Det smakar nazism lång väg, skriver Gunnar Myrdal år 1938 i ett privat brev till partikamraten Disa Wästberg. En förbluffande kommentar, eftersom den syftar på socialdemokratins skötebarn och i övrigt en praktisk tillämpning av Myrdals egna tankar. Befolkningskommissionens slutbetänkande av 1938, vars smak författaren ogillar, drar de logiska slutsatserna av makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan", utkommen tre år tidigare. Där förordade författarna "ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande", vid behov med våld, syftande till "utsovring av höggradigt livsodugliga individer", och de hoppades att i framtiden, med rasbiologins hjälp, kunna avla fram individer "med särskilt önskliga arvsegenskaper". Vad har hänt
Var det Gunnar Myrdal och socialdemokratin eller var det nazismen som ändrade förtecken
(Samtiden fick inte tillfälle att grubbla över den frågan. Myrdals omdöme blev känt först efter hans död.)
Enligt den gängse historieskrivningen inträffade emellertid ingetdera. I den mån socialdemokratins rashygieniska aktioner alls omtalas i historieböckerna heter det för det mesta att det handlade om "reformeugenik", det vill säga en uttalad icke-rasistisk "befolkningspolitik", syftande enkom till att minska förekomsten av ärftliga sjukdomar. Därmed skulle den nordiska rashygienen vara väsensskild från den nazityska. Som vi skall se är sådan tolkning falsk. Likväl hade Gunnar Myrdal skäl att känna sig litet oäven. Hans idéer om sanering av "människomaterialet" fick en litet brunare färg när de kom att hanteras av riksdag och regering.
Fram till krigsutbrottet är det i det officiella Sverige tunnsått med avståndstaganden från den tyska rashygienen. Nazister föreläser vid Rasbiologiska institutet i Uppsala eller tillkallas som sakkunniga när institutet skall få en ny chef. Så sent som 1938 förmår inte den statliga befolkningskommissionen att ta avstånd från Nürnberglagarna. Man tycker visserligen att tyskarna går för långt, men nöjer sig med att hänvisa till att lagarna rönt "brett ogillande - - - i den internationella världen". Gunnar Broberg och Mattias Tydén sammanfattar: "När plus- och minus-poster skulle föras samman tycks balansen närmast ha utfallit till Tysklands fördel."
Den 2 juni 1942 nås världen via BBC av den första rapporten om Förintelsen. I det ockuperade Norge har Vidkun Quisling utökat steriliseringslagen (som liknar den svenska) med ett lagrum "för rasens bevarande". Samma år beordrar en statssekreterare i Stockholm Socialstyrelsen att "verkställa inventering av de tattare och zigenare, som finnas inom riket". Beslutet föredras i konselj den 25 september och signeras av socialminister Gustav Möller och den unge statssekreteraren. En kopia av beslutet skickas till Rasbiologiska institutet. Statssekreterarens namn är Tage Erlander.
Vad är syftet med registreringen
Det framgår inte av regeringsbeslutet. Jag har gjort mig mödan att efterforska Tage Erlanders beslutsunderlag. I pärmen "Tattarfrågan" finns bland annat Socialstyrelsens analys av problemet daterat den 28 juni 1937:
Man står här inför ett specifikt rasproblem, där ett för oss till kynne och läggning och därur framspringande livsföring främmande folk-element icke med fördel låter sig förena med vår egen ras. - - - Styrelsen är - - - ej övertygad, att samhällsåtgärder, som ledde till, att dessa för oss främmande raselement närmare assimilerades, i längden skulle vara till gagn. Man löpte - - - risken att de för oss främmande, konstitutiva lynnesdragen skulle leva kvar hos kommande, i det yttre assimilerade generationer och ge upphov till ett från vårt samhällsliv divergerande levnadssätt - - - Det kan ifrågasättas, om inte - i skyddssyfte - kraftigare medel äro motiverade, givetvis i den mån de äro förenliga med humanitetens bud. I sådant hänseende synas steriliseringsåtgärder kunna övervägas i de fall, där vederbörande äro oförmögna att ens elementärt fylla faders- eller moderskapets plikter, sådana dessa te sig enligt svensk åskådning.
