Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Debatt: Kunskapen fanns - men ingen reagerade. Gunnar Broberg och Mattias Tydén kommenterar överdrifter och bortförklaringar i steriliseringsdebatten

Om mediestormen kring steriliseringspolitiken leder till upprättelse för offren har mycket gott kommit ut av Maciej Zarembas artiklar. Det trista i historien är alla felaktigheter och dimridåer i spåren på dem, delvis - och helt onödigt - skapade just av DN. De är allvarliga dels därför att de mystifierar och gör steriliseringspolitiken svårare att förklara, dels därför att de suddar ut ansvarsfrågan.

Låt oss kommentera några av de förenklingar som cirkulerat i debatten (och som Zaremba med något undantag inte ska lastas för):

I

63 000 tvångssteriliseringar:

Lagen förbjöd användande av fysiskt tvång och ingen som var kapabel att lämna ett rättsligt giltigt godkännande fick steriliseras utan sitt samtycke. Däremot kunde personer som ansågs sakna sådan förmåga (vanligen människor stämplade som förståndshandikappade) steriliseras utan samtycke. I förarbeten och i cirkulär från Medicinalstyrelsen rekommenderades övertalning av motsträviga. Indirekt tvång förekom genom att sterilisering ställdes som villkor för permission eller utskrivning från specialskolor och anstalter. Hur många som tvingats acceptera ingreppet på detta sätt är omöjligt att säga eftersom dessa personer själva signerat sin ansökan. Karl Grunewald påvisade redan på 60-talet att proceduren var vanlig (drygt en tredjedel av flickor utskrivna från särskolor 1937-56 ska ha steriliserats).

Indirekt tvång förekom också genom att sterilisering kunde medföra dispens från det äktenskapsförbud som gällde för personer med ärftlig epilepsi (till 1968), eller förståndshandikapp och vissa psykiska sjukdomar (till 1973). Steriliseringar av detta skäl var dock relativt sällsynt och tycks ha upphört i början av 60-talet. Mera vanligt var steriliseringstvånget för kvinnor som sökte abort därför att de väntade barn som kunde antas bära på en ärftlig sjukdom. Sterilisering var ett krav vid sådan abort, och mellan 1941 och 1964 har cirka 4 000 kvinnor steriliserats enligt denna så kallade villkorsparagraf i abortlagen.

Alltså: Totalt registrerades 62 888 steriliseringar 1935-75. Det är omöjligt att exakt avgöra hur många som utförts efter påtryckningar och indirekt tvång. Om vi antar att detta tillvägagångssätt var vanligast vid steriliseringar av arvsmässiga eller sociala skäl (och ej vid de medicinskt motiverade operationer som från 1941 var lagens tredje kategori), kommer vi fram till cirka 18 500 fall, och den stora majoriteten av dessa skedde före 1960. Om vi vidare antar att det även existerade påtryckning i vissa av de medicinska fallen kan vi kanske - men det är en mycket osäker beräkning - tala om cirka 20 000 steriliseringar åren 1935-75 där någon form av tvång utövades. Det är en hög siffra, men den är väsentligt lägre än de slentrianmässiga "63 000".

Merparten av steriliseringarna under efterkrigstiden utfördes på så kallade "utsläpade kvinnor". De var fattiga, hade många barn, och i brist på andra säkra preventivmetoder och före den fria aborten ansökte de själva om ingreppet och fick det godkänt av medicinska skäl. Vi menar självfallet inte att dessa operationer var en god lösning. Att kvinnorna och aldrig männen steriliserades speglar dåvarande kvinnosyn. Man kan argumentera för att hela den situation samhället ställde dessa kvinnor inför innebar att frivilligheten var en chimär. Men dessa ingrepp handlar ändå om något annat än 30- och 40-talens påtvingade steriliseringar av personer kategoriserade som genetiskt undermåliga.

II

Steriliseringarna var ett uttryck för rastänkande:

Steriliseringslagarnas idémässiga bakgrund var den rashygieniska rörelsen under 1900-talets början, vilken i sin tur var ett försök att praktiskt tillämpa 1800-talets och det tidiga 1900-talets rasistiskt präglade rasvetenskap. (Och med rasistisk avser vi föreställningen att mänskligheten består av olika "raser", att dessa går att rangordna efter "kvalitets"-kriterier, och att "rastillhörighet" förklarar en individs psykiska och fysiska egenskaper.

Detta slags rasism i den tidiga rashygienen fick sitt tydligaste uttryck i oron för en fortgående försämring - "degeneration" - av det svenska folket. Sterilisering ansågs vara en väg att förhindra en sådan försämring.

