Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

”De som drevade mot Benny Fredriksson ­skriver nu om historien”

Efter Benny Fredrikssons död har tonen i debatten ­förändrats. Jasenko ­Selimovic går till läggen och synar vinterns granskning av Kulturhuset Stadsteaterns vd.

Benny Fredrikssons självmord har väckt känsliga frågor. Frågor om huruvida journalister ska undvika granskning av rädsla för fasansfulla konsekvenser, om gränserna för granskning. Det finns bara ett svar, blytungt och viktigt. Man måste granska.

Och självklart är det omöjligt att etablera ett direkt samband mellan drevet och självmordet. Den här artikeln påstår inget annat. Men den hävdar att det inte är de frågorna som bör diskuteras. Det som först och främst måste redas ut är snarare frågan om granskningen av Benny Fredriksson verkligen var en rimlig granskning.

Jag kände Benny. Han jobbade hos mig, på Göteborgs stadsteater, flera gånger. Orädd, glad, enkel att ha att göra med. Jag har känt och förhandlat med många skådespelare, regissörer och teaterchefer som var mindre omsorgsfulla, hårdare. Kan han verkligen ha varit så brutal och hänsynslös som han målades upp?

I Aftonbladets nätupplaga av granskningen (5/12) beskrivs Benny som en ”oberäknelig diktator” vars ”hårdhänta ledarstil” etablerar ”skräckväldet” på en teater där ”alla är rädda för honom”. I Expressen kallas han ”despot” och man låter till och med en skådespelare kalla honom för ”en liten Hitler” (7/12).

Jag vet något om drev. Min erfarenhet är att upplevelsen av drev dröjer sig kvar länge, man minns varje överdrift, glidning, varje idiot som oreserverat tror på orimligheter och sprider dem vidare, utsattheten. Det är en mental stress som är svår att föreställa sig.

Jag sms:ade till Benny att det går över, försökte minska betydelsen, baka in det i teatersnack: ”Var i går på din teater och såg XX. Det var kul men han är alltid ointresserad av texten. Men jag tänkte på dig. Mycket. (...) Stormar kommer och blåser över. Jag lovar. Ta hand om dig, och om det är något du behöver säg bara till.” Han svarade inte.

I sin granskning på nyhetsplats beskriver Aftonbladet hur en skådespelare spelade i tre föreställningar och, om jag förstår det rätt, dagen efter att spelperioden var avslutad, blev tillsagd att hoppa in i en ny föreställning. Hon svarade att hon var sjuk och inte orkade. När en av föreställningarna förlängdes in i nästa spelperiod sägs Benny ha ”straffat” henne genom att hon fick lämna ensemblen.

Jag har ju varit teaterchef, så jag vet något om varför och hur detta händer. Man gör ett snyggt schema i början av säsongen med skådespelare i olika föreställningar och scener, och allting är perfekt. Sedan inträffar verkligheten.

Någon föreställning blir fiasko, någon succé. Man måste lägga ner fiaskot tidigare än planerat, det kommer ingen publik, man försöker parera med föreställningar som går bra, förlänger, klipper och klistrar, och innan man hunnit säga flaska är man där: någon skådespelare är överbelastad, någon ledig, någon måste bytas ut, någon hoppa in. Det händer hela tiden, på alla större ­teatrar. Men ändå utmålas Benny för detta som ”sinnebilden av en diktatorisk maktutövare”.

Benny anses vara skyldig till en hel del. Till och med för att regissören Eirik Stubø slutade som områdeschef på Stadsteatern för att bli chef för Dramaten. Gunilla Brodrej finner att det för Benny kan finnas skäl för självrannsakan. (Expressen 7/12). Anledningen att Stubø gick till Dramaten är alltså att han flydde Benny och Stadsteatern? Inte att han ville bli chef för Dramaten?

Aftonbladets sällsynt personinriktade ”granskning” baseras nästan helt på anonyma vittnen som är omöjliga för Fredriksson att försvara sig mot. Hur kan man svara på en anklagelse om att man är en ”diktator”? Vad ska man säga? ”Nej, jag är inte en diktator”? Det han anklagas för kan ha hänt för 25 år sedan eller i går. Hur ska han kunna försvara sig med konkreta motbevis: ”Den veckan var jag på den resan, så jag kan inte ha gjort det jag anklagas för”.

