Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 02:40 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/de-bygger-teaterlabyrint-for-nyfiken-publik/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

De bygger teaterlabyrint för nyfiken publik

I ett utrangerat kontorshus i Sickla i Stockholm byggs just nu ett scenkonstverk i ­megaformat. ”Satans demokrati” ska bli en suggestiv föreställning som pågår i 150 rum samtidigt.

De post-it-täckta väggarna på kontoret avslöjar att det krävs en hel del organisering för att hålla reda på alla delar i ”Satans demokrati”. Initiativtagarna Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling leder oss in i föreläsningssalen där publiken kommer få instruktioner till föreställningen.

– Vi tog berättelsen ur ”Mästaren och Margarita” och frågade oss: Hur kan den kopplas till vår tid i dag och vad är religion i vårt samhälle? Vi kom fram till budskapet att demokratin är vår religion och shoppingcentren är vår kyrka, säger Jimmy Meurling som är projektledare och regissör.

Föreställningen är en teaterpjäs med musik och dans. Ett fyrtiotal studenter från musikallinjen på Base23 är med i projektet tillsammans med skådespelare och mimare.

– Vår idé har från början varit att göra ett kollektivt projekt. Det ska sluta i ett scenkonstverk men vägen dit är ett samarbetsprojekt. De flesta som är med har aldrig jobbat tillsammans tidigare, säger Py Huss-Wallin, projektledare och regissör.

Skådespelarna rör sig utifrån ett speciellt schema och 80 procent av föreställningen är utan ord. Det handlar inte bara om berättelsen utan om upplevelserna man får genom musik, miljö och scenografi.

– Det är nästan som ett dataspel man får kliva in i. Vår kompositör Magnus Larsson har gjort 75 timmar musik som präglar föreställningen, säger Py Huss-Wallin och visar två av de cirka 80 högtalare som placerats ut.

I den stora kontorsbyggnaden pågår en förvandling där övergången mellan fantasi och verklighet skapas. Väggar rivs och sätts upp, rum målas, kläs in och möbleras med återvunnet material. Skaparna av scenkonstverket ”Satans demokrati” har fått fria tyglar och gör allt för att överraska publiken med det oväntade.

Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling har inspirerats av vandringsföreställningen ”Sleep no more” av det brittiska teaterkompaniet Punchdrunk som spelats i New York, och handlingen är baserad på den ryska romanen ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov.

– Vi har en gemensam ingång till scenkonst och gillar när det är mycket fysisk aktivitet, färg och form. Publikens nyfikenhet är en avgörande del för vad de kommer att få uppleva och se, säger Py Huss-Wallin.

”Satans demokrati” speglar olika samhällsskikt, makt och konsumtionsmönster ur ett förhöjt och fantasifullt perspektiv. Publiken har en annorlunda roll än vid traditionella teaterföreställningar och uppmanas göra sin resa individuellt, men kan ta paus eller mötas efteråt i baren för att diskutera upplevelsen med andra.

I boken finns en grundläggande kritik mot det rådande sovjetiska systemet och i ”Satans demokrati” spelar Djävulen rollen som väckar­klocka och ifrågasätter vad som egentligen hänt med demokratin.

– Djävulen har en central roll i  berättelsen och kommer till det till synes demokratiska samhället för att återställa balansen mellan gott och ont, rätt och fel. Hon är yin och yang, säger Py Huss-Wallin.

Föreställningens titel ska väcka frågor och nyfikenhet. Nyfikenhet är grunden i hela föreställningen, menar Jimmy Meurling.

– Det är en mångbottnad titel och man får själv fundera på vad titeln innebär och vad som gör en nyfiken. En publik som tror att de kan sitta på en bänkrad och titta på har missat poängen.

Vi går in i ett rum möblerat som en matsal och en tv brusar i hörnet. På dörren hänger en lapp med Roy Anderssons namn – ett ledord i designen av det som är psykpatienternas matsal. Det tjutande ljudet skär genom huvudet och vi vandrar tacksamt vidare.

I det fiktiva samhället styr Ministern samhället som en diktatur och demokratin är en chimär. Förutom Ministern och Djävulen får publiken följa Journalisten och Fotografen, samt sexton andra karaktärer.

Ministern vistas i ”det vita huset” som till skillnad från psykpatienterna har en matsal som flödar i ljus där vitmålade lp-skivor fungerar som bordstabletter. Allt är vitt och illustrerar 2000-talets inredningstrender.

Rollen som Ministern görs av Stephen Rappaport, Angela Wand spelar Djävulen och Meliz Karlge Journalisten.

– Alla skådespelare är aktiva under hela föreställningen och på så sätt får alla roller lika stor plats. Men de tre huvudkaraktärerna spelas av professionella skådespelare och kan jämföras med bokens karaktärer Pontus Pilatus, Woland och Margarita, säger Jimmy Meurling.