Registreringen sätter i gång. I första fasen går rasbio-logerna ut för att mäta skallar. Men det tar tid, och 1943 blir professor Nils von Hofsten, rasbiolog, rektor för Uppsala universitet och ledamot av Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd (som beslutar om steriliseringar), otålig. Han vill ha klartecken för tvångsåtgärder. Han skriver till riksdagen att: "de så kallade tattarna i relativt stor utsträckning förete psykisk undermålighet och därigenom falla under steriliseringslagen och kunna steriliseras utan sitt samtycke".
För förståelsen
av den socialdemokratiska rashygienens egenart är detta en central mening. "Tattarnas" ursprung är visserligen omtvistad. Några av "de resande", som de kallar sig själva, hävdar att de är ett folk för sig. Släktforskaren Adam Heymowski ansåg sig kunna visa att de utgjorde en subkultur av sedan 1700-talet utstötta med motsvarighet i Irlands och Hollands "travellers". Men det var inte tattarnas ursprung som var professor Hofstens och Socialstyrelsens bekymmer. Det var "det divergerande levnadssättet". "Tattarna", vilka de än var, avvek från normen. Inte nödvändigtvis genom skallarnas form utan genom vagabondismen, den starka familjesammanhållningen, sederna och framför allt oviljan att inordna sig i industrisamhällets livsmönster. De ville varken jobba på lagret, konsultera barnavården eller bo i de vackra sovstäderna. Liksom zigenarna skattade de sin relativa autonomi högre än de flesta av folkhemmets välsignelser. (Det vill säga i den ringa mån dessa utstötta alls hade något val.)
Det var detta, mer än deras gener, som Nils von Hofsten och med honom Socialstyrelsen och regeringen fann oacceptabelt och därför abnormt. Det ligger nära till hands att uppfatta rasretoriken som en besvärjelse: någon som så envetet försmår vår vetenskapligt utprövade livsform måste vara annorlunda beskaffad av naturen, en annan sorts människor helt enkelt, psykiskt undermåliga och därför mogna för Sonderbehandlung.
Det skulle med andra ord röra sig om en sorts nazism med omvänd tankegång: man tillskriver inte en given folkgrupp bestämda egenskaper (judar är si eller så), man definierar i stället socialpolitiskt oönskade egenskaper såsom etniskt främmande (vagabonder är nog en ras). Misstanken styrks av historien. När rasbiologerna 1945 mätt färdigt och meddelar att "tattarna" dessvärre är etniska svenskar gör det inget större intryck på berörda myndigheter. Socialstyrelsen vägrar att erkänna nyheten och in på 50-talet yrar folkhemmets funktionärer om "blandras" och "tattarblod" i sina journaler.
Ur en akt hos barnavårdsnämnden (1945), om en 28-årig gift fyrabarnsmor: Blandtyp, svart, typisk tattarfysionomi. Frisk och kraftig. Uppträder redigt och bestämt, tycks veta vad hon vill. Behärskar sitt lynne, ganska kort, tvär i sättet. Förefaller mkt obegåvad, ointresserad av allt annat än det som rör henne och familjen. IÅ (intelli-gensålder, min anm.
15 år. Är en affektlabil, ovederhäftig, obegåvad psykopat. Grund för tillstyrkan för sterilisering: omisskännliga tattardrag, psykopati, vagabonderande liv. Asocialt levnadssätt.
Troligen var det först Unes-cos officiella utdömande av rasbegreppet 1950 som gjorde slut på språkbruket. Men inte nödvändigtvis på praktiken. Under detta år minskade visserligen antalet steriliserade på "arvshygieniska" grunder abrupt med 200 personer, samtidigt som de som opererats av "medicinska skäl" ökade med samma antal.
