Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

"De unga ska flåsa mig i nacken"

Nye teaterchefen Finn Poulsen tror på länsteatertanken som den formulerades på det radikala 70-talet. I Örebro ska han stångas med en generation unga skådespelare som mer eller mindre våldsamt vill göra upp med det gamla. DN:s Rasmus Malm reste tillbaka till hemstaden och fann ett förändrat Örebro och en länsteater som slutat spela "Markurells i Wadköping."

+++

DET FALLER ETT REGN när tåget kommer in till Örebro central. Av någon anledning gör det alltid det. På den tiden jag tyckte illa om att åka tillbaka brukade jag sjunga en Smithslåt för mig själv när jag passerade Statistiska centralbyrån och svängde upp på en tyst Storgata: "The rain falls hard on a humdrum town, this town has dragged you down." Jag ska gå på Örebro länsteater. En experimentscen med det proggiga namnet Kruthuset ska dela ut pris i en manustävling för amatördramatiker. Sexigt

Jag skyndar ändå på mina steg. Ryktet har nått mig om att någonting håller på att hända i Örebro. Jag har hört talas om mobila föreställningar som börjar i en förort, fortsätter på bussen och möter tre andra pjäser på Stortorget.

Om att de till och med slutat spela picknickvarianten av "Markurells i Wadköping" på somrarna. Uruppsättningen av Malin Lagerlöfs samtidsskildring "Olof Palmes leende" har tillsammans med Upsala stadsteaters groove-version av "Elektra" kallats det mest spännande som går att se på en svensk teaterscen just nu. Efter ett generationsskifte är Länsteaterensemblen i dag landets yngsta.

Tisdagskvällen på Storgatan är stilla. Vad ska man ha där att göra efter att Markurellsgallerian stängt

Men utanför Gamla teatern vid Järntorget står människor i små grupper och röker. De ser inte ut som vanliga Länsteaterklungor. Allt för många unga svartklädda estetelever från Karolinska skolan verkar stå där helt frivilligt. Röda mattan är utrullad. Från scenen dånar musiken och värdinnan Hanna Lekander bär långklänning och knallröda gympaskor. Fredrik Hiller har smoking.

Initiativtagaren till teaterns demoscen förklarar att "det här med show är ett enormt viktigt politiskt ställningstagande".

- En revolution utan humor tror jag är en farlig revolution.

Han förklarar varför en prisutdelning i en manustävling för amatörer måste vara en gala och inte bara en stilla uppläsning där man diskuterar textens kvaliteter.

- Kruthuset måste vara så glamoröst det någonsin går. Vi måste ta varje chans att sparka på arvet från plakatteatern. Man måste ut till folket... i sann bemärkelse. Jag kan knappt ta de orden i min mun, eftersom det är en sådan fyrtiotalistklyscha. Jag tror att man måste vara TV 3 till ytan och subcomandante Marcos till innehållet.

Nye teaterchefen Finn Poulsen delar ut första priset iklädd svarta jeans och kavaj. Han (58 år) är förvånad över att Fredrik Hiller (30 år) över huvud taget äger en smoking. De olika klädvalen beskriver tydligare än ett tretimmars seminarium på en teaterbiennal skillnaden mellan de två teatergenerationer som delar scenen. Finn Poulsen är en förgrundsgestalt i den radikala generation som skapade 70-talets svenska teater. Den tradition som härskat i 30 år och som institutionaliserades i den radikala 1974 års kulturproposition.

- Vi gjorde ett oerhört starkt uppror inom teatern. Det var ingen i den gamla generationen som flyttade på sig utan vi bröt oss fram. Jag tänker inte heller flytta på mig, de får bryta sig fram en gång till.

- Och nu håller de på att komma. Jag vill ha en generation av 30-åriga regissörer som står och flåsar mig i nacken.

Finn Poulsen tar emot i sitt minimala arbetsrum i Medborgarhuset, ett funkispalats som också rymmer teaterns stora scen Hjalmar Bergman-teatern. Huset från 1965 ritades av stadens stora arkitekter, bröderna Ahlsén, och bär på samma demokratiska vision som Finn Poulsens teater.

- Teaterfolket drev fram regionaliseringen. Det fanns en människosyn i botten som konstnärerna omfattade, nämligen att människor utanför storstadsområdena har lika stort värde och lika stor rätt till upplevelser av god konst. Det gäller även de små människorna.

