldelats eller förväntades axla en underordnad roll.
”Traditionella världsåskådningar kan inte negeras, avskaffas eller förbjudas, man måste engagera dem”, skriver Walzer, men lyckas inte riktigt förklara hur detta skall gå till. Att författaren själv är en engagerad sekulär vänsterliberal framgår med all önskvärd tydlighet. Han förmår kanske därför inte se tomrummet i det moderna projektet. Utbildning och medborgliga rättigheter är gigantiska landvinningar. Men de är ingen tro. De fyller inte behovet av djupare tillhörighet och mening, kontinuitet och rötter som jag tror är människans arvedel. Utan insikt i, respekt för eller ett genuint intresse för de aspekterna av människans tillvaro på jorden, kan vi inte förstå den nationella frigörelsens paradox. Eller ens vad som händer i vissa av våra egna förorter.
Anita Goldman är författare.