1945 öppnades
nazisternas förintelseläger och den djupaste innebörden i talet om "undermåliga raser" stod skriven i aska. Detta år slog Sverige ett nytt steriliseringsrekord med 1 747 operationer. Och man fortsatte året därpå med 1 847. Socialministern hette Gustav Möller. Hur skall man förstå detta skeende
Man måste gå tillbaka till riksdagsdebatten 1941. Per Albin Hanssons regering föreslår en utvidgning av steriliseringslagen. Förutom "ärftligt belastade" vill man också sterilisera på indikationen "asocialt levnadssätt". Justitieminister K G Westman (bondeförbundet) talar visserligen ännu om att "sanera den svenska folkstammen". Men det är bara en socialdemokrat som öppet ömmar för ras-hygieniska åtgärder. De övriga uttrycker sig mera i Gunnar Myrdals anda. De talar dunkelt om "ett icke önskvärt människomaterial som ohämmat förökar sig". För övrigt talar de om pengar. De "icke önskvärda" känns nu inte igen på sina felaktiga arvsanlag utan genom den roll de spelar i samhällsekonomin. De kostar pengar.
1941 års steriliseringsdebatt är nu inte längre inskriven i den Lundborgska rasismens diskurs. Den handlar i stället om den framväxande välfärdsstatens ökande åtaganden. Det gäller att minimera mängden bidragstagare. Detta sägs öppet i riksdagen, men ännu tydligare framgår det av den forskning som har utförts av Maija Runcis, som är ensam om att ha haft tillgång till Medicinalstyrelsens hemligstämplade arkiv. Diagnoserna "psykopat", "debil", "sinnesslö" eller "asocial" gäller för det mesta fullt friska personer som antingen är ensamstående mödrar och/eller inte lever upp till omgivningens föreställningar om ett skötsamt leverne. "Hon är smutsig, ovårdad, hon har mycket rött på sina naglar, men under det röda är det stora, kraftiga sorgkanter. Hennes klädesdräkt är också mycket påfallande", står det till exempel i en steriliseringsansökan från 1965 om en frånskild trebarnsmor. Att synas offentligt med män eller visa trots i umgänge med myndigheten ansågs likaledes som tecken på bristande intelligens eller rent av sinnesslöhet och kvalificera för operation.
Man fruktar att dessa avvikare skall överföra sitt felaktiga levnadssätt till barnen. Initiativet till operationen togs oftast av kommunen och var rent ekonomiskt motiverat. Till exempel steriliserades de manliga intagna på ungdomsvårdsanstalter vanligtvis inför sommarlovet för att kunna användas i jordbruksarbetet utan risk för obehörig fortplantning. Över 95 procent av alla steriliserade var emellertid kvinnor, och det finns i journalerna åtskilliga exempel på skräck och äckel inför den kvinnligasexualiteten, menar Runcis. Hon har även funnit att HSB har satt i system att tipsa myndigheterna om vilka av hyresgästerna som inte borde få fortplanta sig. (Vad skall det kallas. Folkrörelser i samverkan
Sedan var det Medicinalstyrelsens uppgift att förse triviala sparsamhets- eller ordningsskäl med en välklingande psykiatrisk diagnos.
Det finns åtskilligt som stödjer Runcis teser. Under riksdagsdebatten 1941 anförde Gustav Möller att om man genom steriliseringar kunde avskaffa hela släkter, som generation efter generation belastar anstaltsvården, "så har ingen verklig orätt skett mot någon individ, men däremot har samhället gjort en vinst, som man, även om den inte är så stor, efter min uppfattning bör beakta". Det är också påtagligt att steriliseringsivrarna i riksdagen ofta har rötter i en kommunal barnavårdsnämnd eller fattigstyrelse. Således var år 1941 33 socialdemokrater, sju bondeförbundare, en folkpartist och en högerman inte nöjda med lagförslaget som de fann för mjäkigt. De krävde tvångssterilisering av "asociala". Redaktören för Ny Tid Karl Johan Olsson fann det rent av skäligt om en eller två "avelsdugliga" asociala i brådrasket finge tvingas till operationsbordet. "Jag tror det är bättre att man går något för långt", sade han, "än att man riskerar - - - att få olämplig eller mindervärdig avkomma till värden." Fyra av hans partikamrater krävde att polisen skall anförtros att hämta de motsträviga. Dessa tillägg gick emellertid inte igenom.