Publiken är fri att röra sig som den vill i den förvrängda kontorsbyggnaden under den knappt fyra timmar långa speltiden och se föreställningen bakom var sin mask för ansiktet, liksom i ”Sleep no more”.

– Det är inte ett lajv och publiken förväntas inte se glad ut eller visa reaktioner. Med mask kan man behålla frihetskänslan och iaktta utan att känna sig dum, säger Jimmy Meurling.

”Satans demokrati” har blivit ett stort samarbetsprojekt mellan olika aktörer inom konst och teater. Artists in Residence heter gruppen som består av professionella konstnärer samt studenter från bland annat Konsthögskolan, Arkitekthögskolan och Konstfack, som cureras gemensamt av Andreas Blom och Py Huss-Wallin. Tillsammans gestaltar de världen som utgör ”Satans demokrati” på ett antal våningsplan med 150 rum.

En av våningarna föreställer olika bostäder i samhället – ett utomhus inomhus. Från att ha besökt ”Kåkstaden” där golvet består av grus och luften doftar jord, kliver vi genom ”Garderoben” och befinner oss i ett ombonat hem. Det känns gammeldags men hemtrevligt.

– Bostäderna är inspirerade av en dystopisk syn. Vi har utgått ifrån naturkatastrofer, krigsskador och övergivna hus utanför staden som blivit en del av vegetationen, säger Py Huss-Wallin.

Vi står i ett rum där allt är rosa, varenda bok i hyllan och varje liten spik på väggen, som om det i sin helhet doppats i en burk med rosa färg. Medan vi står i det rosa skenet av en lysrörslampa blir allt svart.

– Vi har kommit ungefär halvvägs i byggandet, det är nog en propp som gått, säger Py Huss-Wallin.

Vandringsföreställningar är ett koncept som tidigare prövats på bland annat Dramaten, men en före­ställning i den här skalan har inte gjorts i Sverige.

– När vi fick tillgång till lokalen och började höra oss för och rekrytera, var det många som insåg vilken otrolig chans det här var och ville vara med på tåget. Chansen att ett sådant här projekt görs igen är inte stor eftersom omständigheterna är så unika, säger Py Huss-Wallin.

Kulisserna är ännu inte färdigställda och resterna från arkitektstudenternas skapande ligger som vrakdelar av ett skeppsbrott i korridorerna. De är långa och har rum på höger och vänster sida om sig. Byggnaden som är ett tidigare kontorshus har stått tomt under några år och ska rivas. Fastighetsägaren Atrium Ljungberg bidrar med byggnaden som sponsring av projektet och Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling fick fria tyglar att omvandla våningsplanen till en teaterscen.

– Eftersom det senare ska rivas fick vi möjlighet att göra vad vi ville med interiören. Den friheten är otroligt inspirerande. Vi kan bygga, riva, måla och skapa som vi vill. Det är nog bara en gång i livet vi får den här chansen, säger Py Huss-Wallin.

Projektet har en liten budget och drivs i stort sett helt med sponsring. Företag, dödsbon och rivningsområden har skänkt material och möbler, och alla inblandade har hjälpts åt för att göra det möjligt.

Fredagen den 13 november är det premiär och trots att det inte är meningen att skrämmas, är intrycket en aning kusligt både i lokalerna på Nobelberget och på hemsidan där teatern presenteras i vita versaler mot en svart bakgrund.

– Det liknar på sätt och vis Gotham City – ett samhälle som liknar vårt men som är en fantasi och förhöjning av det. Vi lånar friskt ur historien och olika framtidsapokalypser. Baskänslan kommer kanske vara att det är skrämmande, men det kommer förändras under upplevelsens gång, säger Py Huss-Wallin.

– Vi vill inte vara för tydliga med exakt vi gör. Det finns en poäng med att publiken kommer hit blank och nyfiken, säger Jimmy Meurling.

Vi har en gemensam ingång till scenkonst och gillar när det är mycket fysisk aktivitet, färg och form. ­Publikens nyfikenhet är en avgörande del för vad de kommer att få uppleva och se.

Py Huss-Wallin, initiativtagare

En vandringsföreställning och ett scenkonstverk som pågår i 3 timmar och 45 minuter. Upp till 120 personer kan ta del av föreställningen samtidigt.

Huvudrollerna spelas av Stephen Rappaport som Härskaren, ­Angela Wand som Djävulen och Meliz Karlge som Journalisten.

Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling är initiativtagare, projektledare och regissörer. Jimmy Meurling har koreograferat dansen.

Drygt 500 personer är delaktiga i projektet varav cirka 300 är studenter från Arkitekthögskolan på KTH.

Föreställningen spelas i en kontorsbyggnad på Nobelberget i Sickla som ägs av Atrium Ljungberg som sponsrar projektet med lokalen.

Har premiär den 13 november och spelas onsdag–söndag fram till den 31 december.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt