Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Den briljante rollspelaren som försvann

Under mellankrigstiden var Leo Perutz en av Europas mest lovande författare. Den tyska bokmarknaden stängdes för den judiske Perutz när nazisterna tog makten 1933. Steve Sem-Sandberg läser hans raffinerande men bortglömda roman ”Den svenske ryttaren”.

Under en period under mellankrigsåren var öster­rikaren Leo Perutz en av Europas mest uppburna författare. Hans böcker sålde i massupplagor, och på ett sätt som knappast är möjligt längre vann han inte bara den breda publikens smak utan uppskattades också av sin tids tongivande intellektuella. Carl von Ossietsky och Theodor Adorno lovordade honom, och i Argentina tog Jorge Luis Borges med en av hans böcker, ”Der Meister des jüngsten Tages”, i sitt personliga urval av världens bästa kriminalromaner.

Nervkittlande spänning med oväntade vändningar ända in i det sista, löd Borges omdöme om denna bok. Fast samma sak kan nog sägas om merparten av Perutz romaner.

Det som kunnat bli en bländande litterär karriär tog en annan vändning när Europas redan bräckliga demokratiska ordning började falla samman. Redan 1933 hade Perutz, som var av judisk börd, givit ut en roman, ”St Petri-Schnee”, som i förklädd form beskrev den masspsykos som Europas fascister piskade fram. När Perutz gav ut nästa bok, ”Der Schwedische Ritter”, var den tyska bokmarknaden stängd för honom. Sedan kom Anschluss, och Perutz tvingades i exil. Han bosatte sig i Tel Aviv och fortsatte sitt civila yrke som försäkringsmatematiker.

Det är förstås frestande att läsa ”Den svenske ryttaren”, som nu finns i svensk nyöversättning av Jens Christian Brandt, mot sitt tidssammanhang. Boken utspelar sig i ett begynnande 1700-tal, då liksom under 30-talet en tid av härskardrömmar i Europa. Den svenske krigarkungen Karl XII står på krönet av sin ära men närmar sig raskt sitt nederlag vid Poltava.

Någon historisk roman är dock detta inte. Som Brandt påpekar i sitt utmärkta efterord har Perutz förskjutit romanens topografi så att det som påstås vara romanens Schlesien inte alls är något Schlesien.

I stället för i igenkännbara städer och landskap utspelar sig romanen mellan olika metafysiska anhalter. Ett paradis i form av en herrgård, komplett med en ung, åtråvärd arvtagerska, ett helvete med stenbrott och lågande smältverk. Däremellan en skärseld i form av en gammal kvarn i vilken en död mjölnare agerar ombud dels för Djävulen själv, i romanen kallad ”biskopen” – det är han som driver smältverken – och dels den så kallade Skarprättar­baronen, en självutnämnd vigilant på ständig jakt efter desertörer och avfällingar.

Till mjölnarens kvarn anländer två personer på flykt: en pommersk tjuv och en ung adelsman vid namn Torefeld som är besatt av att tjäna den svenske kungen. Båda har sina skäl att fly. Men Tjuven är tjuv, och efter en rad mer eller mindre osannolika turer inser han att bästa sättet att fly på är att byta skepnad. 

Tjuven, som i hela berättelsen aldrig går under eget namn, beslutar sig för att anta Torefelds identitet. Som den förlupne ädlingen Torefeld gifter han sig med herrgårdens unga arvtagerska, bildar familj och utvidgar sina ägor, skaffar sig till och med ett indisputabelt gott rykte. Men till slut hinner hans förflutna ikapp och han berövas sin lånade identitet i en värld som visar sig aldrig varit stabilare och tryggare än det skuggsken som kastas av biskopens helveteseldar.

Så här långt kan romanen tyckas lätt att tyda. Inte minst talande är slutscenen, där tjuven blir förrådd av sin före detta älskarinna, Röda Lies, som trycker ett upp och nervänt L, tecknet för galgen, i pannan på honom med en glödande eldgaffel. Märkt med detta tecken kan den som i det längsta skytt all identitet, alltid gått i andras hamnar och lånat andras skepnader, inte dölja sin härkomst längre och inte mera vistas bland de levande.

Ändå tror jag att det är att göra Perutz en otjänst att alltför hårt binda denna roman till 1930-talets antisemitism, hat och kulturfientlighet, även om detta givetvis finns med som en kuliss eller ekokammare. 

I det civila var Leo Perutz statistiker och känd för sina briljanta prognoser. Hans förmåga att konstruera raffinerade intriger bär spår av samma talang. Romanens uppdrivna bildspråk, dess många bibliska referenser och grepp från skräck- och kriminalromanen, tyder på att han var mera intresserad av själva intrigmakeriet och de effekter (eller snarare affekter) den rafflande handlingen väcker hos läsaren än av det mönster som intrigerna i sig själva bildar eller avtäcker.

Brandt är inne på samma tanke när han påpekar att Perutz såg sitt författarskap mest som en roll som han var skicklig på och road av att spela men kunde överge utan större personliga förluster. Han skapade förutskickelser i form av suggestiva litterära landskap och miljöer, men röjde inte sin person eller sina övertygelser genom dessa.

Såvida man nu inte väljer att tyda fascinationen för identitetslekar och intrigspel, slutna litterära rum, som just det sätt på vilket hans personlighet gav sig till känna.