"Svensk steriliseringslagstiftning med en sådan bestämmelse hade inte stått den nazityska långt efter", konstaterar Broberg och Tydén i "Oönskade i folkhemmet". Nej, men det fanns, som synes, en skillnad i anslaget som gjorde det möjligt för Gunnar Myrdal eller Nils von Hofsten att med harm avvisa jämförelser med nazismen. I Hitler-Tyskland tvingades människor under kniven på "basis av illa underbyggda ärftlighetsteorier eller irrationella drömmar om den ariska rasen. I Sverige motiverades samma verksamhet huvudsakligen av ett genomtänkt och rationellt kommunalt budgetarbete. I den mån rasretoriken eller resonemangen om "undermålighet" kom till användning synes det snarast ägnat förfrämligandet av offret. Från att ursprungligen ha varit ett rasistiskt projekt blev tvångssteriliseringarna under 40-talet ett ekonomiskt instrument och betraktades rent av som en förutsättning för vissa välfärdsreformer. I debatten om det allmänna barnbidraget (1944), som skulle komma att bli välfärdsstatens hederstecken, fruktade exempelvis Gunnar Myrdal och Alf Johansson (i bostadssociala utredningen) att bidraget skulle kunna premiera barnafödandet bland "arvsmässigt sämre element". Flera remissinstanser krävde också att reformen skulle åtföljas av utökade möjligheter till sterilisering. Året innan barnbidraget infördes (1948) steriliserades 2 264 personer eller sex om dagen, ett nytt rekord. Det finns alltså skäl att misstänka att hade inte denna progressiva och jämlika reform blivit av, hade socialkirurgerna fått mindre att göra.
Den ekonomiska
dimensionen förklarar den enorma omfattningen av denna verksamhet. Även om långtifrån alla steriliserade tubbats till operationsbordet (bland de 60 000 finns en del rent medicinska fall samt en stor grupp "utsläpade mödrar"), behåller folkhemmet sin dystra andraplats i Europa efter Nazi-Tyskland i antalet kirurgiskt utsovrade "mindervärdiga" medborgare.
Det mest skrämmande i denna historia är nog samförståndet och dess ständiga bastard tystnaden. Inte bara folkhemmets arkitekter utan hela riksdagar fann det legitimt att i samhällsnyttans namn beröva tiotusentals människor den mest grundläggande rätten - till föräldraskap. Några etiska dubier förekom inte. Den enda gång jag sett ordet etik i steriliseringssammanhang var i inledningen till 1936 års befolkningsutredning: "Frågan om det juridiskt och etiskt berättigade i att sterilisering över huvud taget företages - - - behöver här ej närmare beröras." Och därmed har vi kommit tillbaka till vår inledande fråga: Vad skilde och vad förenade socialdemokratins rashygien och nazismens
Jag är böjd att ansluta mig till historikern Mattias Tydén, som i uppsatsen "Rasbiologi och andra rasismer" genomfört en systematisk jämförelse. "Kan vi tala om en grundläggande kvalitativ skillnad mellan svensk och nazitysk steriliseringspolitik, eller mellan steriliseringspolitik och folkmord
Eller rör det sig om gradmässiga skillnader mellan företeelser förenade bland annat av att mänskliga rättigheter och människovärde satts ur spel
• Det är bara i två avseenden, finner Tydén, som den nazityska steriliseringspolitiken skilde sig från den svenska: i graden av brutalitet och den mer konsekventa rasismen. (Man kunde också tillägga: antisemitismen. Förvisso var chefen för rasbiologiska institutet Herman Lundborg en aggressiv antisemit. Men han undvek "av taktiska skäl", skriver han 1924 till nazistledaren Birger Furugård, "att beröra judefrågan". Inte heller i den svenska steriliseringsverksamheten har jag sett några spår av antisemitism.)
De övriga elementen var gemensamma: statens självtagna rätt att ingripa i de mest personliga förhållanden; medborgaren underordnades "rasen" eller "folkstammen" (att varje människa fritt skulle förfoga över sin kropp ansåg 30-talets befolkningskommission var "en extremt individualistisk uppfattning"). Gemensam är också den biologiska människosynen, som frånkänner människor lika värde. Det görs i stället beroende av deras rastillhörighet, arvsanlag eller, som i folkhemmet, användbarhet i samhället. (Exempelvis beklagade Alva Myrdal hjonsystemets borttynande, då det berövade de mindervärdiga en "möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats som moraliskt försvarar deras liv" (min kursiv).
Själv skulle jag vilja tillägga ytterligare ett gemensamt element: det lidelsefria, konsekventa och byråkratiskt oklanderliga genomförandet, där alla från läkare och socialarbetare till HSB gjorde sin plikt och inte ställde onödiga frågor.
Det vore hälsosamt
om Runcis’, Brobergs, Tydéns med fleras forskningsrön ledde till en grundlig rannsakan av myterna kring folkhemmet. Samtidigt som Per Albin Hansson 1928 utlovar det goda samhället, som "icke känner till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där icke den ene ser ned på den andre . . .", förbereder hans kamrater en lag i syfte att rensa ut de "i biologiskt avseende mindervärdiga".
Det är inte bara en fråga om historisk anständighet och en upprättelse av de misshandlade. I tider av fosterdiagnostik, hälsomoralism och vårdprioriteringar kan det vara hälsosamt att veta till vilka delar som detta tänkande ännu omfattas av folkhemmets arvtagare. Frågan är inte obillig. Varken socialdemokratin eller Läkarförbundet har, mig veterligt, tagit avstånd från sina rashygieniska bedrifter.
Det vore dock olyckligt om debatten inskränktes till tvister om graden av öppen respektive dold rasism bland folkhemsbyggarna. Som framgår av denna historia (liksom av Jesus Alcalás artikel om naziläkarna 16/8) kan kylig "samhällsnytta" locka till samma sorts gärningar som den aggressiva rasismen.
MACIEJ ZAREMBA
PS. Samma dag som jag avslutat denna artikel finner jag på en italiensk restaurang i Stockholm en märklig installation. Böcker har klistrats samman till en mur och sprejats med murrig brunfärg. Jag lyckas få upp förstasidan på den översta volymen. Ett motto: "Av frukten känner man trädet. De medborgare, som vill skaffa sig en verklig fast grund för ställningstagandet vid de politiska avgörandena, gör klokt uti att lägga den största vikten vid partiernas gärningar." Per Albin Hansson, 1932. Litteratur:
Maija Runcis pågående doktorsavhandling om steriliseringslagarnas implantering (disputation våren 1998)
Sterilization Policy in Denmark, Sweden, Norway, and Finland, red. av Gunnar Broberg och Nils Roll-Hansen. Michigan State University Press 1996
Oönskade i folkhemmet. Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Gidlunds 1991
Rasbiologi och andra rasismer. Mattias Tydén i Folkets historia nr 3-4/96
Förädlade svenskar. Bosse Lindqvist, Alfabeta 1991
Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet. Gunnar Broberg, Ugglan nr 4, Lund 1995
Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan. Birgitta Svensson, Nordiska museets handlingar 114/1993
Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. Gunborg A Lindholm, Etnologiska föreningen för Västsverige 1995
In the Name of Eugenics. Daniel J Kevles, Alfred A Knopf, New York 1985
Socialdemokratins samhälle. Red. Klaus Misgeld, Karl Molin och Klas Åmark, Tiden 1988
Maciej Zarembas första artikel om tvångssteriliseringar i Norden publicerades 20/8.