Men även i de fall där Benny eventuellt vet vem personen är, kan han inte bemöta vederbörande. För svarar han ”Nej, jag gjorde inte så mot XX”, blir han anklagad för att ha efterforskat källor och kan ha gjort sig skyldig till lagbrott. Så hur skulle han då kunna försvara sig?

Ändå återges en hel del av Aftonbladets ”granskning” och anonyma kommentarer i andra tidningar. Bland annat Dagens Nyheter (7/12), Svenska Dagbladet (7/12), Expressen (5/12). Dessa tidningar har ingen möjlighet att kontrollera Aftonbladets anonyma citat, källor eller dess trovärdighet, men det stoppar ingen.

Anklagelserna mot Benny är ibland bisarra, glidningarna många. Han hålls bland annat ansvarig för hur personalchefen på Stadsteatern har utryckt sig vid ett tillfälle (Aftonbladet 5/12). Då var Benny alltså inte ens med. Ändå blir det Bennys fel, för hans sätt ”kopieras av underlydande chefer”. Även om det vore sant, hur kan det vara Bennys fel? Aftonbladet påstår på nyhetsplats att ”Benny Fredriksson hade en lön på 1 567 000 kronor” (5/12). Jag tittar på siffran och tänker, herregud, är de helt galna där borta på Stockholms stadshus? Sedan inser jag att det inte kan vara hans lön, det måste vara Bennys sammanlagda tolv löner, hans årsinkomst.

Artiklarna i Aftonbladet blir plötsligt en del av Metoo-rörelsen, artiklarna taggas Metoo. Varför är oklart. Artiklarna handlar inte om det. Sett från dagens perspektiv ser det snarare ut som om de som ville komma åt Benny väntade på ett bra tillfälle. Man missbrukade Metoo som ett magiskt gift för att äntligen komma åt honom.

Efter Bennys självmord förändras tonen. Många texter kräver nu eftertänksamhet, försiktighet. Mot vem? Benny är ju död. Sådana ord användes inte medan han levde. Jag antar att det är gentemot dem som drevade, som vi nu uppmuntras vara försiktiga.

Snabbast med att rättfärdiga sig är de som drevade mest. Aftonbladets Åsa Linderborg skriver plötsligt att hon letade men hittade inga som ville eller vågade vittna gott om Benny (18/3). Märkligt påstående med tanke på att Linderborg själv skriver en krönika den 6 december om hur ogenomtänkta de positiva vittnesmålen om Benny är, som de som Johan Wirfält och Gerhard Hoberstorfer då har skrivit på Facebook.

Ännu märkligare med tanke på att skådespelaren Leif Andrée uttalar sig i Sveriges Radio (7/12) och berättar vilken bra chef Benny är. Men märkligast blir Linderborgs påståenden utifrån det faktum att Linderborg i Studio ett (6/12) själv debatterar med Margareta Garpe, som försvarar Benny. Kunde Aftonbladet inte hitta några eller ville de inte?

Vad hände med dem som gav en annorlunda bild? Leif Andrée och Karina Ericsson Wärn har liknande erfarenheter. Karina Ericsson Wärn har skrivit om hur hon intervjuades av Dagens Nyheter men att hennes positiva bild plötsligt inte var intressant (Expressen 23/3). Leif Andrée berättar i SVT om sin upplevelse av journalister som ville ha en historia om den brutale Benny. Alla andra berättelser var ointressanta, störande (Opinion Live 22/3).

Under granskningen försvarar fackordförande Gerhard Hoberstorfer Benny på Facebook. Vad händer då? Linderborg skriver: ”Hoberstorfer spelar högt” (6/12). Hoberstorfer avgår samma kväll. Senare kommer han skriva i ett öppet inlägg på Facebook ”vi blev skiträdda. Mig varnade Åsa Linderborg personligen (...) känslan var lite som att få ett hästhuvud i sängen”.

Drevet mot Benny hade en personlig dimension. En del av de som drevade och som låg bakom detta drev var personer som tidigare på ett eller annat sätt hade något otalt med honom. Det finns gammalt agg, det finns privata vendettor, konflikter om romanbearbetningar som Benny köpte. Kräver inte sådana här granskningar att man på ett ärligt sätt lägger alla eventuella personliga bindningar och tidigare konflikter på bordet? Eller att man avstår från att skriva?

Åsa Linderborg skriver själv att hon är ”bekant med en regissör som lovades en pjäs men som visade sig ha en annan uppfattning än Fredriksson om rollistan. Då blev av (sic) utköpt (...)”. (Aftonbladet 5/12) Om hon är ”bekant” med någon inblandad, och därmed har en personlig koppling till konflikten, varför avstod då inte Linderborg att skriva om Fredriksson?

När nyheten om Bennys självmord briserar säger Åsa Linderborg i SVT (19/3): ”På samma sätt som Transportstyrelsen, Karolinska eller Kommunal granskas måste man kunna granska Sveriges största kulturinstitution” och låter som om hon bar den tunga journalistiska bördan.

Ser hon att de har gjort något fel? ”Vi hade en löpsedel som jag tyckte var förfärlig, när jag kom till tidningen på morgonen. Den hade jag gärna sett varit ogjord.” Enligt Linderborg stod det på löpsedeln: ”Benny Fredriksson hade tvingat en skådespelare göra abort.” Det är klart att han inte har, det är kvinnans eget ansvar, avslutar Linderborg intervjun i SVT.

Karin Olsson har utmärkt beskrivit konstigheterna i detta uttalande (Expressen 22/3). Linderborg har alltså själv skrivit denna mening men kastar skulden på andra. Men det finns flera detaljer.

Linderborgs krönika har följande formulering: ”Han har till och med tvingat en skådespelare att genomgå abort”. Den publiceras i Aftonbladets nätupplaga 5/12. Löpsedeln är daterad dagen efter, den 6/12. Så när Linderborg nu försöker säga (Aftonbladet 25/3) att hon ”upprepade (..) löpsedelns formulering” talar hon osanning igen. Det fanns ingen löpsedel när hon skriver sin krönika. Den kommer att dyka upp först nästa dag.

Formuleringen på löpsedeln är dessutom inte Linderborgs ”tvingat att genomgå abort”. Inte heller ”tvingat till abort” utan ”pressat”. Löpsedelns utformning diskuteras alltid på kvällstidningar. Nattchefen, löpsedelsmakaren och ibland även ansvarige utgivaren väger orden fram och tillbaka. Så de människor som Linderborg lägger skulden på är alltså de som har mjukat upp hennes formulering.

Möjligen är det därför som det nu står en fotnot under Linderborgs artikel. ”I den här artikeln återges innehållet i en löpsedel på ett missvisande sätt” med underskriften Lena Mellin, stf ansvarig utgivare.

Efter att Benny avgått får jag svar på mitt sms till honom. ”Jasenko! TACK för dina ord och stora omtanke! Det betyder väldigt mycket! (...) Kommer i närtid höra av mig till dig!” Jag väntade. Det kom inget. Sedan ringer en vän. Han berättar om Bennys självmord.

Vi kommer aldrig att veta varför Benny tog livet av sig. Men ett vet vi. Skriverierna rörde sig inte om en granskning. Det här kan inte kallas för granskning, inte ens med bästa vilja.

Det som gör mig rasande är att många av de som drevade mot Benny nu skriver om historien, skyller på andra, försöker rättfärdiga sig. Operation städning pågår. Det är lättare att påstå att Benny faktiskt ändå var skurken än att leva med skulden.

Det är svårt att göra något åt medie­etiken. Journalister vet att det är så här. De tror bara att det alltid är ”de andra” som gör det, aldrig de själva. Människor har fått sina liv krossade, företag gått bankrutt, karriärer har förstörts. Väldigt sällan erkänns misstagen. Det skapar förakt för journalister och media. Konsekvenserna kommer att skada vårt samhälle.

Europa­parlamentariker (L) och tidigare bland annat chef för Radioteatern och Göteborgs stadsteater.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.