Men då steriliseringslagen infördes 1935 (debatten hade börjat redan på 1910-talet) var det rasistiska argumentet på väg ut. Genetikerna började ta avstånd från det äldre rasbegreppet, och menade också att det var omöjligt att "förbättra" en befolkning eftersom så många friska individer bar på recessiva anlag för ärftliga sjukdomar (så resonerade till exempel Gunnar Dahlberg som 1936 blev chef för Rasbiologiska institutet). Endast beträffade förståndshandikapp ansågs det ärftliga inslaget vara så uppenbart att sterilisering på lång sikt möjligen kunde reducera antalet anlagsbärare.

30- och 40-talets rashygieniker - de kallade sig för övrigt hellre "arvshygieniker" - riktade i stället in sig på de enskilda fallen. Sterilisering motiverades inte av ambitionen att "förbättra rasen" utan av att i ett specifikt fall förhindra graviditet, då eventuella barn kunde förväntas få en genetiskt överförbar sjukdom eller ett handikapp. Här gick man hand i hand med sociala myndigheter och ekonomiskt kalkylerande politiker som hoppades att steriliseringar skulle minska barnomhändertagande och anstalts-vård. Fortfarande var det samhällets intresse, och inte den enskilde individens, som fick motivera steriliseringen.

Hur många steriliserades då av rashygieniska/arvshygieniska skäl (med fackspråket "eugeniska steriliseringar")

Enligt officiell statistik cirka 13 000 åren 1942-75, och majoriteten av dessa (cirka 10 350) fram till 1950. Antalet steriliseringar av förståndshandikappade, den vanligaste orsaken till eugeniskt motiverad operation, sjönk drastiskt under efterkrigstiden.

III

Steriliseringarna hade ingenting med rasism att göra:

Även denna åsikt, som reflexmässigt framförts av några socialdemokratiska debattörer de senaste veckorna, är en grov förenkling. Steriliseringarna var sprungna ur en rasistisk diskurs, även om 30-talets förespråkare oftast drevs av ett annat tänkande. Och i debatten - även den politiska - var de rasistiska argumenten mera seglivade än bland de forskare och byråkrater som var involverade i steriliseringsprogrammet.

Både inför 1935 och 1941 års steriliseringslagar talades i riksdagen om att förbättra "folkstammen", 1941 dock främst från bondeförbundhåll. Särskilt tydligt är rastänkandet i diskussionen om "tattarna", en diskussion som ännu på 1950-talet har klart rasistiska inslag. Läkarintyg fogade till ansökningar om sterilisering visar också att läkarkåren på inget sätt var befriad från sådana föreställningar.

Frågan om rasismen sätter fingret på ämnets komplexitet. Rasistiska och icke-rasistiska diskurser har existerat parallellt, låt vara att den förstnämnda har sin svenska högkonjunktur före 30-talets mitt. De griper in i varandra, påverkar varandra, och ännu i dag färgas vår människosyn sannolikt av det främlingsskapande som den "gamla" rasismen bidrog till - vår tids "kulturrasism", för att använda en modebeteckning, är ett uttryck för detta.

IV

Steriliseringspolitiken förklaras av välfärdsstaten och synliggör folkhemstankens trådar till nazismen:

Som redan påtalats i flera inlägg rådde i stort sett politisk konsensus kring den svenska steriliseringspolitiken. Visst fanns kritiska röster, kanske främst kommunister och socialdemokrater, men dessa var hela tiden få och påverkade inte besluten. Initiativen till steriliseringslagarna togs främst, men inte alls bara, av socialdemokratiska parlamentariker. Socialdemokraternas maktställning under steriliseringslagarnas epok ger naturligtvis partiet ett slags automatiskt ansvar - som dock inte säger något om hur det skulle ha sett ut om Sverige hade haft borgerliga regeringar under denna långa period.

Tanken att steriliseringarna i en mera allmän mening säger något om den svenska välfärdsstaten har mera fog för sig. Här kommer Alva och Gunnar Myrdal in genom att sanktionera - men inte alls driva fram - steriliseringspolitiken ideologiskt. Myrdals är ett bra exempel eftersom de avvisar den rasistiska diskursen samtidigt som de accepterar sterilisering som socialpolitisk och rashygienisk/arvshygienisk metod. Detta gör de utifrån resonemang om att det moderna samhället och den tekniska utvecklingen "oavbrutet tenderar att stegra intelligens- och kararaktärs-kraven". Det finns ett skikt av människor, hävdar de, som helt enkelt inte uppfyller de fordringar industrisamhället ställer på dem. Hälsovård och utbildning är den primära lösningen på detta problem, men i de svåraste fallen - "höggradigt livsodugliga individer" med Myrdals terminologi - krävs sterilisering. Deras språkbruk stöter givetvis dagens läsare liksom deras beredvillighet att gå längre än lagen medger vad gäller tvångssterilisering.