Denna övertygelse har genomsyrat Finn Poulsens teatergärning. Den har också tagit honom till Örebro. Ett av hans krav för att ta jobbet var att teatern alltid skulle ha en uppsättning för barn på repertoaren.

- Dels menar jag att länsteatrarna byggdes mycket på basis av barn- och ungdomsverksamheten. Dels kan jag inte förstå de konstnärer som avhändar sig en tredjedel av sin publik.

Under våren turnerar barnpjäsen "Gääsper" i stadens miljonprogramsförorter: Varberga, Vivalla och Baronbackarna. "Dotter", en annan pjäs i rumsteaterformat, reser mellan bygdegårdar och sporthallar i länet.

Fonden i "Olof Palmes leende" föreställer ett höghus som ser ut som de i Varberga utanför Örebro. Men just det här höghuset finns i en förort med tunnelbana. Isabelle Moreau spelar Carola, en ensamstående mamma som tänker snabbare än nybakade socialsekreterare som tycker att hon felprioriterar i sin ekonomi. Isabelle undrade om tunnelbaneskylten skulle distansera Örebropubliken. Men efter ett publikgenomdrag dit Isabelle bjudit in sin dotters dagisfröknar kände hon sig säker på att pjäsens snapshots från lägenhetskuber i en alienerad men drömmande 00-talsförort avbildade också Örebro.

Hanna Lekander spelar unga Viktoria som försöker glömma att hon blivit lämnad och hämtar styrka i Britney Spears "Stronger". Hon tycker att det är viktigt att unga tjejer får chansen att känna igen sig på en teaterscen.

- Därför är det så viktigt att få just den där nyansen på Viktorias ögonskugga. Du kan fortfarande gå på en uppsättning som är gjord 2001 och tro att den är från 1986. Du ser ingen skillnad, det är skrämmande.

Vilka andra områden i samhället kan kosta på sig att vara så oföränderliga

Grunden till det som nu händer i Örebro lades för fem år sedan i och med ett nödvändigt generationsskifte i ensemblen och en föreställning Örebro fortfarande talar om. Hanna Lekander och Isabelle Moreau, i dag 28 respektive 31, kom båda till Örebro inför "En midsommarnattsdröm" 1996. Föreställningen, med musik av Björk och scenografi från framtiden, fyllde teatern med publik och ingöt vitalitet i en konstnärligt trött institution som sargats av ekonomiska problem och uppsägningar, totalt hade en fjärdedel av ensemblen sagts upp. Sommaren 1996 blev det ingen uppsättning av "Markurells i Wadköping" i Stadsparken. Den nya ensemblen repade i stället snabbt in Strindbergs "Leka med elden". Nästa projekt blev att flytta ut från teatern. "Se dig om i vrede" sattes upp på krogen.

Länsteatern har förändrats samtidigt som staden. Medelstora, mellansvenska, mellantråkiga Örebro. Med de många frikyrkomänniskorna. Var det de som gick i pausen i "Olof Palmes leende"

Köpmannastaden med den massiva helgshoppingkulturen. Var annars skulle man hitta en galleria som heter Krämaren

Markurells trångsynta, konformistiska, jantetyngda Wadköping. Nu har högskolan blivit universitet, det finns en klädbutik där studenterna kan köpa Lady Soul-tröjor och en bar som säljer sushi. Skivbolaget Burning Heart (Hives, Randy, Looptroop) håller till och med på att skrämma liv i det konsertliv som legat i dvala under hela 90-talet. Jag läser i Nerikes Allehanda om planer på en skyskrapa.

Under Kruthusgalan strålar visionerna ut från Gamla teatern och lyser upp den öde Storgatan. Blänker till i det mörka vattnet. Lyser starkare än Pressbyråns gula skylt. Fredrik Hiller för ett korståg mot Jante.

- Flim och musik är sexigare än teater. I deras värld måste man vara cutting edge. Den kaxigheten sticker i fyrtiotalisternas ögon. Med Kruthuset vill vi säga: "Vi är bäst! Och framför allt är du bäst!" När Kruthuset ska marknadsföras ser affischerna ut som de på bio. För första gången i teaterns historia har man börjat konkurrera med de kommersiella budskapen på banderollerna över Drottninggatan. Nu kan Kruthusets credo synas också en lördagskväll utanför McDonald´s: "Du är inte utbytbar. Vad än marknaden säger." Till Kruthuset slöt sig snart kretsen kring den radikala kulturföreningen Contra, som några år tidigare gjort någonting så omöjligt som en rockfestival i Örebro (Gnällbältsrocken). Med dem kommer gerillaliknande marknadsföringsmetoder. Fredrik Hiller berättar om hur han lärt sig att kopiera flyers på post-it lappar och smugit runt mellan galleriorna och klistrat upp de lysgula budskapen. Han hyllar tilltalet och formmedvetenheten hos Backstage på Stockholms stadsteater.

Finn Poulsen är trött på allt tal om publiken mellan 18 och 30 år. Han delar inte uppfattningen att man till varje pris måste nå den unga publiken.

- Det är precis den tiden då man söker efter vem man ska bli och med vem man ska leva sitt liv. Men ungdom är ett övergående stadium. Vi har dem så länge de går i skolan, sedan tappar vi dem. De kommer tillbaka när de känner ett behov. De är jättevälkomna, men jag kan inte ägna all min tid åt att få dem att komma.

Fredrik Hiller tror sig veta varför dramatiken är perifer i dagens Sverige. Teatern vet inte sin uppgift.

- Efter den här Kruthusföreställningen vill vi att publiken ska komma ut och känna sig mer älskade av sig själva och andra. Att de ska kunna leva större. Vi måste veta varför vi gör det här. Vi ska inte spela teater för att vi får pengar från staten. I mina mest revolutionära stunder kan jag känna: "Stryp bidragen, så får vi se vilken teater som klarar sig." Fredrik Hiller refererar till "Det svenska smörgåsbordet". Rapporten om tillståndet på landets stora scener som var så känslig att den i februari i år stoppades av Kulturrådet efter påtryckningar från landets tyngsta teaterchefer.

- Svensk institutionsteater är så rädd för sanningen: "Vi gjorde så här på sjuttiotalet och det ska vi göra i dag. Om du skriver en rapport som visar hur publiksiffrorna sjunkit, då stoppar vi den." Vad har publiken för intresse av en bransch med den nivån av självinsikt

Inget alls.

Den svenska filmen har till sist fått sitt uppror mot Ingmar Bergman. Teatern väntar fortfarande på motsvarande revolt. På kvällens Kruthusgala får tre nyskrivna svenska manus pris. Två av dem skrivna av unga kvinnor: en dokusåpaparodi och en psykologisk thriller som utspelar sig på ett vandrarhem i Amsterdam. Den svenska teaterns Moodysson eller Fares föds inte denna kväll. Men Fredrik Hiller dundrar ut Kruthusets manifest från scenen: "Du är inte utbytbar, vad än marknaden säger." Jag dansar ut på Storgatan tillsammans med de svartklädda esteterna från Karro. Det har slutat regna.

Rasmus Malm

kultur@dn.se

08-738 11 33

Fakta/kultur i Örebro

+ Kruthuset är Länsteaterns experimentscen. Royal Court Theatre i London är förebild.

+ Under premiäråret 2000 presenterades fem nyskrivna svenska pjäser samt ett försök att spela "Romeo och Julia" på världsrekordtid.

+ Finn Poulsen är ny chef för Länsteatern sedan årsskiftet.

+ Generationsskiftet i skådespelarensemblen initierades av Thomas Oredsson som ledde teatern 1990-97.

+ Teatern nära konkurs 1998 efter ekonomiskt katastrofår.

+ Inför 2001 stärktes anslagen med 3,5 miljoner kronor.

+ 1974 års kulturproposition lade fast målen för en progressiv svensk kulturpolitik. Teatern skulle regionaliseras och demokratiseras.

Nya ansikten. Länsteaterensemblen i Örebro är landets yngsta. Isabelle Moreau, Fredrik Hiller och Hanna Lekander hör till de unga skådespelarna.

Viktig publik. I Örebro finns det alltid något för de små på repertoaren, just nu föreställningen "Gääsper".

Barnteater. En liten transportabel teater byggs upp på två timmar av fyra man, här i en gymnastiksal i bostadsområdet Oxhagen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.