Flora Wiström
”Stanna”
Bonnier Carlsen
”Du möblerade liksom om inuti mig”. Orden är Elis, riktade till Ester. Det är en av flera träffande formuleringar om kärlek, vad den gör med oss när den är som mest bultande och akut, som debuterande Flora Wiström sätter på pränt i ”Stanna”.
Eli bokstavligt talat ramlar in i Esters liv, där hon sitter med näsan i en bok på antikvariatet. Hon jobbar där några dagar i veckan men tvingas ofta hoppa in för sin nyckfulla och mästrande chef. Behållningen är ”doften av förr” i de sönderfallande gamla verken, och Lotta, en trogen kund som hon byter boktips med.
Först är jag rädd att personporträtten ska stanna i en klyschig drömbild av kärleken: han, en konststudent som kommer in för att köpa böcker om Frida Kahlo och Siri Derkert, hon – förvisso på ytan intellektuell – den som avgudar honom.
Men Flora Wiström fokuserar på den närmast yrselframkallande förälskelsen genom att berätta det som händer runtom: hur Ester försummar sin bästa kompis, färgstarka Hanin – som för övrigt kanske är romanens mest levande karaktär, både i sin gestaltning och i sin natur – och hur allt blir fixerat och låst till Esters och Elis värld när Elis mamma blir svårt sjuk.
Likt Esters namne i Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer” blir också Wiströms huvudperson svårt medtagen av tragedin som utspelar sig i pojkvännens familj. Något som inte kan gå obemärkt förbi.
Ibland tenderar det att bli lite väl sentimentalt. Det vägs upp av iakttagelser som lillfingernageln som måste avrättas, ett rått språkbruk och en bästa kompis som tröttnar på Esters offerkofta: ”Våga inte börja böla nu! Jag orkar inte se dina tårar mer!”
Ändå kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om Flora Wiström klädde av sina karaktärer ännu mer, struntade i det romantiska antikvariatet och månskenssexet mot liljekonvaljen. När det är som bäst skildrar hon det fula och brokiga, känslan av att vildvin har klättrat in under huden och slår mot de inre organen. I det språket vill man stanna.