Och här ligger naturligtvis kärnan i problemet med den svenska steriliseringspolitiken: människosynen (alla har inte lika värde) och rättighetsfrågan (staten går före individen). Det är på dessa punkter det kan vara meningsfullt att reflektera över likheter med nazismen. Vad däremot beträffar 30- och 40-talens rasteori och rasideologi är det mera befogat att markera de stora skillnaderna mellan Tyskland och Sverige. Gör vi inte denna distinktion, utan svepande talar om den rasistiska svenska steriliseringspolitiken, blir det omöjligt att förstå hur steriliseringarna kunde förenas med välfärdsstaten.

Men att steriliseringspolitiken kunde infogas i folkhemsbygget innebär inte att den automatiskt förklaras av detta. Steriliseringsprogram existerade i USA och i flera central- och nordeuropeiska stater. Färska men obekräftade uppgifter från skilda länder antyder även att den svenska tillämpningen av lagarna möjligen inte var så extrem som forskningen, inklusive vår egen, tidigare gjort gällande. Om vi nu söker en förklaringsfaktor bakom en företeelse som förenar olika länder måste vi leta efter det gemensamma, inte det åtskiljande. Till det gemensamma hör inte folkhemstanken (eller nazistisk rasideologi) men kanske faktorer som en välorganiserad och inflytelserik läkarkår, en stor tilltro till naturvetenskapliga och tekniska lösningar på samhällsproblem, ett arv från tidigare rasforskning, avsaknad av motstånd till exempel i form av en katolsk kyrka och så vidare.

V

Steriliseringspolitiken har hemlighållits och det har inte funnits intresse eller givits anslag för att forska om den:

Steriliseringarna har debatterats i riksdagen och i medicinsk press med jämna mellanrum under efterkrigstiden. De har redovisats i offentlig statistik. Just det faktum att de inte alls hemlighållits visar snarast politikers och debattörers långvariga oförmåga att se steriliseringarna som ett moraliskt problem och något att känna skam över. Detsamma gäller ointresset under senare år för att ge kompensation åt dem som utsatts för sterilisering.

Även om Maciej Zaremba i sina DN-texter redovisat sina källor har det varit uppenbart för alla att Dagens Nyheter genom rubriksättning, löpsedlar och sidolansering velat framställa artiklarna som ett avslöjande. Detta må nu vara hänt om resultatet blir en berättigad uppmärksamhet på ett historiskt missförhållande. Problemet är bara att DN genom att sprida myten om avslöjandet själva undergräver ett av sina viktigaste argument, det moraliska. För om steriliseringarna varit en okänd historia, hur kan vi då begära att dagens politiker, läkarkår och andra ska kunna utkrävas ett ansvar

Hur ligger det då till med tidigare forskning

År 1974 - det vill säga året innan riksdagen beslöt avskaffa den gamla steriliseringslagen - disputerade historikern Ann-Katrin Hatje på en avhandling om 30- och 40-talens befolkningspolitik där hon också redovisade det politiska spelet kring steriliseringsfrågan. Av särskild relevans är Yvonne Hirdmans "Att lägga livet till rätta" (1989). Befolknings- och steriliseringspolitiken var där ett viktigt exempel på hur socialdemokratins sociala ingenjörskonst grep in i den enskildes liv.

Vår egen forskning om steriliseringsfrågan inleddes vid mitten av 80-talet och hade två syften: dels att placera steriliseringarna i ett vetenskapshistoriskt och politiskt sammanhang, dels att undersöka praktiken genom tidigare outnyttjat arkivmaterial (bland annat Medicinalstyrelsens diskussionsprotokoll över steriliseringsbeslut och ett urval av nära 700 steriliseringsansökningar åren 1936-60 - allt från de arkiv Zaremba hävdar varit outforskade fram till nu). Resultaten har redovisats i "Oönskade i folkhemmet. Rasbiologi och sterilisering i Sverige" (1991) och "Eugenics in the Welfare State" (1996). Övriga författare i denna bok: Marjatta Hietala från Finland, Bent Sigurd Hansen från Danmark och Nils Roll-Hansen från Norge bör också nämnas, eftersom DN-artiklarna använder sig av deras forskningsresultat.

Steriliseringspolitiken och angränsande frågor har vidare diskuterats av sociologen Mårten Söder (1979), etnologerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren (1985), juristen Gudrun Nordborg (1987), idéhistorikerna Karin Johannisson (1991 och senare) och Roger Qvarsell (1993), samt berörts av Eva Palmblad (1990), Birgitta Svensson (1993), Hertha Hanson (1994) och Gunborg Lindholm (1995). Historikern Maija Runcis utkommer nästa år med en avhandling som fördjupar sig i tillämpningen av 1935 och 1941 års steriliseringslag. Flertalet ovan nämnda böcker har utkommit på "vanliga" förlag och recenserats i dagspressen.

Till detta kommer alla de journalister som skrivit om den svenska steriliseringspolitiken. Redan 1986 uppmärksammade franska L’Express dessa "uppgörelser" med svensk samtidshistoria. Många reportage har varit sensationsmässiga, men några - som Bosse Lindquists - noga förberedda. Lindquists radiodokumentär 1990, i bokform följande år ("Förädlade svenskar"), var ett skakande möte med steriliseringspolitikens offer - och upprätthållare.

Kort sagt: I Zarembas artiklar fanns litet i sak som inte varit presenterat i tidigare forskning och journalistik. Det är sant att han hårdare än någon annan vinklat frågan moraliskt och politiskt, velat placera den i centrum för vår förståelse av den svenska välfärdsmodellen. Men de uppgifter kring steriliseringspolitiken som chockerar just nu: motiven till den, antalet utsatta, övergreppen vid dess tillämpning, kopplingen till socialdemokratin (av Arne Ruth framställt som "det mest tabubelagda"), kontinuiteten under efterkrigstiden - all denna information fanns tillgänglig åren kring 1990.

Men samtidigt finns ingen anledning att betvivla att det vi bevittnat de senaste veckorna är en genuin överraskning hos många som läst DN-artiklarna. Och det är naturligtvis här problemet ligger: varför denna klyfta mellan kunskap och förståelse - för kunskapen fanns där på samma sätt som kunskapen om Förintelsen fanns i Sverige från hösten 1942, men insikten att världen bevittnade ett av historiens värsta folkmord bara sakta och stegvis gick upp för svenskarna.

Det har den senaste tiden talats om ansvaret för den svenska steriliseringspolitiken och för att dess offer så länge undanhållits rätten till kompensation. Ansvaret för politiken i dess helhet är ett historiskt problem där vi måste acceptera olika tolkningar. Ansvaret för hållningen mot de drabbade som ännu lever är en annan fråga. Rimligt sett tillkommer det dem som borde ha vetat att steriliseringarna fram till 1975 många gånger var fruktansvärda övergrepp. Och denna kunskap har funnits tillgänglig för svenska makthavare i åtskilliga år - varför reagerar man först nu

Såväl socialdemokrater som borgerlighet har suttit i regering under 1990-talet och delar därmed ansvaret för de steriliseringspolitikens offer som aldrig fick upprättelse. Riksdagsmän och myndighetspersoner kunde ha höjt sin röst. Och vilket ansvar har Dagens Nyheter som väntade så många år innan de valde att med löpsedlar tre dagar i rad skapa debatt om steriliseringspolitiken

Uppenbarligen finns en klyfta mellan forskningen och dem som påtagit sig uppgiften att föra den vidare. Sven Lindqvist (DN 30/8) redovisade sin läsning av den internationella litteraturen om rashygienens historia, men visar sig obekant med det svenska forskningsläget ("Det är sannerligen på tiden att även svenska historiker börjar ta upp ämnet"). Arne Ruth (4/9) missar en avgörande poäng genom att inte hålla isär rasistiska och icke-rasistiska argument för sterilisering (och det var alltså de senare som drev Myrdals och Dahlberg). För de människor som drabbades är den ideologiska bakgrunden till övergreppet givetvis av mindre betydelse; för vår tids förståelse av hur steriliseringspolitiken fick plats i välfärdsstaten är den fundamental.

Och här ligger ett kärnproblem: Journalistiken har gång efter annan framställt steriliseringarna som ett utslag av skallmätningsrasism, vilket de alltså bara delvis var under 30-talet och än mindre under efterkrigstiden. Jan Guillous TV-magasin från 80-talet, med marschmusik och annan rekvisita, var ett skolexempel på en sådan förledande historieskrivning. Denna förenklade bild har gjort steriliseringspolitiken obegriplig. Den har också bidragit till att politiker och läkare inte känt sig träffade - anklagelserna om nazistiskt inspirerad steriliseringsterror fram till 1975 har trots allt skjutit över målet. Och därigenom har de viktiga frågorna hamnat i skymundan: om hur välfärdsstaten kombinerade jämlikhetssträvanden med en hierarkisk och elitistisk människosyn också då denna inte var rasistisk, om likheterna mellan en steriliseringspolitik som utgick från maktens och vetenskapens rätt att definiera värdefullt liv och dagens fosterdia-gnostik och humangenetik. Maciej Zarembas artiklar kan förhoppningsvis bli början på en sådan diskussion.

Gunnar Broberg

Mattias Tydén